Alphabettown

Gott nytt år hörrni. 2010 har varit ett av de jobbigaste åren i mitt liv så jag säger gladeligen farväl till det jävla mögel det lämnat efter sig. Någon jag inte vill ta farväl av är Per Oscarsson. Jag förbannar det här året. Förbannade-jävla-skit-år-jag-önskar-du-aldrig-funnits. Och så väljer du att avsluta med en av mina favoriters död. Min Fiolito, Borka, Nils, älskade Orvar. Fy fan. Har grinat i en kvart nu.

Men vafan, gott nytt.

Återkommer med dag 8 lite senare. Eller imorgon.

Sabina

Usch. Jag har haft ett par helt usla dagar. Febrig, snuvig, hostig, trött och grinig. Inte konstigt att Dorian beter sig som han gör när den han tvingas umgås med på sin höjd orkar ligga på golvet och bevittna hans duplobyggen. Min älskade man är tyvärr den som får ta mest stryk när jag har sådana här dagar och idag gjorde han det han kunde för att underlätta för mig. Han kom hem från jobbet.

Tack.

Sabina

Herregud. Jag tror bestämt att någon bytt ut min son mot något hormonstint monster. Han slåss, bits, sparkas, rivs, kastar saker omkring sig och beter sig som en besatt. Vi är hundvakter, åt Emmas lilla Troya, och jag är fan osäker på om jag vågar lämna tillbaka henne. Dorian är inte direkt "mild" mot henne om vi säger så. Och  jag försöker allt. Lugn och metodisk, högljudd och hetsig, skicka in på rummet (hallå, han är två hur tänkte jag här?) och att prata lite vett med honom. Inget funkar. Han bara skrattar. Skrattar när han drar av stora hårtussar av mitt hår, när han välter omkull Troya från soffan, när han kastar kritorna på golvet. Skrattar. Jag VET ju att det är normalt (hoppas hoppas hoppas) men jag ställer mig ändå frågande till att det här verkligen är min son. Nu sover han iaf, hoppas på en lite längre vila idag. Så man kan få ladda baterierna. Och rulla in sig och hunden i bubbelplast.

Sabina

Jag har följt en hel del bloggar som också haft "the list" med på agendan och inser att det här med bästa vän-dagen verkligen inte är ett kul kapitel för väldigt många. Det ses liksom som något självklart att alla ska ha en bästis, en BFF, en någon. Men det ÄR verkligen inte självklart. Väldigt många är ensamma. Vissa har familjen och partnern, men inga "externa" relationer värda att nämna. Det är ett jobbigt ämne, ensamhet. Handlar det om att man ska nöja sig? Ska man kämpa? Ska man jobba med sig själv eller ska man våga fråga ut den där tjejen eller killen man trivs så bra med men som det aldrig liksom blir något med? Fan, att skaffa vänner i vuxen ålder är ju skitläskigt. För mig föll det sig naturligt med Emma. Sen har jag träffat och fått nya vänner genom min graviditet. Helt fantastiska tjejer och killar som jag gärna spenderar mer tid med. Men om man nu inte är i närheten av att få barn då, vad finns det för forum för kontakt-knytande? Jobb? Gym? Hobby? Har ni några idéer?

Herregud, jag har sån tur. Jag har nog inte fattat det.

Sabina

Vet ni, det här med vänner är inte lätt. Jag har alltid haft väldigt svårt att känna mig bekväm i stora grupper, mina vänner på högstadiet var en period så jävliga mot mig att jag tappade all tro på äkta vänskap. Alltså vänskap på riktigt. Inte kvantitet utan kvalitet. Inte "jag är polare med den, den, den, den och den" utan han/hon KÄNNER mig.

Då undrar ni kanske hur jag har det idag? Med vänner och så? Herregud är hon alldeles ensam? Då kan jag lugna er med att nej, jag är inte det minsta ensam. Jag är välsignad med inte en, utan två bästa vänner. Och en hel del vänner utöver dessa två. Men det är dem jag vill berätta om för er. Mina två. Emma och Paula.

Paula har jag känt sen vi var sju. Vi förenades nog i vår "grabbighet" om man nu får säga det så. Vår totala oförmåga att vara tysta och snälla. Vårt enda gemensamma drag. Vi slogs och väsnades hellre än lekte med dockor. Ostereotypiska tjejer med andra ord. Vi är helt olika jag och Paula, trots det har vi lyckats behålla vår vänskap under 18 år och bråkat enbart tre eller fyra ggr under de åren. Paula känner mig som ingen annan. Jag behöver aldrig bära mask med henne brukar jag säga, för det är ingen idé, hon tar bara av den och frågar vad fan jag håller på med. Vilken jävla resa vi gjort ihop du och jag, Paula. Svårt att summera allt så här i ett blogginlägg. Jag älskar dig. Jag uppskattar allt du har gjort för mig, allt du har lärt mig. Utan dig tror jag inte att jag hade varit samma person som jag är idag. Jag hade nog varit lite,lite kallare. Du har öppnat upp mig som ingen annan. Och jag kommer alltid att vara Pinky till din Brain. Alltid. Om en vecka gifter sig Paula med sin kille Martin. Jag grinar när jag skriver det för det är något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Att se min bäste vän gifta sig. Vi har gått igenom saker som är helt oförklarliga för någon som inte varit med, varit där, mitt i. Jag släpper dig aldrig, jag hoppas du vet det.

Emma är en helt annan historia. Jag lärde länna Emma genom jobbet på en förskola i Gribbylund här i Täby för drygt tre år sedan. Vi var väl från början rätt ointresserade av varandra och umgicks som kollegor vanligtvis gör till en dag då vi skulle på personalfest 2008 . Jag ringer jobbet och undrar om vi ska ta oss gemensamt allihop till Hamburger Börs. Emma är inte den som svarar men jag får prata med henne sen iaf då följande samtal utspelar sig:
Emma: Ja alltså, jag ska inte dricka något..
Jag: Nä, inte jag heller..
Emma: För jag är gravid
Jag: Eh, jag med..
Följt av en massa skratt och gravidprat. Sen åker vi gemensamt ut allihop och jag och Emma dricker ingenting och är tråkigast på stället. Förutom föreställningen vi såg, den var tråkigare.

Sen fortsatte vi jobba ihop och eftersom vi nu hade något, väldigt stort, gemensamt pratade vi med varandra allt oftare. I oktober 08 får jag på ett rutinultraljud veta att bebisen i magen har fel på fötterna, klumpfötter. Hela min värld rasar samman. Jag berättar för Emma och ber henne meddela jobbet att jag inte kommer dagen efter vilket hon också gör. Men det är det hon gör sen som för mig betydde väldigt mycket. Hon och hennes kille, Micke, ska iväg till babyland och kolla på lite "bebisgrejer" (å vad jag hade velat minnas vad det var. Emma minns du? Vagn? Bilstol?) och den här människan som jag precis börjat lära känna frågar om jag vill följa med. Jag tror inte hon vet hur mycket det betydde för mig som låg hemma helt själv och grät men jag visste där och då att det här var någon jag ville ha kvar i mitt liv. Och så har det ju blivit. Jag och Emma är precis som jag och Paula väldigt olika. Jag antar att det är det jag dras till. Fy fan vad tråkigt att umgås med människor som är precis som en själv, vad har man för utbyte av det? Även Emma är någon jag inte behöver låtsas med. Mår jag dåligt så säger jag det och det är okej med henne att jag inte är fantastisk jämt. Nu är Emma gravid igen och jag är lite arg på henne för det. För att hon är det utan mig. Men mest är jag glad, såklart. Jag vill göra allt med Emma. Allt allt allt. Resa, festa, bo ihop, få fler barn, se kvarvarande Twilightfilmerna med henne och bli gammal med henne.

Det här med vänskap är som sagt inte lätt. Inte lätt alls. Ändå har jag lyckats pricka rätt två gånger. Det är helt sjukt. Jag har lärt mig under åren att nyckeln till livslång vänskap är just den där öppenheten. Att inte dölja något för varandra. Och att inte låta saker passera, att man försöker reda ut eventuella knutar direkt. Och att alltid lyssna mer än prata. Det man ger får man tillbaka.

Jag har ju andra vänner som jag skulle vilja nämna också, även om de inte tillhör den innersta kretsen. Det är allt från min tonårsväns tjej, förlåt FÄSTMÖ, som jag klickar så fint med och har världens bästa vinkvällar med. Hon är också helt fantastisk. Och min gamla högstadievän som jag tappade kontakten med men som nu finns med på ett hörn i mitt liv för att jag till slut vågade höra av mig och berätta att jag saknade henne. Och alla andra fantastiska människor som förgyller mitt liv. Herregud, för bara 18 månader sedan kände jag mig ensammast i världen. Idag vet jag ju att det där var något jag var tvungen att gå igenom för att komma ut på andra sidan. Med något färre vänner, men desto finare, mer på riktigt.

Jag hoppas verkligen att alla där ute har någon dom kan vända sig till när det känns svårt, någon att skratta med när lyckan inte går att tygla och någon att ha förtroliga samtal med om allt och inget. Vänskap är viktigt. Vilken form den än har.

Sabina

Man SKA tydligen vara sjuk som småbarnsförälder. Och vet jag "att barn som börjar förskola kan vara förkylda hela SEX månader om året?" Näää ere sant? Ser jag ut som en idiot? Dom tog iaf lite blod. Får svar nästa vecka.

Senare idag kommer ett inlägg om min bästa vän. Pfft säger jag. Vaddå bästa vän? Jag har två.

Sabina

Men inte som någon jävla blomma. Är verkligen inte någon morgonmänniska, aldrig varit. Men man ska ju ta sig i kragen och åka till doktorn tydligen. Hatar att gå till doktorn. Två saker kan hända: Inget är fel och jag förvandlas på en nanosekund till en whiny little bitch. Eller något ÄR fel och jag kan potentiellt dö. Varför i hela götaland skulle man vilja veta det? Just nu lever jag ju i min lilla "inte frisk men inte sjuk"-bubbla. Trivs med det.

Vi ses på andra sidan.

Sabina

Här hemma är vi, av den äldre generationen, två inbitna Film- och TV-nördar. Det har gett oss, förutom fyrkantiga ögon, otaliga minnen och upplevelser som vi värderar väldigt högt. Två av våra favoriter, alla kategorier måste jag nog säga, är mini-serierna Band of Brothers och The Pacific. Den senaste visas from idag på SVT1. Se dem för sjutton, två av de bästa serierna som någonsin visats på tv. Man gråter, man skrattar, man lider och sörjer med med männen, pojkarna egentligen, som till slut blir som  familjemedlemmar. Det är två grymma produktioner, lämnar ingen oberörd. Vi har Band of Brothers hemma i en plåtlåda, extramaterialet innehåller bl.a. intervjuer med de riktiga gamla rävarna som skådisarna porträtterar. The Pacific ligger och väntar på oss på Ica Hägernäs.

Så slå på ettan nu allihop och njut. Rami Malek är ju med för sjutton, sötast i stan.

Sabina

Dagen avslutades med mys i en allt för liten säng. Finns inget så mysigt som att ha ens barn bredvid sig medan han sakta somnar och snusandet blir mer utdraget.

Imorgon ska jag till doktorn. Min svärmor tvingar mig..

Sabina

Men hur kul är det att berätta om den här jävla skitdagen?

Började med att jag vaknade och hade så ont överallt att jag inte visste om jag skulle gå upp eller bara ligga kvar i sängen och självdö. Inser att jag inte kommer orka ta mig till kyrkan och är tvungen att ringa och avboka, helt värdelöst. Sen fick Dorians farmor komma och hämta honom så han åtminstone kunde få lite stimulans medan hans mor inte gör någon nytta alls. Och sen dess har jag varvat soffan med datorn. Hostat, snörvlat, grinat, varit arg, varit ledsen och känt mig helt värdelös, ensam och övergiven. Mycket som spökar men framförallt den här jävla sjukdomen som haft mig i ett stenhårt grepp sen typ, september? Hatar det.

Jag har iaf ringt CSN och bett dom skicka hit den där jävla studieförsäkran så jag kan få lite pengar, svårt att överleva utan mitt studiebidrag och skickat en förfrågan om läkarbesök. Så lite har jag väl gjort. Ätit choklad. Det har jag också gjort. Och potatisgratäng. Det är redan mörkt ute. Vill ha ljus.

Sabina

Inte riktigt men jag håller på och planerar försäljning av i princip hela vårt bohag. Vill göra om, göra nytt. Dorian ska få världens finaste rum om jag så ska behöva sova på golvet. Sån är jag, inte givmild alltså, men om jag inte får ha något projekt igång hela tiden blir jag vansinnig. Deprimerad, ligger och gråter av rastlöshet, hela kroppen kliar. Jag är inte frisk, på många olika sätt, men jag blir riktigt euforisk av sånt här. Problemet är, som alltid, pengar. Jag vill så mycket men kan så lite. Men jag tänker att om man säljer av grejer och köper nytt borde det gå runt och dessutom får jag inte lika dåligt samvete över mitt masskonsumerande..

Vad tycker ni? Är ni som jag eller är ni, så jävla, nöjda hela tiden?

Sabina

Okej, vänner. Jag har i princip varit sjuk sen oktober. Influensa, magsjuka, förkylning, strepto, djävulska förkylningar, ja ni vet, allt typ. Nu börjar det förstöra för mig. Har ont i halsen, hostar, snörvlar, tycker synd om mig själv. Är så jävla off my game. Gillart inte! Är tvungen att ställa in kyrkobesöket idag för jag vill inte smitta hela sällskapet en vecka innan bröllopet. Hatar det. Jag ville ju vara med och öva :(

Ska nog ringa doktorn och ta reda på vad det är som spökar i mig..

Sabina

(betyder bristande inspiration på finska enligt google-translate. Min finska pojkvän visste inte alls hur man säger det på finska..)

Det är så himla mycket lättare att hitta inspiration till skrivande när man rör sig mer än en meter utanför dörren, något jag visserligen gjort idag men det hör inte till ämnet. Eller? Jo det gör väl det.. Jag har i alla fall suttit och klurat på vad som kan vara intressant att läsa om en dag som denna och kom fram till:
Ingenting, nada, null, τίποτα.

Imorgon ska jag iaf öva mig på att gå i kyrkan. Det ni! En andra omgång brudtärnetjänster påbörjas inför Paulas och Martins bröllop nästa fredag. Kanske mobilbloggar från kyrkan? Vad tror ni prällen säger om det?

Prästen: Tager du Paula KARIN Boman denne...
Jag: Vänta! Ska bara hala upp ajfånen! * Klick * Okej, fortsätt du prälle plutt.

Alltid olämplig. Född sån.

Sabina

Ibland har man bara sådana dagar då man överväger en billig försäljning av sitt barn. Tänker inte hymla med att vi haft en sådan dag idag. Satan vad vi bråkat. Men vi älskar varandra ändå, Dorian och jag. Och tur är väl det. Annars skulle följande annons snart finnas att läsa på exempelvis Blocket:

Missnöjd, klängig unge som slåss när han inte får som han vill till salu.
Skrikig, fartfylld och otröstbar. Slänger saker omkring sig och taffsar på ALLT han vet att han inte får röra.
Alla tillbehör finns och de gråa håren får eventuell intressent på köpet.
Finns att hämta i Täby. Byte mot förslagsvis akvariefiskar är godtagbart.

Slå till nu!

Sabina

OBS! Är du idiot? Fortsätt läs: Raderna ovan är skrivna med en hel jävla näve ironi. OBS!

What is love? Baby don't hurt me.

Kärlek är att vilja vakna med samma person för resten av livet utan att det betyder att det alltid är en rosa bubbla att dela allt med någon. Det är att se någon för första gången och vara helt försvarslös. Det är att torka spyor kl 3 på natten med ett leende och att vara redo att offra allt man någonsin trott på för att någon annan ska vara lycklig. Det är pirret och lugnet man känner när man har hittat rätt. Vare sig det är en vän man äntligen hittar eller den stora kärleken.

Kärlek är något individuellt och ser annorlunda ut för alla.



Ilkka och Dorian är kärlek för mig. Det liv vi delar och de band vi har skapat. Kärleken till Er, min lilla familj, är mig övermäktig.

Sabina

God morgon alla glada. Idag är jag en ynklig människa. Det är tänkt att vi ska till min vän Emma för Wiispelande och allmänna trevligheter men jag har så ont i halsen så jag kan inte tro det själv. Får se om vi ens kommer iväg. Känner jag min hals rätt så utvecklar jag väl halsfluss inom fem minuter *sad smiley*

Senare ska jag försöka skriva ner vad jag tror att kärlek är. Det blir ju lätt..

Sabina

Men ja, middagen blev till öl på Godot och nej jag har inte fotat ölen. Men Ilkka kommer snart hem med nattamat så det kanske ni kan få en bild på.

Sabina

Förresten är ni helt värdelösa på att kommentera. Fyra kommentarer har jag fått hittills. FYRA?! Skämtar ni med mig?
Ni glömmer mitt bekräftelsebehov. Det måste stillas och för att det ska ske måste ni kommentera. KOMMENTERA!!!!!1111

Sabina

Dag 3 ska ju handla om vad jag ätit. Problemet är att jag inte ätit något idag, förutom den obligatoriska julaskschokladen som alltid slinker ner när jag vaknar vilket var vid 6.00 idag.

DOCK är det mycket troligt att jag äter ute idag då jag ska iväg till kontoret på Nordik för lite fix och sen middag. Kanske tom kan fota maten och komma igång med mobilbloggningen? Man vet aldrig. Jag är full av överaskningar. Vet ni t.ex. att jag kan blåsa bubblor med saliv och sen blåsa iväg dom? Nä just det. Full av överaskningar som sagt.

Sabina

 

Här får ni en jävla massa bilder eftersom det varit sjukt sparsmakat med sådana i mina tidigare inlägg.

 

 

 

 

Nåja. Det var iaf fyra stycken..

(och för er som undrar: ja han är blond med bruna ögon. Jag känner stanken av er avundsjuka ända hit)

 

Sabina

Dagens insikt: En månad kvar till Dorian fyller två.. *panikflåsar*

Tanken är att Dorian ska få ett eget rum i födelsedagspresent. Mer än så säger jag inte. Men det kommer bli legen...wait for it....DARY!

Som sagt: Supermorsan och den galna greken.

Min mamma kan allt, vet allt, gör allt och tar det aldrig lugnt. Har aldrig gjort. Hon tog körkort när hon var 45, någon vecka innan Dorian föddes, och kommer nog aldrig sluta jobba. Det finns ingen jag kan bli så arg på som min mamma, även om det händer väldigt sällan att jag blir det nu, men när jag var tonåring hatade jag nog henne lika ofta som jag älskade henne. Jag skulle inte vara någonting utan min mamma och är henne evigt tacksam. För allt. Allt du gör och allt du ger. Mitt liv skulle vara omöjligt utan dig och din kärlek, mamma, jag hoppas du vet det.

Min pappa var min hjälte när jag var liten. Jag var alltid pappas flicka medan syrran tog efter mamma. Det bara blev så. Den fördelningen. När de separerade valde jag att bo hos pappa varannan vecka för att han inte skulle vara så ensam. Idag är inte min pappa fullt så pigg som han en gång varit. Min pappa har Parkinsons sjukdom och sjukdomen har påverkat honom. Mycket. Det är en av mina sorger i livet, att min pappa inte kan leva som han vill. Och med den sittande regeringens regler kring sjukförsäkringen är det stört omöjligt för min pappa att någonsin slappna av, han oroar sig konstant över om han ska tvingas ut i arbete trots att han inte ens kan städa sin lägenhet själv. Min pappa älskar Dorian. Och Dorian älskar honom. Och jag med. Världens finaste, galnaste grek. En gång tvingade han en dåvarande pojkvän att själv komma och hämta ett skärp som han glömt när vi sovit över där (pappa var inte hemma). Jag var 14 år och skämdes ögonen ur mig. Idag skrattar jag när jag tänker på det för det är så min pappa är. Lite jävlig, men alltid med glimten i ögat.

Jag är en 50/50 blandning av mina föräldrar. Jag brukar skämta om att det inte är konstigt att jag är en total förvirring hela jag när jag har en mamma vars familj alltid har, och alltid kommer, rösta höger och en pappa vars egen far satt i fängelse under juntan i Grekland för sina kommunistiska sympatier. Jag kommer aldrig att rösta höger (igen måste jag inflika, röstade av någon outgrundlig anledning på FP första gången jag fick rösta). Mina värderingar har nog framförallt kommit från min pappa och vad min pappa gått igenom de senaste åren. Sunda jävla värderingar, är stolt över mitt politiska engagemang. Men på många sätt är jag lik min mamma också. Jag har t.ex. svårt att be om hjälp och vill helst klara allt själv. Om det är possitivt eller negativt vågar jag inte svara på, men sån är jag.

Jag älskar mina föräldrar. Vet inte vad mer jag kan säga. Jag är så blödig så om jag fortsätter finns risken att tårkanalerna svullnar igen.

Sabina

Saker jag stör mig på: Folk som använder uttrycket "utgång på ingång" och fnissar lite över sin påhittighet.

Detta är alltså inget jag stött på nyligen, bara kom att tänka på vilket intelligensbefriat skämt det är.

Sabina

På tal om mödrar så fick jag en prenumeration av den enda föräldratidningen jag läser, Mama, av min älskade svärmor. Ett fint litet kort fick jag där det står: Denna tidningen kan du läsa igen 1 år framåt. Och här kommer det bästa: Hoppas du får tid att göra det! Min svärmor känner mig väldigt väl. Minns ni det där om kronisk rastlöshet? Det är alltså inte ljug. Och det vet min svärmor. Tack Leena för att du ändå hoppas att jag någon gång ska kunna varva ner tillräckligt för att läsa igenom en helt tidning! <3

Nu känns det som att julen är slut. Alla Dorians fina julklappar är ihopmonterade och han leker flitigt med dem. Förutom när han sover. Vilket han gör nu. Själv har jag ont i halsen, blir nog en hemmadag för oss. Kanske ska äta lite frulle, det har jag missat nämligen (skandal!). Senare idag kommer ett inlägg om mina föräldrar: Supermorsan och den galna greken. Har även tänkt försöka mig på en mobilbloggning, återkommer med resultat..

Ha det fint så länge!

Sabina

För några dagar sedan läste jag ut världens viktigaste bok för människor som på ett eller annat sätt har med barn att göra. Föräldrar, pedagoger, lärare, mor- och farföräldrar, släkt och vänner. Jag vill be alla jag känner att läsa den här boken. Den handlar om, som titeln avslöjar, om tips och trix för att skapa fler möjligheter för barn. De flesta som känner mig vet att jag för en tyst och högljudd kamp mot könsnormer och begränsningarna de skapar för våra barn. Att definiera barn efter kön är HELT värdelöst. Barn är barn, inget annat och det ÄR dagens sociala normer och värderingar som begränsar barn, inte biologi. Vissa har fått för sig att fighten mot könsnormerna går ut på att sluta köpa rosa till tjejer och tvinga killar att leka med barbies, men så är det VERKLIGEN inte. Det är det värsta misstaget man kan göra, att missförstå intentionen. Det handlar om att sluta begränsa våra barn. Nu kan, och vill, jag bara ta min egen son som exempel. Bland hans leksaker och kläder finns en vid variation av typer och färger. Han har en rosa docksäng som för tillfället inhyser hans Woody och Buzzdockor (från hans favvofilmer Toy Story 1-3) Han har en röd spis med ashäftiga köksredskap från OBH Nordika som han fick i julklapp. Han fick en rosa pall till badrummet av min mormor, något jag tycker är så jävla beundrandsvärt av en kvinna på snart 70 år som oftast tycker jag är lite tjatig när jag på familjetillställningar drar igång debatter kring ämnet. Hon köpte även en jättefin marinblå badrock till honom. Hon vet och accepterar att jag vill att Dorian får prova på allt.

Jag vägrar att gå på alla genusfällor som omringar oss dagligen och jag vill ständigt bli bättre på att förekomma dessa. Jag är långt ifrån perfekt själv. Jag anser att det är vår plikt som föräldrar att sluta begränsa våra barn och jag ser inte att det finns någon ursäkt till att inte ge sina barn ALLA möjligheter. Jag vill återigen understryka att det inte handlar om att inte klä sina döttrar i rosa eller låta dom leka med dockor. Det handlar om att ge dom FLER ALTERNATIV. (även om jag aldrig någonsin skulle vilja att mina barn leker med varken barbies eller leksaksvapen då jag personligen anser att barbie skapar ett sjukt kroppsideal och ja barn uppfattar dom, fördumma inte era barn, och jag inte ser någon vits med att leka med vapen) Men det är personliga åsikter och inget jag tänker tvinga någon annan att anamma.

Fan alltså, jag kan snacka mig blå om det här ämnet men jag avslutar här med att uppmana Er, mina kära läsare, att läsa boken. Den är sjukt viktigt. Och jävligt rolig att läsa. Man får tankeställare på varje sida. Tex har jag aldrig reflekterat över hur sparsmakat det är med kvinnliga huvudroller i barnböcker.
Läs den nu. LÄS DEN. (jedi mind tricks)

Sabina

Okej, jag ser det så här: Man har ju flera första kärlekar. Som den första kärleken jag minns, Donatello, den lila sköldpaddan i TMNT. Eller min allra första kille som jag blev ihop med i femman som var så himla gullig mot mig men som ingen av de andra tjejerna gillade så vi fick smyga. Eller min första blixtförelskelse som jag dansade med på ett disco och sen utbytte julklappar med i Täby Centrum när jag var tolv. Eller han som jag spanade in på B-språkslektionerna i Bergtorp, han som senare blev min bästa vän under högstadieåren. Dom är viktiga även om dom inte var min första KÄRLEK. Honom träffade jag strax innan jag började sjuan. Under de kommande tre-fyra åren var jag konstant kär i honom och vi fortsatte alltid att ses även om jag hade andra killar under tiden, och han hade andra tjejer, och det är även delar av honom som återfinns i nästan alla killar jag träffat sen dess. Sen har vi den första gymnasieförälskelsen, killen jag beundrade på avstånd i tre år men aldrig utbytte en enda stavelse med. Och sen han den där som spelade på klubben vi festade på varje lördag som förvandlade mig till ett pinsamt våp, jag var som besatt. Han var ju min första "vuxna" kärlek. Sen han som jag dejtade innan Ilkka som jag var helt övertygad om att jag kunde "förändra". Att jag kunde få honom att älska mig. Det var mitt första långa förhållande även om vi aldrig var "tillsammans". Och sen Ilkka. Min hummer. Han som var den första att visa mig vad kärlek handlar om. Att man ska ge och ta, inte bara ge ge ge. Han som hanterar mig som ingen annan, han som gör mig lugn. Han som står ut med väldigt mycket utan att klaga. Som älskar mig villkorslöst. Som gett mig det finaste jag har. Han som jag vill och kommer spendera resten av mitt liv med, som är som ingen annan. Mitt unikum. Han är min första och min sista. Dom innan bleknar i jämförelse med honom.

Idag firar vi som sagt fyra år. Och jag älskar dig, Ilkka, till månen och tillbaka.

Sabina

Godmorgon alla julfirare! Eller god lunch. Jag gick upp sent idag, har ingen koll. *har aldrig koll*

Idag har jag och Ilkka varit ihop i fyra år. Fyra år är helt sjukt länge om man jämför med mitt tidigare rekord på typ tre månader. Vi ska på traditionellt vis fira med en storstädning av lägenheten. Min ömma moder hämtar upp Dorian efter att han har sovit middag sen sätter vi igång. När vi är klara klär vi på oss våra pokeransikten och åker hem till ovannämnda moder och har spelkväll med nära och kära.

(det kommer eventuellt ett inlägg om den väldigt svårdefinierade "första kärleken" senare också, håll ut)

Hoppas ni alla får en fin juldag.

Ilkka, jag älskar dig. På riktigt, love you much.


Sabina

Jahupp. Presentera sig själv? Det är ju skitsvårt. Men om vi tar det från början:

Jag föddes i mars 1985 på Danderyds sjukhus. Som barn var jag högljudd, bossig, envis och hängde med massa killar som bl.a. lärde mig spotta. Mina föräldrar separerade när jag var elva och jag har fortfarande delade uppfattningar om hur det har format mig. Ibland känns det som att det var något som hände, big deal och ibland kan jag vara ett sånt typfall av skilsmässobarn så det är pinsamt med allt från bekräftelsebehov till dödande kvävningskänslor som trevliga vänner på axeln. Min mamma sa någon gång för länge sedan att hon helt enkelt slutade älska pappa vilket har lätt till en total förvirring kring när jag kommer sluta älska Ilkka? Eller ännu värre; att han slutar älska mig. Det är liksom något normalt för mig att folk slutar älska varandra och jag är LIVRÄDD för det. Okej nu fastnade jag, vi fortsätter med mina härliga tonår. Som tonåring hängde jag med en massa gangstrar som slogs och våldgästade fester vi inte var bjudna på och tjejerna i gänget var stundtals jävligt elaka mot varandra, sådär som tonårstjejer kan vara. När jag började gymnasiet gick jag igenom min första identitetskris, visste inte alls var jag hörde hemma eller hur jag ville vara eller förväntades vara och var allmänt trött på allt. Jag slutade tvätta håret och spenderade sommrarna på festivaler med den enda vännen, av kvinnligt kön, som kunde tänka sig att smutsa ner sig lite. Det var även på en av dessa festivaler som jag träffade en man som skulle komma att vara min bästa vän ett par år. Max, om du läser. Jag älskar dig fortfarande och saknar dig så en del av hjärtat värker. När jag var 19 flyttade jag hemifrån och ihop med en tjejkompis här i Täby. Något år senare flyttade jag in till min första, och enda, egna lägenhet på Östermalm (eh vad hände där?) och precis när jag skulle flytta därifrån blev jag ihop med världens finaste kille. På något jävla vis har jag lyckats nagla mig fast i honom och idag, fyra år senare, bor vi fortfarande ihop och har världens finaste unge. Dorian. Han är det absolut största som hänt mig. Man hör ju alltid det, att grejen med att få barn är att allt förändras. Och det har det minst sagt gjort. Jag är en helt annan människa idag än jag var för två år sedan. Fortarande inte helt färdig med mig själv men ändå, ibland, rätt nöjd med vem jag är och valen jag gjort sen han dundrade in i mitt liv. Det är ibland svårt att minnas vad fan jag höll på med innan han kom. Och framförallt känns allt innan Dorian helt meningslöst. Allt från vänskapsrelationer jag hade då till hur jag levde mitt liv.
Om jag skulle välja tre personlighetsdrag som beskriver mig bäst skulle jag välja: Fortfarande envis som en jävla gris. En vägran att erkänna att jag har fel är ett sätt det uttrycker sig på. Konstant orolig är ett annat, något jag jobbar med varje dag att släppa men hittills går det sådär. Det är alltid något som upptar min tankeverksamhet. Allt från vad vi ska äta till middag till hur dom hemlösa har det nu när det är så satans kallt. Sen vill jag nog säga att jag är väldigt kärleksfull. Jag tycker om att kramas och pussas och gör det gärna med alla runt omkring mig.
Just nu är jag julledig från mina studier till inköpare men den 3 Januari börjar jag min andra omgång praktik på ett företag som heter Nordik. Förhoppningsvis, och troligtvis, trivs jag och blir kvar annars är det jobbsök som gäller till sommaren. Jag har lite mål i livet också som ser ut som följande: Jobb, bil, flytt, fler barn. Detta ska gärna ske inom två år. En till sak som beskriver mig väldigt bra är kroniskt rastlös. Jag blir brutalt frustrerad av att stå och stampa. Jag vill hela tiden vidare och har väldigt svårt att slappna av och njuta. Jag är med andra ord inte någon chillad person även om jag gärna skulle vilja vara lite sådär skönt hippierökt och bara flyta med.

Det där är typ jag. Jag hoppas att det räckte? Vet inte vad mer jag ska skriva. Det kommer ju 29 inlägg till som mer eller mindre handlar om mig eller vad som format mig genom åren. Hoppas ni fortsätter läsa.

Sabina

Just ja, ska presentera mig sen också. Ska bara vila lite. Är trött.

Jämt..



Sabina

Man är ju kanske världens sämsta bloggare om man inte lyckas blogga på julafton? Alltså, det är e ärlig fråga. Hur fan har folk tid? Jag har knappt haft tillgång till dator.

Nu är vi hemma iaf och håller på och försöker lägga en sockerknarkad unge. Det går sådär.

Hoppas ni haft en helt fantastisk jul allihop. Vi har haft två riktigt trevliga julfiranden och fått en himla massa fint. Redogör allt fint i ett senare inlägg, både sånt som jag har fått och allt HELT fantastiskt Dorian har fått.

Ilkka meddelade precis att han har en alien i magen. Jag tror det betyder att han är risig i kistan? Men man vet aldrig med honom. Han är ett unikum*

*mitt absoluta favoritord NÅGONSIN.

Sabina

Efter föregående, totalt jävla avväpnande, inlägg tänkte jag dra igång med en liten lista som florerar i bloggsfären. Det är mest för att jag ska upprätthålla mitt bloggande och för att det är en rätt spännande lista.

Så här ser den ut:

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek 
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag 
Dag 05 – Vad är kärlek? 
Dag 06 – Min dag 
Dag 07 – Min bästa vän 
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Min favoritmusik
Dag 15 – Mina drömmar 
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne 
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta 
Dag 25 – En första 
Dag 26 – Mina rädslor 
Dag 27 – Min favoritplats 
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

 

Tanken är att jag börjar imorgon. Dorian har precis somnat igen efter en sejour i avkräkningsbaljan och jag är lite stressad då svärmor kommer och hämtar oss om två timmar. (För er som inte vet det så har Dorian förkylningsastma och hostar så han kräks ungefär varje gång han sover under de perioder han är förkyld. Tilläggas bör att jag har total jävla kräkfobi och kräktes nästan själv nu när han badade i spyor)

Vi hörs kanske senare, förmodligen imorgon.

 

GOD JUL ALLIHOP!

 

Sabina

För en herrans massa år sedan, nja det var i alla fall innan jag och Ilkka blev ett par, drog jag med mig en kille hem från krogen. Jag minns att jag tyckte han var skitsnygg och ville från början verkligen ligga med honom. Men när vi väl kom hem var jag inte så sugen längre. Jag var alldeles för onykter och ville helst bara sova. Men för att inte göra honom besviken tog jag initiativet till sex ändå. Jag kände redan från början att jag skulle sagt som det var och efter bara någon minut blev min ovilja så stark att jag sa att jag ville sluta. Jag minns att jag skämdes så mycket att jag hade båda händerna för ansiktet. Det är då den här killen gör något jag aldrig kommer glömma: Han tar tag i mina händer, tittar på mig och säger "vill inte du så vill inte jag". Sen skedade vi hela natten och myste hela morgonen. Långt ifrån alla reagerar dock på det här sättet. En hel massa har till och med fått för sig att man ska tjata till man får det svar man vill ha. Ett svar som inte alltid behöver vara ett klart JA det räcker med tystnad eller ett "okej då". Det ÄR övergrepp och det är en sorts övergrepp det snackas alldeles för lite om. Tills nu. Låt oss snacka ihjäl det. Låt oss prata om det tills det inte finns något mer att säga.

Jag är den här killen evigt tacksam. Jag minns inte hans namn och det är sjukt pinsamt men hans ord har etsat sig fast i mitt minne, ett fint minne om vilken tur jag hade som lyckades träffa rätt i one night stand djungeln.

Är ni fler som varit med om något liknande? Att ni sagt nej men på något sätt blivit övertalade att fortsätta? Eller har ni haft samma tur som jag? Dela gärna med er av era erfarenheter.

LÅT OSS PRATA OM DET.

En sak som alltid naggat mig i kanten lite är det här med vuxna män och sport. Vad ÄR det som gör vanligtvis normalt funtade män, att dom är normala är ett antagande och ej fakta, till grottmänniskor vid exempelvis hockeyderbyn? Jag f.a.t.t.a.r inte. På riktigt. Jag har vänt ut och in på det här, diskuterat med sportintresserade vänner av det motsatta könet, läst välinformerade debattinlägg och krönikor, tagit ett snack med Gud himself, läst både psykologi A och B och varit allmänt intresserad. Men jag fattar inte. HUR jävla svårt kan det vara att gå på en match och bara njuta av sporten? Allvarligt? Jag vet inget så pinsamt som när män i varierande åldrar beter sig som apor. Sen är det ju intressant att detta verkar vara det enda som förenar män i alla åldrar. Det och porr. Det är läskigt tycker jag. Ja inte porr alltså, utan att folk i grupp kan hetsa varandra på det mest fatala sätt. Jag är ännu ej klar över min åsikt om porr. Kanske återkommer med det senare. Just nu är jag för upptagen med hulligantankarna.

Sabina

Vad gör man när katten är borta? Med detta menar jag självklart att min man ILKKA (väljer till skillnad från många andra kända bloggerskor att helt och fullt outa min familj här på bloggen, lite av en rebell kan man tycka) gått och lagt sig och jag söker med ljus och lykta efter bus att hitta på. Själv sov jag nämligen typ tre timmar när vi kom hem från täby centrum i eftermiddags. Så ansträngande tycke jag att det var att trängas bland alla jävla sista minuten shoppare som köper på sig onödigheter inför julen, det är sant. Jag deckade likt en 13 åring vid sin första fylla.

Bus jag kommit på hittills:

*äta upp allt julgodis


....redan gjort....

Slut på idéer. Jag är så jävla lame ibland. Lama betyder lam på engelska. Fråga mig, jag vet för jag skrev en engelska tenta idag. Sjukt lärorikt för någon som talat impecible engelska sen hon var typ fem?

Nog med skryt. Se på tv? Don't mind if I do!

Sabina

Nämen hörrni, om man skulle prova sig på det här med bloggandet igen? Jag stör mig på så jävla mycket grejer så jag kan lika gärna skriva om dom här i stället för att spy galla på Fejjan.

Idag klagar alla på vädret. Det gör folk jämt. Att folk aldrig lär sig att det är okej att se ut som ett påpälsat mumintroll när det är -25 grader celsius? Kom igen, ta av er skämsglajjerna och KLÄ PÅ ER!
(ser ni hur jag här leker med kursiv stil och fet text? Vilket jävla bloggproffs jag är va?)

Imorgon beger vi oss till Vallentuna för julfirande med svärisarna + Dorians farbror med tillhörande familj. Det ska bli trevligt. Personligen hoppas jag att min mage är förberedd på all mat jag kommer hiva i mig denna jul. Det och att alla hemlösa i Täby åtminstone kan få sova inomhus på julafton. Inte mycket jag begär va? Sån.jävla.medmänniska.

Ha det gött nu alla julenissar och nissor så kanske möjligheten finns att vi hörs här igen. Ses här igen? Vad fan säger man?

auff viderzen.

Sabina