Alphabettown

 

 

För folk nära mig (eller alla på min vänlista on le fejsbuk) är det väl ingen nyhet att jag är en Gleek. Vet inte vad jag fastnade för egentligen, är inget musikalfan eller så. Men jag föll. Hårt. För vad serien gör för alla freaks runt om i världen, som inte passar in. För homosexuella ungdomar och nördar och töntar och misfits. Och så massa musik.

Jag älskar hela gänget, framförallt orginialmedlemmarna i New Directions. Och så igår när jag vaknar gick jag in på Aftonbladetappen för att kolla om det hänt nåt under natten. Det gör jag alltid varje morgon. Och så möts jag av nyheten att allas vår Finn Hudson inte finns mer. Och mitt hjärta brast. Tusen ggr under dagen brast det. Jag är en serienörd, jag skapar band till karaktärer på ett smått psykotiskt sätt och så tycker jag om att följa skådespelarnas liv utanför serien. Och jag är känslig, kanske mer känslig nu än vanligtvis. Jag har gråtit och så har jag gråtit och så har jag lyssnat på Glee, och läst. Och läst och läst och läst allt jag kan komma över vad gäller eventuell dödsorsak.

 

Jag är 28 år gammal.

 

Och jag kan fortfarande inte tro att det är sant.

 

 

 

Vila i frid, Frankenteen ♥

 

Igår kom vi så hem från vår fantastiska semester. Vi har hållt igång dagarna i ända och jag är helt slut. Inte riktigt i skick just nu att hålla mammas tempo och med en unge mitt uppe i det jävligaste av alla utvecklingshopp är jag nu slut som artist.

 

Dorian alltså. Det känns som vi har fått ett helt nytt barn. Han är, för att uttrycka det milt, helt omöjlig. Han vill inte äta, alltså verkligen ALDRIG äta någonting förutom pommes och möjligtvis lite chips, han tycker ca ingenting är roligt, han gnäller om precis allt. Allt allt allt. Han lyssnar inte på någon, inte ens sin mormor som annars aldrig har problem med honom. Han har en vilja av kevlar och det går INTE att varken muta eller hota. Inget funkar ändå. Han är med andra ord sin mors son och det får jag väl vara lite stolt över men gångerna jag velat lappa till honom under den här semestern är otaliga. Men han har iaf fått träffa tomten när vi två dagar i rad besökte tomteland (bästa jag gjort!!), se massa rovdjur på Orsa Björnpark, besökt en sagoby, åkt ett litet turisttåg, ätit sin vikt i pommes och hänga med sin idol morbror (haha) Henrik när vi avslutade semestern i Alfta och åkt fyrhjuling med samma idol.

Allt som allt har han nog haft en bra resa även om han inte direkt gjorde sken av det under tiden.

 

Nu är han hemma med mig till ondsag nästa vecka då han åker till Finland med sin farmor. Jag ska ta det så jävla lugnt och inte göra någonting alls de dagar han är borta. Jag och Ilkka ska ut och äta nån dag, men annars?

 

Noll knop.