Alphabettown

 

 

Det här är ju helt hysteriskt jätteroligt. Jag har skrattat mig igenom hela sidan och igenkänningsfaktorn är enorm även fast jag varit ihop i 6 år snart (must be some kind of record!). Men innan jag träffade Ilkka var jag en sk NOTORISK SINGEL. Hade aldrig varit ihop tidigare. Det kan förklara en del av problemen man dras med som förstagångare.. Och ensamvarg.. Får lätt panik när folk gifter sig för det kan vara en av mina största skräcker, att binda sig LAGLIGT till någon för all framtid. För all framtid?! Ni hör ju. *svettas*

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Livet går ju vidare. Och det var nog oerhört viktigt att få komma tillbaka till jobbet förra veckan. Att tvinga mig tillbaka till någon slags vardag. Just nu känns min graviditet overklig. Var jag någonsin gravid? Det enda beviset för vad jag gått igenom är just nu är att jag fortfarande blöder. Inte mycket men tillräckligt för att jag ständigt ska bli påmind om vad jag gjorde för 12 dagar sen. Jag sörjer inte lika intensivt längre, vilket är skönt. Men det är också lite skrämmande att det ändå gick så snabbt att ta sig vidare. Det där som kändes helt omöjligt för bara någon vecka sen (typ gå upp ur sängen, träffa folk, jobba, leva) känns idag inte alls så läskigt. Snarare, rätt trevligt. Det är väldigt många (vääääääldigt många) i min krets som är gravida just nu. När det precis hade hänt ville jag i princip mörda alla med mage men nu känns även detta överkomligt. Jag blir fortfarande sorgsen när jag tänker på allt jag skulle kunnat dela med dessa människor men jag gläds med dem också. Att det gått vägen för dem. Jag kan till och med skämta om att jag fyllt missfallskvoten i umgänget så att de ska sluta oroa sig (det blir ju lätt att tankarna väcks hos andra när en vän går igenom det) men sanningen är väl den att kvoten är fylld i och med mig.

 

Hur det blir här, om vi provar igen, återstår att se. En del av mig vill nu nu nu nu! men en annan del av mig känner att jag varken vill eller orkar just nu. Vi får se. No stress.

 

Det är mycket annat i livet som tar upp tid och tankeverksamhet just nu. Missfallet har tvingat mig in i, ytterligare, en liten livskris. Vad vill jag göra? Med livet? Mitt nuvarande vikariat går ut vid årsskiftet och just nu känns pluggeri, som ju var tanken från början, inte alls lika lockande helt plötsligt. Jag vill ha (och behöver) lite stabilitet så just nu söker jag faktiskt en del jobb inom det jag är utbildad till (inköpare). Lärare ligger fortfarande där bak och pyr men, jag vet inte. Orkar jag plugga i 4 år till? Högst osäkert. Jag vet verkligen inte. Kommer jag någonsin att veta? Jag skulle ge mycket för att vara en sån där människa som bara vet och sen gör det. Men just nu är jag ute efter fast anställning. Drömmen är att hitta ett inköpsjobb där jag får pyssla med barnkläder. Det vuxna modeintresset har svalnat lite men jag tycker verkligen att det är SKITKUL med barnkläder så det känns ju passande om det kanske kunde dyka upp ett spännande jobb inom det området. Gärna igår. Blir lite stressad av tanken att vara arbetslös i januari. Hur är man arbetslös? Har jobbat konstant (i princip) de senaste nio åren. Jag tror att vi skulle klara oss ekonomiskt, men jag vill inte. Jag vill jobba!

 

Någon som vill anställa mig? Jag är rätt trevlig.

 

Och min mamma gillar mig!

 

 

 

Idag har jag känt mig helt OK. Inte sådär bräcklig som jag varit de senaste två veckorna. Jag har till och med skämtat och pratat normala saker med några av mina arbetskamrater. Trodde aldrig jag skulle komma dit igen men det har gått ganska snabbt. De flesta på jobbet är helt fantastiska med mig. Ställer inte så mycket frågor, pratar vanligt och låter mig vara när jag behöver. Det är faktiskt bara en som gjort mig redigt besviken. Människan måste ha fötts helt utan empati, drog en nitlott i livets lotteri så att säga. Hon tycker jag är långsam och inte riktigt ser vad som behövs göras. Hon vill även att jag ska säga till om det är något speciellt någon dag så hon vet och "slipper gå omkring och bli irriterad för att jag inte gör saker" (hennes ord). Hon har tagit upp det här med mig en gång tidigare och det var när Ilkkas pappa precis fått sin stroke (bara några veckor sen med andra ord) och jag vill bara skrika: VAD FAN ÄR DET MED DIG?!  Men det gör jag såklart inte. Jag ursäktar mig och sliter hårdare än jag kanske borde. Hon vet liksom allt som har hänt och man kan ju tycka att ett missfall tillsammans med vårens och höstens händelser borde räcka som förklaring till att jag inte är på topp, men icke. Jag måste således meddela henne om jag mår lite extra dåligt någon dag. Inte för att hon ursäktar mig då utan för att hon ska slippa bli irriterad och undra varför jag inte överpresterar.

 

Jag vill inte klaga på folk, jag kommer bra överens med de flesta men den här människan tar verkligen priset. Känslokall och oempatisk. Tackar högre makter för att resten av gruppen är normalt funtade människor!

 

 

Den här lilla skriften från Skaraborgs Sjukhus är väldigt läsvärd. Den handlar om just missfall, sorg och bearbetning. Läs den.

Jag vill inte bli ännu en i mängden som säger "ja men jag har också varit med om ett missfall" när en vän går igenom det som jag går igenom nu. Jag vill att alla ska veta att jag varit med om det. Därför har jag valt att dela min blogg på facebook idag. Jag vill att mina vänner och bekanta ska kunna kontakta mig om de, mot all min önskan, någon gång tvingas uppleva en förlorad graviditet. En del i sorgen som varit allra jobbigast, i alla fall för mig, är att jag känt mig så jävla misslyckad. Jag har känt mig ensam, konstig och utsatt men det jag nu lärt mig är att det här är sjukt vanligt. Det gör det inte lättare att hantera, egentligen, men jag känner mig mindre ensam i kampen.

 

Jag är fruktansvärt tacksam att vi berättade att vi var gravida för de som står oss nära så tidigt i graviditeten som vi gjorde. Jag kan inte ens tänka mig hur det hade varit annars. Man SKA berätta för dem man vill ha stöd av ifall det går snett så tidigt som möjligt. Det här med att vänta till 12e veckan är bara så jävla fånigt. Missfallsrisken minskar visserligen men det finns ju aldrig några garantier för att det går vägen ändå, så varför hålla på och hymla? Egentligen? Eftersom jag var hemma i två veckor hade jag nog varit så illa tvungen att förklara ändå. Så jag är glad att jag berättade för mina kollegor även om jag gjorde det lite tidigt. Och även fast det gick som det gick.

 

Faktiskt.

 

 

I början när vi precis fått veta att det förmodligen inte fanns något liv kvar i magen tyckte jag att allt gick i slow motion. I och med att missfallet inte satte igång som det skulle utan till slut var tvunget att "tas om hand" så att säga så kändes allt som en enda lång ångestfylld väntan. Nu, idag, tycker jag att det känns precis tvärtom. Allt har gått så fruktansvärt snabbt och jag har inte riktigt hunnit med, varken psykiskt eller fysiskt. Var jag ens där när allt det jävliga hände? Skrapningen minns jag, naturligtvis, inget av. Det var över och förbi på sammanlagt 2 timmar. Det som tagit tre månader att få till gick att trolla bort på ingen tid alls. Fysiskt har det här för övrigt varit en baggis. Jag har inte haft ont, jag har knappt blött någonting och det mesta jag känt av är en enorm trötthet. Kanske lite molvärk.

 

Psykiskt däremot. Det är det absolut värsta, jobbigaste, vidrigaste och mest ledsamma jag någonsin varit med om. Utan tävlan. Ingenting mäter sig med det här. Jag gråter fortfarande varje dag och jag är så psykiskt utmattad att första dagen på jobbet har lämnat mig som en stor, trött och sorgsen hög. Alla var såklart genomunderbara. Klappades och kramades och fanns där. Men frågan "hur är det?" vet jag fortfarande inte hur jag ska svara på för jag KAN inte säga att det är bra. Det är inte bra. Kommer nog inte vara eller bli bra på ett tag. Men jag känner att det är okej, från mina arbetskamraters sida, att det inte är bra just nu. Jag gör det jag orkar. Och barnen. Mina älskade barn. Nu grinar jag igen. Jag fick en gruppkram värd miljoner när jag kom imorse. Om de bara visste vad den kramen betydde för mig. Jag hade aldrig orkat idag utan mina barn. De har längtat efter mig, som jag längtat efter dem. Världens bästa ungar.

 

Det absolut värsta med den här situationen är att sorgen är så abstrakt. Jag har ju inget fysiskt att sörja, det liv som fanns i mig var ju aldrig ett barn. I alla fall inte för omvärlden. För mig var det ju det, det var min andra graviditet någonsin och jag gladdes åt vad som komma skulle. Jag älskade det lilla livet jag delade kropp med. Det var ett syskon till Dorian som aldrig fick bli, liksom. Och jag sörjer förlusten av en potentiell framtid.

 

Nu tar jag det en dag i taget. Höger fot framför vänster och ett andetag åt gången.

 

 

 

Imorgon går jag tillbaka till jobbet. Bara tanken får det att knytas i magen på mig, även om jag vet att det är ett nödvändigt ont just nu. Det som skrämmer mig mest och får mig att vilja krypa ihop till en liten boll, gömma mig under sängen och aldrig komma fram igen är att jag imorgon kommer tvingas handskas med folks uttryck för medkänsla för det jag har varit med om (är med om, det tar fan aldrig slut). Och skuldkänslorna jag kommer behöva dras med för att jag förmodligen kommer att vilja be väldigt många dra åt helvete fast jag vet att de bara menar väl. Jag VILL verkligen inte träffa människor som vet. Helst av allt vill jag flytta till Ny Stad och bara umgås med folk som inte vet att jag varit gravid men nu inte är det längre.

 

Just nu sover jag dessutom mer än jag är vaken så jag oroar mig för orken. Jag går upp sen förmiddag för att sen behöva sova ett par timmar på eftermiddagen. Det är så mitt liv ser ut just nu. Ingen energi, ingen lust.

 

äta jobba sova dö

 

Jag hatar Per Gessle

Igår, utan att något utöver det vanliga knockat mig, bröt jag ihop på soffan. För kanske hundrade gången på 10 dagar. Jag är lyckligt lottad att kunna göra det. För när jag gör det, är det direkt något som omsluter mig och håller mig så hårt. Håller så hårt för att jag inte ska gå i bitar. Min älskade man, min klippa. Armar av stål som bildar en mur mot allt det onda som pågår utanför. Det som pågår innanför kan han tyvärr inte göra mycket åt men bara känslan av att ha en stålpyjamas som finns där när jag behöver, betyder allt just nu.

 

Och han säger aldrig ett ord.

Dorian. En av två människor som gör att jag ens går upp ur sängen. Mitt mål i livet (ett mål måste jag ha, annars går jag under) är just nu att få honom att le. Varje dag. Det är ett lätt mål, ungefär vad jag klarar av. Men ändå, ett mål som ger mitt liv mening.

 

Men det är också något utav det mest intensiva jag upplever just nu. För i och med honom, vet jag vad jag har.

 

Och eftersom jag vet vad jag har tvingas jag inse vad vi gick miste om.

 

 

Malin Wollins råd till en läsare som undrar hur hon ska förhålla sig till en vän som förlorat sitt barn i mitten av graviditeten:

 

Du ska tänka på att hennes helvete kommer vara mycket längre tid än det tar att föda fram ett alldeles för litet barn.
Att hennes helvete bara har börjat.
Att hon just nu är förpackad i chock bland människor som tar hand om henne, inbäddad i omsorg och droger.
Att hon sedan hon kommit hem är hudlös, utsatt och ensam även när hon har människor nära.
Att det inte finns något rätt att säga men att det finns mycket som är fel.
Att hon vill bli lyssnad på och förstådd även om hon vet att ingen kan.
Att hon vet att hon är ensam och att ingen kan rädda henne.
Att hon behöver omtanke länge.
Att när du tror att hon inte är ömtålig längre så är hon det.
Att hon kommer känna sig trampad på trots att människor bara vill väl.
Att hon tycker att alla sviker för att ingen kan förstå hur hon känner sig.
Att hon sedan får dåligt samvete för att hon tycker att alla sviker när de bara gör så gott de kan.
Att du aldrig någonsin får försöka trösta med ord.
Att du genom att trösta med ord tar sorgen ifrån henne.
Att hon kanske aldrig blir klar och att det alltid kommer vara ett större helvete för henne än för hennes omgivning.

 

För två veckor sen var jag gravid. Idag är jag en människa mitt uppe i sorg. En sorg som inte alltid är självklar men som ständigt finns i mig, omkring mig. Som ständigt gör sig påmind i allt jag gör. Jag kan inte hantera det, jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är inte meningen att jag ska kunna hantera det. Men hantera det måste jag ju göra. Det är inget som går att ta sig runt, jag måste GÅ IGENOM skiten.

 

Och jag måste göra det själv.

 

 

 

 

 

 

 

-Ta på dig den här närmast kroppen, ingenting under, och sen den här över. Strumpor på benen och sen de här på fötterna.

-mm.

-Lås in dina saker i skåpen där. Du kan ta med dig telefonen om du har den på ljudlös. Där inne kan du byta om.

-Okej.

 

Jag grät ihjäl på toaletten. Jag har aldrig, aldrig, aldrig känt mig så liten som just då. Och när de kom och hämtade mig, rullade iväg mig bröt jag ihop igen. De var fantastiska men jag hatade dem för var de var tvungna att göra med mig, mot mig.

 

När jag vaknade kände jag mig hoppfull. Mina första ord var "jag har inte ont alls, är det normalt?" En timme, en macka och lite saft senare fick jag åka hem.

 

Jag är inte hoppfull längre. Det har sjunkit in nu. Jag är ett vrak. Jag vill inte det här. Det gjordes mot min vilja och jag känner mig så liten.

 

 

 

 

 

 

Idag fick vi det bekräftat genom ett andra ultraljud. Imorgon skulle jag ha gått in i V.11 men räkan i magen hade slutat växa redan i V.6 någon gång. Tänk att man kan gå så länge utan att kroppen fattar och tar hand om det? Det är det som gör mig så vanvettigt förbannad, att kroppen inte fattar. Att jag har gått omkring och känt mig gravid i flera veckor fast jag egentligen inte är det.

 

Det hela började i lördags för en vecka sedan, den 29 september för att vara exakt. Efter ett toalettbesök upptäckte jag rosa nyanser på pappret och jag som faktiskt känt av att det inte skulle gå vägen (den där jävla magkänslan är jag så tacksam för idag) ringde mor min och vi åkte in till akuten. På akuten hade i princip hela norrort samlats och efter fyra timmars väntan kom två ur personalen in i väntrummet och informerade oss väntande att vi förmodligen skulle bli sittandes hela natten och uppmanade oss att återkomma på söndag morgon då det "absolut skulle ha lugnat ner sig". Vi valde att åka hem och jag sov faktiskt rätt okej den natten. Vi åkte in igen vid 8.30. Så här i efterhand vet vi ju att vi lika väl hade kunnat stanna för patientantalet hade inte förändrats ett dugg, först vid 16.30 (och sammanlagt ca 12 h väntan) fick vi komma in och göra ett VUL (vaginalt ultraljud). Jag förstår direkt att det är kört. Hon tittar själv först och vänder sedan skärmen mot oss: "Jag ser ett foster men det är inte så stort som det bör vara i veckan du är i." Där dog jag. Jag vet exakt när allt har hänt. Sista mens, befruktning. Jag har stenkoll på ALLT och vet att det omöjligt kan stämma. Vi får tid för ett nytt ultraljud en vecka senare och vi åker hem. Varje dag sen dess har jag dött lite. Bit för bit, dag för dag. Jag har legat på soffan exakt hela förra veckan och varvat TV med gråt. Jag har inte blött något. Haft lite molvärk, varit trött. Men framförallt så har min lust, lusten till allt som hör livet till, försvunnit. Jag vill ingenting längre. Jag äter knappt. Ifrågasätter precis allt i livet just nu och vill helst av allt bara fly verkligheten. Jag är så jävla ledsen, i ordets rätta mening. Som ett öppet sår. Allt tar sig in, mycket lättare än innan. Men jag gråter inte längre. Jag är bara hålögd och hopplös.

 

Samtidigt är jag så jävla ARG. För den populära uppfattningen om mig till trots, så är jag i vanliga fall en glad människa. Jag har humor, nära till skratt och jag älskar livet. Men just nu vill jag slå varenda människa som pratar med mig. Jag vill slå livet på käften. Det här gångna året har gjort mig bitter. En känsla och ett tillstånd jag upplevt med avsky hos andra människor, bitter är det absolut sista jag vill bli. Men jag är där nu. Jag har gett upp. Hur fan kan det få vara så här orättvist? Vi ville ha det här barnet, vi har planerat för det här barnet. Vi förtjänar det här barnet. Majbebis. Perfekt. Nu blir det inte ens en vårbebis. Och jag vill bara slåss. Med någon, med allt.

 

På torsdag har jag fått tid för skrapning. Jag vägrade piller eller "medicinsk abort" som det så fint heter. Fuck that shit. Söv mig och ta bort skiten. Jag är dock livrädd för just den delen, att sövas. Har aldrig opererats, aldrig blivit sövd. Men alternativet är så vidrigt att jag hellre dör under narkosen än tvingas blöda ut skiten.

 

Så nu vet ni. Jag vill tacka för alla sms, alla kort, alla fina ord. Jag har svårt att ta dem till mig just nu och blir tyvärr mest arg när jag läser ännu ett "tänker på dig". Jag kommer inte känna så sen, men mina känslor är inte mina just nu. Jag kan inte kontrollera dem, jag rår inte för dem. Mitt liv är inte mitt. Jag bryr mig för lite för att ändra mitt beteende. Så jag ber om tålamod och förståelse för att den där "Sabina" ni alla känner och älskar tillfälligt ersatts av någon annan.

 

Jag kommer att använda bloggen som en plats att slänga mitt kemiska avfall. Jag kommer förmodligen kräkas ut skit här så kan ni inte ta det, ber jag er återkomma nästa år eller nåt. Då kanske jag, SABINA, gör en come back. Hon den andra, bitterfittan, får husera i mig just nu. Jag har inte orken att be henne försvinna. Jag ber om ursäkt för det.

 

Kärlek

 

 

 

 

 

 

När man tvingas genomlida något man varken vill eller orkar med.

 

En del av mig har dött. Bokstavligen. Och jag är så arg. Förtvivlat, hjärtskärande jävla arg. För jag har inte gjort något för att förtjäna det här. Jag hatar det. Hatar hatar hatar.

 

Och jag är livrädd. För vad det här gör med mig. För vem jag kanske är när det är över. För bitterheten jag smakat sen i lördags. För sorgen som sliter i en och för allt man tvingas känna fast man inte bett om det.

 

Livet alltså. Stundtals så jävla genomvidrigt.

 

Och vad gör man då? Man (jag) vänder mig till musiken och gråter. Av ilska, sorg, förtvivlan och allt det där andra som påtvingats mig.