Alphabettown

Förhållanden mina vänner. Jag har tänkt mycket på dem på senaste tiden. Hur de tar form, hur de förändras.

Just nu är jag inne i en fas då allt ifrågasätts. Som sagt händer mycket i mitt liv just nu som jag inte vet hur jag ska hantera eftersom jag aldrig befunnit mig här tidigare. I en trygg tillvaro som ställs på sin kant på alla sätt möjliga känns det som. Vi är starka jag och Ilkka och jag har tron på oss men man kan inte vara tillsammans i fem år utan att tvivla och ha "perioder". När det nu känns som att saker och ting faller samman runt oss, som egentligen inte har med oss som par att göra, är det jävligt svårt att hitta de rätta dörrarna att öppna för att ta sig ur det. Men jag har inga tvivel på oss i långa loppet. Vi har bara en av de där perioderna just nu. Jag vet inte hur personlig jag kan/vill vara här men jag ska försöka tvinga ut orden som flyter runt i en tjock soppa där uppe just nu.

Innan jag fann Ilkka, återupptäckte är väl rätt ord, var jag med en person som gjorde mig både illa och gott. Mest illa tyvärr men tomheten jag levde med gjorde att jag hade så mycket plats för honom i mig att det var svårt att släppa honom, även om jag gjorde det flera gånger. När jag väl gjorde det slutgiltigt var det för Ilkka och jag tror att han blev lika ställd som jag när jag faktiskt gjorde det. Vi har inte pratat med varandra sen dess. Det är  fem år sen nu. Vi har träffats av en slump någon gång så där men sanningen är att han vägrar träffa mig. Det gör mig så ont för det känns som han tar ifrån mig allt vi hade. Alla mina minnen och upplevelser föminskas genom att han gör mig till The Bad Guy. För mig var det avslutat för honom var det inte det. Han var väl bekväm med att alltid ha mig där så när jag väl valde att gå vidare visste han väl inte hur han skulle reagera. Jag är så fruktansvärt arg på hur han har hanterat det hela men kan ändå inte missunna honom sina känslor. Men ändå. Jag är ju den som "har rätten" att vara arg. Han behandlade mig illa, inte tvärtom.

Sen avslutade jag ett antal relationer för två år sen på det vänskapliga planet. Och det spelar ju egentligen ingen roll vad för sorts relation man har till en person. När det tar slut gör det ont och jag befinner mig nog fortfarande i ett slags vakuum. Jag saknar mina vänner även om jag samtidigt vet att det var rätt beslut. Jag kan inte se mig ha en relation med dem igen, inte för att det är något fel på dem, eller på mig heller för den delen, men jag kan inte se mig fungera i relation till dem? Alltså inte se det framför mig. Hur våra samtal skulle se ut, hur vi skulle umgås. Men ilskan jag kände så länge har släppt. På riktigt faktiskt. Jag träffade en av dem häromdagen och jag blev så ställd över hur inte arg jag är. Hur vi kunde föra ett normalt, vardagligt "hur-är-allt-vad-gör-du-nu-för-tiden-samtal. Men samtidigt så finns besvikelsen där över att man inte lyckades hålla dessa förhållanden vid liv.

Förhållanden är de svåraste matematiska ekvationer som finns. Men jag tror att kommunikation, kompromissvilja och fungerande öron är viktiga delar som måste finnas i alla fungerande relationer. Men vilken jävla soppa det är.

Som ni märker pågår det mycket i min hjärna. Det känns skönt att ha någonstans att göra av alla tankar.

Tack för att ni läser.

Sabina

En av mina all time favorite låtar som jag påmindes om idag när jag satte på tvn och Crazy/Beautiful (också en favorit) visades på fyran. (och så en bild på ett fint par ur en fin film som jag ska se nu.)

Trevlig helg på er.

PPE

Sabina

Hon är faktiskt så fantastisk som alla säger, den där Adele.

Jag är så sorgsen för tillfället. Mycket som händer i livet som jag inte kan sätta ord på. Kan kan jag väl, men jag vet inte om jag vill låta orden hitta sin väg ut. Hoppas ni mår bra.

PPE

Sabina

Varannan helg är jag själv hemma med Dorian. Jag skäms för att säga det, men jag hatar dessa helger. Det är inte alltid lätt att fylla de här dagarna och alla man vill umgås med är upptagna på andra håll. Oftast med sina familjer där helgerna är heliga för att BÅDA föräldrarna har 9-17 jobb och är lediga tillsammans på helgerna. I den här familjen är det bara jag som följer normen. Och det är den enda normen jag egentligen vill följa. Jag vill ha vardagskvällarna tillsammans med min familj och sen kunna se fram emot helgerna då vi får hela dagar med varandra. Men icke. Jag valde att bilda familj tillsammans med en man som jobbar i butik och han verkar inte ha varken ambitionen eller viljan att byta det jobbet trots att han vet hur jag känner. Han slutar som tidigast kl 18 och är då hemma ca 19.30. Vi har kunnat lösa vardagseftermiddagarna bra genom att våra föräldrar hämtar och umgås med Dorian varsin dag i veckan så jag slipper stressa hem efter jobbet VARJE DAG och sen är Ilkka ledig torsdagar. Men vi hinner aldrig vara med varandra känns det som. Inte regelbundet. Äter i princip aldrig middag tillsammans. Och jag hatar det. Hatar att tjata på folk om att umgås, hatar att känna mig som den där värdelösa mamman som sätter ungen framför tvn. Men bor man i en tvåa utan lekrum eller barnrum och alla leksaker är undanplockade för att vi måste visa den här j*vla lägenheten i tid och otid eftersom vi inte får den såld tar man till vilka medel man kan för att underhålla. Vi är självklart ute så mycket vi kan och vill men nu talar jag om stunderna vi är inne. DÖR på det här snart.

Jag är ganska säker på vad nästa barn ska få heta om det blir en pojke också. Samma författare. Den här gången en trogen vän och följeslagare till huvudkaraktären. Hans sång sjunger jag för Dorian VARJE kväll när han ska sova.

Det är spännande med namn tycker jag. Dorians namn kom vi på när vi satt på en parkbänk på Kreta i väntan på vårt flyg hem till Sverige. Det var ett år innan vi blev gravida men namnet höll sig kvar. När jag berättar vem han är döpt efter, Dr John Dorian (JD) från TV-serien Scrubs som är en av våra absoluta favoriter, fattar hälften inte vad jag snackar om och den andra hälften skrattar medhållandes. Jag är lite av en namnfetischist. Jag älskar namn i alla former men skulle nog aldrig komma på tanken att ge mina barn ett namn som finns med på Sveriges topp 100-lista, det är inget för mig helt enkelt men jag vill betona att jag INTE ser något fel i att andra väljer vanliga namn.

Namn måste betyda något för mig. Jag måste känna något för namnen jag väljer åt mina barn och jag måste ha någon slags koppling till namnet, en person som jag värderar högt tex.  Det blir såklart oftast något från film och TV-världen eftersom det är vad både jag och Ilkka älskar mest här i livet. Förutom Dorian och varandra såklart!

Dorians andranamn är min systers namn i maskulin form, hade inte velat ha det på något annat sätt och namnet passar Dorian väldigt bra! Blir det en tjej nästa gång är jag helt på det klara med att hon kommer få Ilkkas brors namn i feminin form som andranamn :)




Hur tänker ni kring namn?

PPE

Sabina

(Tillägg: Ser att mitt tänkta killnamn finns med på topplistan så jag tar tillbaka det påståendet haha. Men jag har ett annat också. Jag ändrar mig praktiskt taget varje dag.. Namnfetischist som sagt..)

Äntligen fredag! Jag har blivit en sån där som ser fram emot helgen. Antar att det kommer med ett heltidsjobb :)

Jag vill berömma er som läser för att ni blivit så bra på att kommentera. Det värmer så fortsätt med det!

PPE

Sabina

Jag tänkte fortsätta på ämnet barnfötter. Min mamma har jobbat med skor sedan jag var lika liten som Dorian (typ) så jag är i princip uppvuxen i en skoaffär och jag kan konstatera två saker: Jag älskar skor och något som stör mig är folk som köper för små/fel skor till sina barn.

Med för små menar jag utan någon som helst växtmån. En barnfot kan växa upp till två storlekar på 6 månader (!) och skorna ska vara MINST 1.2 cm större än foten och i vinterskor minst 2 cm större. Det låter kanske galet men i en vintersko ska det få plats en värmande sula (eftersom kylan kommer underifrån när barnet går på snö), ett par ullsockor (mycket bättre än bomull eftersom ullsockor absorberar fukt) och om vintern är lång är väl tanken att barnet ska ha samma sko hela den perioden? Om man vill tänka ekonomiskt vill säga.

Med fel skor menar jag att man inte har någon som helst koll på vad ens ungar har för fötter. Är det en smal eller bred fot? Har den högt eller lågt fotvalv? Går barnet på ett speciellt sätt? Åt vilket håll lutar foten när barnet går? (inåt eller utåt?)

Jag förstår självklart att det handlar om okunskap, alla kan inte vara födda på ett skolager som jag, men jag har varit med om föräldrar som gått helt emot mina rekomendationer, ja jag gick i mammas fotspår och har också jobbat med skor väldigt länge, och köpt för små eller helt fel skor åt sina barn. Jag märker även i mitt nuvarande arbete att folk är helt värdelösa på det här med skor.

Tänk er själva att klampa omkring i för små skor. Det är inte skönt! Jag köper hellre lite för stora skor till Dorian än en som passar hans fot för stunden men som snabbt blir för liten. Sen måste Dorian få plats med specialanpassade ilägg i sina skor eftersom han är född utan hålfot (i princip). Om det har med hans klumpfötter eller arv att göra vet jag inte. Jag är nämligen också plattfot.

Så nu har ni fått er en liten lektion i barnfötter. Mät era barns fötter nu! Jag lovar att de egentligen har en helt annan storlek än ni tror. Och be om hjälp när ni handlar! Gå till Jarméus i Täby Centrum. De har bra barnskor och alla där kan mäta och rekomendera vilka skor ni ska ha till era ungar. Om ni är där en helg med ojämnt veckonummer kan ni fråga efter Susanne ;)

PPE

Sabina

Det blir mer och mer uppenbart vad vårt nästa barn ska få heta om det blir en tjej. Men jag tänker inte avslöja det för någon! Det är taget ur en av mina favoritförfattares böcker. En bok om en tjej som står på egna ben och utmanar sina rädslor. En tjej som är omtänksam, orädd och full i fan. Precis som jag. Hennes mamma vill jag döpa en eventuell dotter efter.

PPE

Sabina

Jag försov mig imorse. Händer i princip aldrig. Måste kommit åt stäng av-knappen istället för snoozen. Jag hann iaf duscha, tvätta och föna håret, borsta tänderna och klä på mig på 18 minuter. Sjukt effektivt om ni frågar mig! Dagen har känts ovan och konstig. Jag är vanligtvis på jobbet en kvart innan jag börjar men idag slängdes jag in i stress och panik eftersom jag trots min tidseffektivitet kom för sent pga tåget som också måste tagit sovmorgon. När det sen var dags att gå hem kändes det som klockan var en timme tidigare. Tänk att en hel dag kan vändas upp och ner av att den inte startar som den brukar. Konstigt..

Nu sitter Dorian och tittar på Antz och jag har dåligt samvete. Dels för att jag sitter framför datorn men framförallt för att Dorian inte har några leksaker. Har har han ju men de är undanplockade för visningar av lägenheten. Känns så kämpigt att släpa allt fram och tillbaka emellan så han får nöja sig med rita, leka med lera och se på film. Jag vill så gärna flytta nu så jag kan få ge honom det där lekrummet. Han har en helt fantastisk fantasi och älskar att leka rollekar så han behöver verkligen utrymmet och materialet. Vill flytta nu nu nu!

PPE

Sabina

Kan inte någon höra av sig till mig när det blir, inte bara acceptabelt, utan även hälsosamt att trycka i sig en 200g Fazer chokladkaka och ett helt paket med salta pinnar? Nej jag är inte gravid, har bara sjukt dålig karaktär.

*Need help*

PPE

Sabina

Igår spenderade jag och Dorian eftermiddagen, kvällen och även natten hos min finaste vän Emma. När vi kommit in och fått av oss kläderna slänger Emma ur sig i förbifarten att "de tänkt att jag ska få bli gudmor till Vilda" som om det var en fråga om jag ville ha kaffe. Jag satte språket i halsen lite och eftersom jag redan hade finingen i famnen kunde jag inte direkt sätta igång och hjula av glädje men herregud vad jag känner mig hedrad att någon vill att jag ska vägleda sitt barn genom livet (om man nu ska vara sån och ta det på så stort allvar vilket jag naturligtvis gör. Det här känns nästan viktigare än att vara mamma till Dorian. Men bara nästan.)

Jag var ju med när Vilda föddes och det är förmodligen det häftigaste jag kommer vara med om i mitt liv. När man själv föder barn, jag iaf, är man ju inte riktigt MED om ni förstår. Inte? Fortsätt läs ändå snälla, det blir bättre. Tror jag..

Jag ska göra allt jag kan för att vara en så bra förebild som möjligt både för Vilda och hennes syster som redan har en alldeles fantastisk gudmor. Det är något speciellt med barn vars föräldrar man älskar och som man känt sedan de vara bara dagar, i Vildas fall sekunder, gamla. Det är skithäftigt i brist på bättre beskrivande ord!

Så nu är jag gudmor. Eller fadder som det heter numer och det är ju bara asballt eller hur?!

PPE

Sabina

Förlåt men: DORIAN SKET PÅ POTTAN IDAG! Alltså, det kan tyckas vara ett litet steg för människan i sig men med en son som är precis som sin mor var då hon var liten (på med blöja, stå i exakt samma hörn, skit) så är det en jävla vinst varje gång ungen sätter sig på pottan och "gör en bajsorm", som han själv säger. Det har hänt exakt två ggr det senaste halvåret och det funkar bara om vi säger att det inte finns några blöjor och han gått och hållt sig ett tag. I slutet kan han nästan inte stå still och jag känner mig som en djävul med treudd som plågar honom men den här gången hade vi faktiskt inga blöjor. Bara en som skulle på för natten. Han är ju helt blöjfri dagtid förutom när han bajsar och någon gång måste han ju lära sig att han överlever en bajsorm, fortfarande hans ord, som hamnar utanför blöjan känner jag. Så, WOHO för bajsormar i pottan!

Jag slutar aldrig förvånas över saker som gör mig stolt idag. Om någon hade sagt till mig för tio år sen att jag när jag är 26 år gammal kommer bli glad för att någon skiter någon annanstans än på en toalett och att jag dessutom är  tvungen att ta hand om skiten och dessutom utdelar high fives för prestationen hade jag fnyst och sagt yeah right.

Livet, hörrni. Obegripligt.

PPE

Sabina

Den där grejen jag haft på ryggen i över ett år är borta. För att ni ska få behålla lunchen i magen tänker jag inte berätta hur den förintades men jag kan avslöja att det var mindre trevligt..

Idag ska jag och Dorian spendera dag och natt hos min finaste vän Emma. Vi ska äta tacos (obligatoriskt) titta på film och äta onyttigheter. Jag längtar!

I övrigt tror jag att förkylningen från helvetet sakta börjar ebba ut men den lär väl snart ersättas av en trevlig influensa eller liknande. Hösten är här på riktigt med andra ord. Love it! (på riktigt alltså, älskar hösten..)

PPE

Sabina

Jag hade precis börjar på gymnasiet och var spänd, nervös och allt det där man är när man efter ett långt sommarlov ska börja skolan igen. Jag minns att jag var hemma hos min vän Paula och satt vid datorn och surfade tillsammans med henne när hennes syster kommer in och säger att " det är något flygplan som flugit in i något hus i USA". Jag förstod såklart inte vidden av det som hänt där och då men jag minns att vi såg på TV när det andra planet flög in i det andra tornet. Jag minns hur folk hoppade, hur man såg skor flyga ut från byggnaderna och papper och framförallt så minns jag hur man såg folks liv gå i bitar. Hur förstörda människorna på gatan såg ut och jag minns att jag tänkte att världen blir nog aldrig riktigt sig själv igen. Jag minns också alla frågor som befann sig i huvudet: Vem, varför, hur? Händer det här verkligen?

Jag är inte speciellt Amerikavänlig men det är svårt att inte känna medlidande med alla dessa människor som förlorade sina älskade i den här terrorattacken och jag tycker att Bin Laden kom för lätt undan. Men det är lite så amerikanerna arbetar: Kill em all.

Vad gjorde NI den 11/9 2001?

PPE

Sabina

Igår kom jag på tanken att en ribbstol i lekrummet (i nya huset) vore ju hur kul som helst så ungarna kan klättra och leka apa och så har man någon slags madrass under så di små inte slår sig. Men jag la snabbt den tanken på hyllan när jag såg priserna för en på olika sidor på nätet. (För er som inte vet vad en ribbstol är så är det såna där trägrejer på väggarna i gymnastiksalar runt om i landet som man älskade som liten.) Idag for jag runt med mor min och eftersom Dorian lekt bort alla pjäser och tärning till det enda spel han har föreslog jag att vi skulle åka förbi Kid2Kid som är en second hand butik för barngrejer här i kommunen och kolla om de hade några roliga spel för 2-åringar. När jag går ur bilen ser jag att det står ett stort paket precis vid dörren. Döm om min förvåning när jag ser att det står RIBBSTOL med stora bokstäver på lådan. När jag tittar närmre ser jag att det är en produkt från IKEA, som jag vet inte finns längre eftersom jag kan IKEAs barnutbud utantill by now, så när vi handlat färdigt och satt oss i bilen googlar jag ribbstol+IKEA och får mycket riktigt upp en ribbstol, "Hängig", som funnits på IKEA. I blått och rött har den funnits och nu får jag lite ont i magen. Färgtemat i rummet är ju rött och gult och känner jag svenska folket rätt så har de flesta säkert köpt ribbstolen i färgen blått och det är säkert en sådan jag har köpt. Här hinner jag alltså bli lite nedslagen då den absolut inte funkar i mitt röd/gula rum om den är blå vilket jag är övertygad om att den är eftersom min slutledningsförmåga aldrig svikit mig förr. När vi sen kommer hem och plockar ut paketet ser jag att det sitter en liten rund lapp på paketet som talar om vilken färg just min ribbstol har. Kan ni gissa vad det var för färg? RÖD! Herregud. Om det inte är ödet så vet jag inte vad som är. Jag är helt överlycklig!! Och priset? 50 jävla kronor! Helt otroligt! Inte ens min onda ryggböld kan regna på min parad nu!

Trevlig helg alla!

PPE

Sabina

Dorian sover fortfarande och jag har inte hjärta att väcka honom. Det är nog första gången sen jag vet inte när som han sover och jag är vaken så här dags. Jag känner mig något bättre idag men min talgknöl på ryggen dödar mig. Den är så fruktansvärt öm! Uschan buschan. Vi umgås nog med min mamma idag, lillfisen och jag.

PPE

Sabina

Tänkte jag ska försöka avsluta de här inläggen. Så, här kommer ett annat ögonblick.

Det är den 4 april 2010. Jag och Dorian är själva hemma och vi har haft en helt fantastisk dag tillsammans. Inga bråk, mysig utelek i lilla parken utanför. Vi går in och jag sätter igång med maten. Jag ska precis ta av potatisen och vänder mig om för att se efter var min son befinner sig. Han befinner sig precis bakom mig och jag tappar kastrullen med kokande vatten och Dorian får en stor del av innehållet över sig. Den kommande tiden är som en dimma. Jag sliter av honom kläderna och på vägen in till duschen lyckas jag på något övernaturligt vis få med mig telefonen och jag lyckas även ringa 112 och med panik och darr på rösten få fram vad som hänt. Jag sköljer delarna av hans kropp som skållats med ljummet vatten, som jag lärt mig någonstans någon gång att man ska göra vid brännskador. Det känns som evigheter innan ambulansen kommer och Dorian är hysterisk, verkligen helt hysterisk. Ambulanspersonalen talar senare om för mig att han skriker för att han inte kan göra annat. Det gör så ont att det enda hans kropp förmår sig att göra är att skrika. Vi far i ilfart till Astrid Lindgrens barnakut och jag minns att jag i ambulansen undrar vad det är för sirener som följer efter oss. Jag inser senare att det såklart är ambulansen VI åker i som låter. Vi kommer fram och på vägen har jag även lyckats ringa Ilkka som är på jobbet. Han möter upp oss i ankomstrummet och jag bryter ihop fullständigt när jag ser honom. Jag har brännskadat vårt barn. Jag har gjort det värsta man kan göra. Detta mantra upprepas i mitt huvud under alla de fyra dagar vi spenderar på sjukhuset och jag har fortfarande dagar då jag förbannar mig själv för att jag lät det ske. Men det blir sakta bättre. Både mitt samvete och hans skada. Hans arm fick ytliga andra gradens brännskador och den behandlas fortfarande med brännskadeplåster och kompressionsärm. Hans arm kommer alltid att ha ett stort ärr och det är såklart det som gör mig mest ont. Tanken att jag har förstört honom har funnits hos mig många ggr men det går längre och längre mellan de gångerna och jag börjar sakta acceptera att det som hände var en olycka.

Det är ett ögonblick som jag kommer att bära med mig för alltid. Den dagen förändrade min sons liv och skadade min tro på mig själv som förälder. Det är det enda ögonblick i livet jag skulle ge vad som helst för att radera.

PPE

Sabina

Okej. Så här långt har min feber tagit mig: Jag funderar seriöst på om det inte är högstadielärare jag vill bli när jag blir stor. Tankarna går ungefär så här: Blir det tillräckligt intressant för mig att undervisa de lägre åldrarna? Jag vill undervisa i Svenska och Samhällskunskap och jag vill påverka barn/ungdomar till att engagera sig i sina liv. Då känns högstadiet rätt logiskt. Eller? För samtidigt är högstadieelever skoltrötta, hormonstinna, uppkäftiga och allmänt jobbiga. Jag vet, jag var en själv. Ett riktigt arsle var jag. Men å andra sidan hade min skolgång varit SÅ mycket roligare om det varit en utmaning (jag var för smart för skolan) och om jag haft fler engagerade och kapabla lärare. Tänk om jag kan få vara den personen för någon? Det skulle vara så jävla häftigt att faktiskt kunna diskutera litteratur och samhällsfrågor på arbetstid. Dör bara av tanken.

Usch. Jag feberyrar.

PPE

Sabina

Jag verkligen HATAR att vara sjuk. Ja, jag inbillar mig att jag ogillar det mer än någon annan. Hela grejen med att vara sjuk är ju att inget känns bra. Kliar det inte i halsen så rinner näsan och slutar näsan rinna börjar man hosta så man nästan kräks och när hostan går över kliar det i öronen. ÖRONEN?! Vad fan liksom. Så vad sjutton gör man? Man ligger på soffan, under täcket som man behöver för att man fryser som flickan med svavelstickorna trots att man har hälsosamma 23.3 grader varmt inomhus, och försöker komma på de mest poänglönsamma orden i Word Feud eftersom jag, förutom att vara sjuk, hatar att förlora. Försök komma på andra ord än typ be, ja, ta, te med 38.5 graders feber.

Tycka synd om mig själv verkar jag dock inte ha några som helst problem med..

PPE

Sabina

Jag tänkte att jag skulle skriva lite kort om vem den här Elliott är som jag tjatar om hela tiden. Det är alltså Elliott Smith, eller Steven Paul Smith som var hans riktiga namn, och han är min. Ja, så nära en idol man kan komma men att kalla honom idol känns så litet. Han är min vägledare, en av mina själsfränder, mitt väsen och en massa konstiga saker som får mig att låta som en galning. Bloggens namn är taget från en av hans låtar. Han är den enda jag aldrig träffat men som jag saknar lite varje dag. Han är alltså en musiker som jag beundrar. Han gjorde musik och skrev texter som ingen, varken innan eller efter, lyckats med. Han var ett jävla geni.

Jag läste nyligen igenom polis- och obduktionsrapporten från dagen han dog och det var som att läsa om en närståendes död. Jag var helt förstörd. Jag har hållt mig borta från de dokumenten sen 2003 men så kom jag över de av en slump och jag kunde inte låta bli. Det kommer även att släppas en två timmar lång dokumentär om honom där hans vänner och familj intervjuas om hans liv och död och allt där emellan. Bl.a. är Gus Van Sant med som använt Elliotts musik i sina filmer (Miss Misery t.ex. som finns med på soundtracket till Good Will hunting. Elliott blev Oscarsnominerad för den men förlorade mot Celine Dions "My heart will go on". Amerikaner *kräks*)

Han är fantastisk. Var fantastisk, är fantastisk. Ni borde provlyssna! Här har ni Miss Misery:

Nobody broke your heart
You broke your own 'cos you can't finish what you start

Ibland tror jag att den där fantastiska människan som inte finns längre känner mig bättre än någon annan. Då kan ni kanske förstå hur svårt det är för mig att bestämma vilken textrad från vilken sång som ska få befinna sig på mig för resten av mitt liv. För jag älskar dem alla. Den där uppe är en favorit eftersom den.är.jag.

PPE

Sabina

Förlåt, jag menar självklart pojk- och flickkläder. Dorian valde idag själv en tröja när vi var inne på H&M för att köpa lite nytt till höstgarderoben. Han valde en med Mimmi på och han har haft på sig den sen vi kom hem. Jag vill bara informera om att jag var tvungen att köpa den i stl 110/116 för att han ens skulle få på sig den. Dorian har vanligtvis 92/98 (och är tunn som en sticka) så vi har alltså gått upp TVÅ storlekar bara för att den inhandlades på tjejavdelningen. Och så ställer sig folk undrande till varför sjuåriga flickor vill banta? Det gör mig KRÄKFÄRDIG att kläder på de könsindelade avdelningarna är olika stora fast de har samma storleksnummer. Framförallt när det borde vara tvärtom eftersom flickor generellt är både större och tyngre än pojkar. Fy skäms H&M!

Det är verkligen helt vansinnigt det är med att göra kön. I vissa fall känns det som att folk är rädda att deras barn ska odla snopp/snippa om de använder kläder av fel sort. Och kedjorna underlättar ju minst sagt den här könsstereotypiska behandlingen av barn som borde få vara barn istället för pojke eller flicka och alla de begränsningar som medföljer deras sociala kön. Jag vill få till ett folkligt uppror! Protestlistor, demonstrationer osv. Vilka är med mig?

PPE

Sabina