Alphabettown

Jag har faktiskt börjat överväga om man inte ska återinföra spjälsängen. Är det hemskt? Jag tror helt enkelt att han behöver en fast punkt där han kan komma till ro utan frestelsen att springa upp och ner, i och ur som är så lätt i en vanlig säng. Tror det är för mycket utrymme för honom. Eller är jag dum i huvudet? Jag tänker mig att man köper en av de större modellerna och sedan har kvar den till tvåan kommer och försöker med vanlig säng igen då. Vi har verkligen provat allt. Tagit bort dagsvilan som han faktiskt inte behöver när han är hos sin dagmamma för han är inte speciellt trött efter lunchen när han är där. Det har hänt någon enstaka gång att han somnat i vagnen på väg hem men de ggr kan jag räkna på en halv hand. Hemma sover han middag i någon timme. Han är ute mycket både med dagmamman och ofta när vi kommer hem. Vi har legat bredvid men det tar iaf en timma för honom att somna. Vi har tagit bort välling, återinfört välling. Sena läggningar , tidiga läggningar. You name it, we've done it liksom. Vad tycker ni? Ge mig lite input. Spjälsäng kan man ju ha till typ 4 årsåldern så jag ser inget fel i det men det känns som ett steg bakåt även om jag känner min son och vet att han nog skulle behöva det. Bah. Känner mig kluven. Känns ju lite som att man "stänger in honom". Men i grund och botten är han trött, det vet jag. Och han gör inget utöver just det eviga springandet. Jag kan alltså, utan att ljuga, meddela att under timmen det tar att lägga honom (minst en timme) kan han springa upp ur sängen 70 ggr. Han går upp, öppnar dörren, jag går in och lägger honom och så håller vi på till jag blir vansinnig och säger till på skarpen. Något som jag hatar. HATAR. Suck. Är så himla uppgiven.


I övrigt vill jag önska alla en fantastisk midsommar!

PPE

Sabina

Alltså jag blir galen av läggningarna! Hur i helvete kan ungen vara pigg efter en sketalång dag hos dagmamma? Jag fattar inte! När vännernas barn började förskolan snackade alla om hur de deckade när de kom hem för att de var så trötta. Har ALDRIG hänt. Någonsin. Inte ens i början. Jag lägger honom inte kl 18 direkt. Jag läser böcker när han dricker välling och sen ligger vi och pratar en stund efteråt och man kan ju tycka att en 2-åring ska vara trött vid 20. Gud vet att jag är det iaf. Men inte Dorian. Han springer upp ur sängen KONSTANT i minst en timma. Han kommer liksom inte till ro. Vad fan gör man? Vi har verkligen provat allt. Vi har till och med övervägt att köpa spjälsäng till honom igen för att han inte ska kunna springa runt som han gör. Vi samsover just nu i samma säng. Jag hatar det här. Att bråka vid läggning. Verkligen avskyr det. Känner mig som häxan surtant. Dagsvilan tog vi bort för länge sen så han sover alltså inte ens på dagarna längre.

Ville nog bara ventilera för just nu är vi inne på 20e dörröppningen och jag håller på ricko på att bli vansinnig.

Hur kan jag glömma? Jag vann karaoketävlingen igår! Tillsammans med Ceres syster nailade jag Diggiloo Diggiley. Vi var helt fantastiska. True story.

PPE

Sabina

Igår anordnades det möhippa för en av mina äldsta vänner, Ceres, och HERREGUD vilken dag/kväll/natt! Helt fantastiskt! Det hela började med frukost i Rålis dit bruden fick ta sig i en outfit made for the 80s. Gul dansbody, tänk Jane Fonda, under denna hade hon gula tights, tänka Marge Simpsongul, på huvudet en fjäder- och bandpimpad hjälm och självklart hade hon även knä- och armbågsskydd då färdmedlet var en kickbike. På vägen hemifrån, där hon blev brutalt väckt av ringklockan lite tidigare än hon är van vid, fick hon plocka upp lite mystiska ledtrådar och snabbare än blixten var hon framme, mycket tidigare än vi väntat oss. Bokstavligen alltså, de tre som hade hand om kidnappningen sprang sista biten för att hinna före haha! Efter frukosten begav vi oss, med bruden kittad med ögonbindel, hörlurar (och för säkerhetsskull hörselkåpor) till Karlbergs träningsanläggning där bruden fick delta i AIKs träning! Berömd replik från denna del av möhippan: Åh, Tjerna. Coolt! Legendary. Grabbarna i laget var verkligen helt fantastiska. Pavey spexade och Baxter skötte taktiksnacket inför övningen. Som infödd AIK:are tyckte såklart även jag att detta var häftigt. Efter detta bar det av ut till älvsjö där vi lekte krig i skogen. Så.Jävla.Awesome! Brudens lag, där jag ingick, förlorade alla fyra omgångar men Ceres briljerade i slutet då hon själv lyckades avrätta oss alla. 11 mot 1 med andra ord. Efter detta for vi tillbaka till Karlberg för Subwaylunch och sen körde vi militärens hinderbana, ledd av en äkta militär. Typ det jobbigaste och roligaste jag gjort. Varenda muskel i min kropp ömmar idag och då var jag ändå för slö/rädd för de flesta hindren på banan. Men jag gjorde min del och vårt lag knep andra platsen i tävlingen. Vi duschade och gjorde oss vackra på militäranläggningen och sista anhalten för dagen blev Grev Turegatan där brudgummens syster arbetar. I det helt fantastiska lunchrummet högst upp i huset, med en ännu mer fantastisk balkong och tillhörande utsikt, intog vi så middagen och sen var det karaoke och disco hela kvällen lång! Vid två var jag trött och mör efter att ha hållt igång i nästan 18 timmar så jag, Camilla och Malin delade en taxi hem.

Jag har känt Ceres i 13 år och vi kommer nog att hänga ihop resten av livet. Hon är en helt fantastisk människa, på riktigt verkligen. Vi hade ett litet avbrott under några år och jag saknade henne hela tiden men var för envis och kuvad för att våga säga det. Men jag tog mig i kragen till slut och jag har inte ångrat det beslutet en sekund. Det ska bli så fantastiskt att delta i hennes och Victors bröllopsfest om en månad. Det är något visst med människor som följt en så länge.

Hoppas alla som läser haft en fin helg. Idag har jag försökt ta det så lugnt som det går med en hyperaktiv 2 åring :)
Imorgon börjar en hel arbetsvecka, återkommer med resultatet ;)

PPE

Sabina

Skins är som bekant en av mina favoritserier genom tiderna och nu har det, såklart, gjorts en Amerikansk kopia av den eftersom jänkarna gärna vill förstöra allt som är heligt. Till min förvåning är den dock helt okej. Men den är inte lika innerlig som originalet. Den brittiska versionen har liksom en helt fantastisk cast som jag totalt kärade ner mig i när den gick här i Sverige. (Nicholas Hoult och Dev Patel bl.a) Det känns äkta, varmt (och kallt) och man blir en del av klicken. Jag känner inte samma gemenskap med den Amerikanska versionen.

Vet inte vad jag ville säga med det här inlägget egentligen. Männen har gått och lagt sig och jag skall göra detsamma.

God natt

PPE

Sabina

Ibland har jag dagar då jag kan tänka mig att sitta framför datorn och blogga hela dagen. Om allt och inget liksom. Men hur roliga texter skulle det bli? Jag skulle kunna skriva om hur tillfreds jag är just idag trots att Telenor har retat gallfeber på mig. Om hur mysigt det är när man hör Dorian bråka med Ilkka bara för att det inte är mig han bråkar med. Hur likvärdigt mysigt det är när de blir sams och badar ihop. Om hur mycket jag ser fram emot Ilkkas semester och allt vi inte ska göra då eftersom vi bara vill ta det som det kommer. En tripp med vänner och en med familj blir det men först har vi två veckor bara vi. Sen börjar jag jobba i höst och höjer vår gemensamma inkomst med flertalet tusenlappar så nu slipper vi svälta ett år framöver. Sånt vill jag skriva om. Men nu är de färdigbadade och vi ska se en film ihop.

Hoppas att alla mina älskade vänner ute i kosmos får en vidunderlig helg!

PPE

Sabina

Den här sången är min son. Den har varit det sen innan han kom. Uje kan det där med att beskriva känslostormen som det är att få barn. Man får storhetsvansinne och tror att den man klämt ut liksom är ämnad att styra världen. Ja, alla andra alltså. Med Dorian så är det ju faktiskt sant. Han är unik, fantastisk och den bästaste bästa människan som ärat jorden med sina fotsteg någonsin. Punkt. Den här låten påminner mig om honom därför att den både påminner mig om vardagen med Dorian och det som jag är helt övertygad om händer när han går på stan.


PPE

Sabina

Dorian är inne i en så otroligt intensiv period just nu. Nu uttrycker jag mig milt, han är ofta hemsk att ha att göra med just nu. Milt igen, han är förjävlig. Där. Jag sa det. Han är överallt och ingenstans. Han slåss, knuffas, nyps, klättrar på möbler, slänger saker omkring sig och gör i princip allt han vet att han inte får göra. Eller vaddå "i princip". Han gör ALLT han inte får. Testat gränser har han gjort ett tag och det kan vi hantera här hemma och vi har liksom blivit proffs på synonymer till ordet nej men det här är på en helt annan nivå. He has stepped up his game så att säga. Och jag vet inte _hur_ jag ska hantera det! Jag är vanligtvis sjukt pedagogisk och tänker alltid till innan jag reagerar och är försiktig med tillsäganden (avleder hellre uppmärksamheten, lockar med substitut osv) men nu har jag gått och blivit skrik- och tjatkäringen från helvetet och jag VET ju att det inte hjälper men vad sjuttsingen gör man?! Man börjar liksom med ett lugnt och sansat; nej Dorian, vi slåss inte. Det gör ont och jag blir ledsen. Ska vi gå in på rummet och bygga? Sen efter fem ggr ryter man till och slänger in honom på rummet. Alltså, självklart slänger jag inte in honom på rummet, men ni fattar. (ring inte soc, jag är relativt ofarlig). Att han själv lärt sig säga nej, högt och tydligt, bestämt och med mörk stämma, hjälper inte heller. Man ba: Gå in på rummet och han ba: NEJ! Eh, när blev han tonåring och var kom det där gråa hårstråt i min lugg ifrån?

Hoppas ni har det bättre i sommarvärmen.

PPE

Sabina