Alphabettown

Jag har precis sett reprisen av "Det blir bättre", avsnittet med Jonas. I slutet håller han ett tal som rörde mig till tårar. Jag grät redan i början av programmet när han beskrev hur han skuldbelade sig själv för det som hände honom, hur han tänkte tankar om sin lukt, sitt talfel och andra ytliga saker. Vad jag önskar att han hade vetat och vad jag vill att alla ska veta är att mobbare väljer offer först, anledning sist. Idag vet Jonas att skammen aldrig var hans och jag är så jävla imponerad av den här människan, har alltid varit så jag tänker sno Jonas text och publicera den här. För jag vill att alla älskade små barn ska veta att skammen inte är er.

Det finns dom som gjort dig illa,
det finns dom som inget vet,
det finns dom som gjort en grej av
att sprida ut din hemlighet,

det finns dom som stal din stolthet ,
det finns dom som tog ditt mod
och dom som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,
dig som ingen ser,
du som saknar vänner,
och knappt vill andas mer,

hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå,
du måste resa dig och gå.

Vägen tom och öde,
gryningsljuset klart,
du står vid busshållplatsen,
bussen kommer snart.

Nu lämnar du allt gammalt,
här tar din barndom slut,
nu tar du steget ut.

Och när du har rest dig,
vänd dig inte om,
det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.

Och allt dom ville ge dig,
har du rivit och förstört,
allt dom hade att säga,
har du redan hört.

Men det finns nåd för nya världar,
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.

Och alla deras lögner
betyder ingenting,
tro mig när jag säger,
skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam,
det finns dom som följer dig,
dom vet hur det är,
för dom har själva varit där.

Du är inte ensam,
det finns nån som går vid dig,
han vill att du ska veta
att han har det som du.
Som du.

Och till er som gjort mig illa, ni vet vilka ni är och jag vet att ni läser här ibland. Ni har inte berövat mig NÅGONTING. För skammen var aldrig min. När ensamheten tvingades på mig, när ni sa att jag inte dög så var skammen aldrig min. När ni agerade domare och jury, var skammen aldrig min. När ni förminskade mig och gjorde mig så liten, så liten, var skammen aldrig min. Den var er. Är er. Och jag vänder mig aldrig om.

PPE

Sabina

Hörrni, jag har ju helt glömt bort att förtälja historien om hur jag var med och förlöste min bästis. Det var typ det HÄFTIGASTE jag varit med om. Till en början var det liksom lugnt och avslappnat och en massa väntan. Jag  agerade comic relief, skämtade och spexade som jag gör ibland. Höll humöret uppe. Sen vände det och blev allvar. Jag menar, den där lilla människan skulle ju faktiskt ut på riktigt. Jag filmade hela grejen också, the birth and all. Och fan vad cool hon är, min bästis. Man kan väl säga att alla våra väggar är nere nu när jag har sett hennes muff. När Vildas huvud var ute filmade jag, det trodde jag aldrig att jag skulle våga. Jag har aldrig sett något ballare. Sen var hon ute helt plötsligt, bara så där. Tyckte vi andra. Emma håller nog inte med om det..

Söt är hon också. Så lik sin mamma man kan bli. Hennes syster är himla lik far sin så det var väl inte mer än rättvist :)

Det blev inte så detaljerat det här men min egen avkomma kräver uppmärksamhet och jag är inte den som är den!

Glad påsk på er allesammans

PPE

Sabina

Wow, det här är ju svårare än att välja en favvis till och med. Men okej, den här är rätt värdelös:




Sen gillar jag ingen låt som den där Kesha någonsin gjort. Trodde hon var ett skämt första gången jag hörde henne. Är inte överdrivet förtjust i snygg-tjej-som-legat-med-producenten-musik heller. Eller techno, vem kom på den idén? I övrigt är jag ganska öppen vad gäller musik. Lyssnar på allt från radiohits, nja en del, till lite hårdare grejer. Hårdocksblodet flyter friskt i mina ådror faktiskt. True story.

PPE

Sabina

Smider planer här hemma, som vanligt. Känns bra än så länge men ni som är mig nära vet att jag har svårt för att bestämma mig. Befinner mig konstant i ett vakuum av existensiella kriser. Men, jo. Det här blir nog bra..

Jag avslöjar här när jag bestämt mig. Om jag gör det, inte när.

PPE

Sabina

Det finaste min man någonsin kallat mig är hippie. "du är verkligen en riktig hippie". För det är jag ju. Ett Blombarn.

Nu ska jag iväg och agera doula när min bästaste bästa vän i hela världen föder sin andra dotter. Det ska bli magiskt.

Medan jag gör det kan ni kolla in det här. Och det här.

Trevlig helg på er alla.

PPE

Sabina

På tal om That '70s Show så har jag sett om serien från säsong 1 nu i veckan, har kommit en bit in på säsong 2 nu och hörrni, vilken jävla serie. Sitter och tittar på scenen där Eric kommer tillbaka från Afrika på Youtube och GRÅTER. Älskade ungdomar. Jag vill ha hela huset fullt av tonåringar om några år. Jag vill att mina barns vänner ska trivas och vilja vara hemma hos oss. Det är min dröm. Att ha en källare full med ungar. Nu låter jag som Fritzl men menar det på ett helt annat sätt. Såklart..

Alltså. Det här är en helt omöjlig tanke för mig, att ha EN favoritlåt. Jag har hundra som Ariel säger. Men okej, en låt som följt mig länge och som är JAG. Som skrevs och framfördes av ett av de finaste banden som funnits, Alex Chilton var verkligen helt enastående, och omtolkades av min hjärtevän Elliott. Även allas vår Håkan gjorde den, då på svenska. Den här är liksom, fan jag vet inte. Omöjligt att beskriva. Ingen har någonsin, innan eller efter, lyckats beskriva åldern 13 på samma sätt. Inte bara 13. Låten är en hyllning till tonåren överhuvudtaget. Och så spelas den i ett av de sista avsnitten av That '70s show som en homage till ett av mina favoritpar från en av mina favroit TV-serier. Okej det här är nog min favoritlåt. Alla kategorier. Jag skrattar, gråter, ryser och förundras till den här låten. Och längtar tillbaka.

Här är Big Stars originalversion. Lyssna och njut.

En vän från min högstadietid förlorade sin lillebror för några dagar sen. Plötsligt och utan förvarning. Ingen olycka men inte heller naturligt. Han var bara strax över 20. Det finns inget naturligt med att dö så ung. När livet drabbar en, när det händer något sådant så nära är det svårt att ignorera rysningarna längs ryggraden och håren som reser sig på armarna. Det är så orättvist att så fina människor ska slås ned av sånt här. Man bygger ju på något sätt vidare på livets hus har jag förstått, men hur? När man förolorar ett barn, en bror, en syster, en livskamrat. Hur går man vidare?

Alla mina tankar, all min goda energi allt jag kan ge vill jag ge dem nu. Nu när de ska gå igenom denna livets prövning. Denna orättvisa som kan drabba vem som helst. Rik som fattig, hög som låg.

Ta hand om varandra i helgen. Livet är skört och oförutsägbart. Och framförallt förjävla orättvist.

PPE

Sabina