Alphabettown

 

 

I början när vi precis fått veta att det förmodligen inte fanns något liv kvar i magen tyckte jag att allt gick i slow motion. I och med att missfallet inte satte igång som det skulle utan till slut var tvunget att "tas om hand" så att säga så kändes allt som en enda lång ångestfylld väntan. Nu, idag, tycker jag att det känns precis tvärtom. Allt har gått så fruktansvärt snabbt och jag har inte riktigt hunnit med, varken psykiskt eller fysiskt. Var jag ens där när allt det jävliga hände? Skrapningen minns jag, naturligtvis, inget av. Det var över och förbi på sammanlagt 2 timmar. Det som tagit tre månader att få till gick att trolla bort på ingen tid alls. Fysiskt har det här för övrigt varit en baggis. Jag har inte haft ont, jag har knappt blött någonting och det mesta jag känt av är en enorm trötthet. Kanske lite molvärk.

 

Psykiskt däremot. Det är det absolut värsta, jobbigaste, vidrigaste och mest ledsamma jag någonsin varit med om. Utan tävlan. Ingenting mäter sig med det här. Jag gråter fortfarande varje dag och jag är så psykiskt utmattad att första dagen på jobbet har lämnat mig som en stor, trött och sorgsen hög. Alla var såklart genomunderbara. Klappades och kramades och fanns där. Men frågan "hur är det?" vet jag fortfarande inte hur jag ska svara på för jag KAN inte säga att det är bra. Det är inte bra. Kommer nog inte vara eller bli bra på ett tag. Men jag känner att det är okej, från mina arbetskamraters sida, att det inte är bra just nu. Jag gör det jag orkar. Och barnen. Mina älskade barn. Nu grinar jag igen. Jag fick en gruppkram värd miljoner när jag kom imorse. Om de bara visste vad den kramen betydde för mig. Jag hade aldrig orkat idag utan mina barn. De har längtat efter mig, som jag längtat efter dem. Världens bästa ungar.

 

Det absolut värsta med den här situationen är att sorgen är så abstrakt. Jag har ju inget fysiskt att sörja, det liv som fanns i mig var ju aldrig ett barn. I alla fall inte för omvärlden. För mig var det ju det, det var min andra graviditet någonsin och jag gladdes åt vad som komma skulle. Jag älskade det lilla livet jag delade kropp med. Det var ett syskon till Dorian som aldrig fick bli, liksom. Och jag sörjer förlusten av en potentiell framtid.

 

Nu tar jag det en dag i taget. Höger fot framför vänster och ett andetag åt gången.