Alphabettown

 

 

Den här är det många som delar på min wall idag och jag vet inte vad jag missar, men jag tycker den är.. Helt värdelös? Onyanserad? Här har vi alltså en man som spenderat en dag i sin dotters skolklass och kommit fram till att dagens föräldrar inte gör sitt jobb. Den har vi aldrig hört förut, eller hur?

 

Ola är, som jag förstått det, en rätt hygglig snubbe i vanliga fall men här blir det bara tankevurpa på tankevurpa. Han romantiserar 70-talsskolan där lärare var auktoriteter snarare än mentorer som deras roll innebär idag. Han verkar vilja återinföra skamvrån (trots att forskningsraport på forskningsraport visa att straff  varken är effektivt eller skapar bättre ungar, snarare tvärtom) och han verkar vilja se ett nytt led med små militärungar som lyder utan att ifrågasätta.

 

Så vad missar han i sin analys? Ptja, typ allt kanske. Att samhället förändrats och ungarna med det, att klasserna idag är på tok för stora och lärarna jobbar ofta själva i klassrummen tillsammans med sina uppemot 30 elever. Att barn med resursbehov inte är hänvisade till OBSklasser (dessa slapp ju perfekta föräldrar som Ola möta när de spenderade tid i sitt barns klass) som fanns på det fina 70-talet och att skolan i sig är tuffare idag. Jag ser det som självklart att barn reagerar på detta.

 

Jag är av åsikten att alla vuxna som barn möter är gemensamt ansvariga för "uppfostran" (ett ord jag känner stark aversion emot, jag lever i symbios med mitt/mina barn och sätter gränser när och där det behövs, jag kommer aldrig att uppfostra mina barn) It takes a village osv. Och jag kommer lära mina barn att ifrågasätta. Så ja, mina ungar kommer förmodligen vara de där jobbiga jävlarna och det är inget jag varken skäms för eller ser som negativt.

 

Jag anser att man bör införa obligatoriska ledarskapskurser på alla lärarutbildningar, för varför ska egentligen barn "lyda" sina lärare? Om en lärare har massvis med kunskap men noll ledarskapskompetens så är det väl relativt självklart att det blir kaos. Som Ola skriver i sin krönika "barn gör som vi gör inte som vi säger" och vad är vi för förebilder om vi avkräver lydnad och respekt utan att förtjäna det?

 

Jag förstår att lärare är de människor som tar emot den här krönikan med öppna armar. Det är överarbetade, underbelönade vuxna som inte får den uppskattning eller de pengar de förtjänar för det jobb de lägger ner men att lägga ansvaret för detta på föräldrarna är inte helt rättvist. Även kraven på föräldrar är högre idag än de var på det ljuva 70-talet.

 

Allt detta kan behövas tas med när man analyserar sina barns skoldagar men här har man reducerat ett samhällsproblem och lagt ansvaret för detta på individer som, i de allra flesta fall, gör sitt bästa för att producera respekterande och "lydiga" ungar.

 

Tack för mig

 

 

 

I typ oktober förra året slutade jag sminka mig. Jag har fått väldigt få kommentarer om det, sminkade mig väl egentligen inte speciellt mycket innan, inte till vardags i alla fall, så det kan ju bero på det. Det började med att jag helt la av på vardagar till jobb osv men fortsatte med att jag sket i det till fest med. Jag har tidigare i livet tyckt att det är ganska asroligt att leka med färg och form o bla bla bla men det har till allra högsta del handlat om att "inte se ut som fan". Insikt nu: ser inte ut som fan. Ser faktiskt helt normal ut, typ. Och nu har det ju blivit en lättjagrej, jag ork int mä helt enkelt, varken till vardags eller fest. Så jävla skönt att känna mig bekväm i mitt eget ansikte. Och tiden! Det tar ca fem minuter att göra sig redo för dagen/kvällen. På med lite kläder bara. Sån jävla vinst.
Och jag vill lova att inget kvinna i världen sminkar sig för sin egen skull, ni kan liksom inte lura i mig det. Behovet att känna sig snygg kommer utifrån, vi föds inte med ett behov att förfina vårt yttre, det är något vi förvärvar oss genom yttre krafter.

Tack för mig!

Andas. Ta en dag i taget. Sov mycket. Prata med folk som kan hantera pratet (typ innehar förmågan att lyssna utan att försöka trösta med ord, det blir alltid fel), accepterandet av folk som tycker att du är jobbig är också viktigt. För folk är inte programerade för att hantera folk som inte fungerar som de ska, lika bra att vara OK med det.

 

En annan bra sak kan vara att ringa upp din psykobert som sökte dig i fredags när du inte orkade röra varken läppar eller tunga. (Den här är direkt riktad till mig själv)

Dagen må ha blivit ett kommersiellt jippo, ett sätt för diverse företag att tjäna några extra miljoner, en dag där flickvänner (jo faktiskt) tar sig rätten att pressa sina stackars pojkvänner lite extra (för vem orkar fixa romantik själv liksom, am i right girlzzzz) och ett sätt för tidigare nämnda stackars pojkvänner att känner stress och tvång över att fixa den där extra romantiken och köpa något fint och orimligt dyrt (sms-lån är tydligen inte helt ovanligt inför alla hjärtans) pga vill ej vara dålig pojkvän.

 

Men vafan. Jag gillar den. Eller, jag gillar tanken med dagen. Att fira kärleken. För det glöms lätt bort i vardagslunket, framförallt hos oss småbarnsföräldrar. Jag älskar Ilkka alla dagar på året (sanning med modifikation, jag tycker faktiskt inte om honom alls vissa dagar, helt vanligt) och behöver väl egentligen ingen speciell dag att göra det på men är det något som är värt en egen dag så är det väl kärlek?

 

Jag fick en blomma och noblesse av Ilkkis imorse. Idag köpte jag och Dorian ett packe rosa rosor och ett kort till honom som Dorian fick skriva pappa på (första gången han gör det). Det handlar om att ge och ta och är det något jag har lärt mig genom åren (shout out till Carla i Scrubs här också) så är det att vill jag ha romantik får jag fan fixa det själv. Jag förväntar mig inte att Ilkka ska stå för romantiken i vårt förhållande, var ligger jämställdheten och rättvisan i det? Vi är två i förhållandet och har båda samma ansvar att visa varandra uppskattning. Trött på normen att män skall stå för alla romantiska gester.

 

Så summa summarum: Alla hjärtans dag = Bra. Delat ansvar för romantik = Ännu bättre.

 

Puss på er!

Jag läste den här viktiga krönikan av Åsa Erlandson häromdagen och fick mig en rejäl tankeställare. I ett samhälle där tempot är konstant högt, inte bara för oss utan även för våra barn, känns det allt mer som att föräldraledigheten för många bytts ut mot jakten och hetsen till att aktivera sig och sin alldeles nykläckta spädis. Det är barnrytmik, barnyoga, barnsalsa, öppna förskola osv i all oändlighet. Jag minns att jag fick smärre panik när jag var sen till ÖF vid min föräldraledighet med Dorian. Tänk om alla andra hade jättekul när jag inte var där? Tänk om de andra barnen lär sig något som Dorian missar? Bara det lilla är ju vansinnigt i sig, han ska ju lära av MIG inte av andra när han är så liten. Och för vems skulle deltog jag i alla aktiviteter egentligen? Inte Dorian iaf, han hade ca noll utbyte av det om man skall lita på forskning (vilket jag såklart gör).

 

Folk startar nya företag under sin föräldraledighet idag och jag har svårt att se det nyttiga. Vad hände med att vara hemma och kanske lära känna sitt barn ordenligt? På djupet? Istället för att hasta runt på varenda aktivitet som erbjuds barn från åldrarna 2 h och uppåt. Det är ju vansinnigt egentligen för inte en enda studie visar på att barn gynnas av detta. Det är snarare föräldrarna som är livrädda för att slappna av, ta det lugnt, skrutta hemma i pyjamas hela dagarna och faktiskt umgås med sina små barn.

 

Jag fick som sagt verkligen en tankeställare när jag läste krönikan eftersom jag tänkt plugga nästa gång jag har turen att få vara föräldraledig. Men är jag verkligen ledig då? Jag får nog tänka om.

 

Och jag lovar härmed dyrt och heligt att jag på sin höjd tänker gå promenader under mitt (eventuellt) kommande barns första månader. Jag tänker vara hemma mer och inte känna tvånget att aktivera henom mer än på de sätt jag själv verkligen vill och finner nyttiga.

Om fetma är farligast för män i medelåldern, varför riktar sig ALL bantningsreklam till unga tjejer där aneroxian är mest utbredd?

 

#förstårinte..

 

#jojagförstår

 

#påpekaruppenbaravidrighetersomtasförvardagochnormalt

 

 

Så, nu fick jag iväg två lite mer muntra inlägg än det jag tänker skriva nu.

 

Idag har jag haft det kämpigt. Jag tror att det var kombinationen slutet på första arbetsveckan och trötthet som tog all min kraft. Vid mellanmålet var jag redo att lämna in handduken. Jag var så tömd, tom, dränerad och urless att jag var redo att gå hem. Men jag pinade mig igenom hela eftermiddagen och var kvar på jobbet till 17.30 då torsdagar är min stängning. Sen bestämde jag mig för att ta en promenad hem, samma som jag började gå innan och en kort tid efter missfallet. Jag grät HELA vägen. Av tröttma och uppgivenhet. Av sorg och ilska.

 

Jag får de här svackorna fortfarande, men de kommer som tur är allt mer sällan och med längre och längre glada rum emellan. Det är jobbigt, såklart, mest för att jag får för mig att jag ska vara färdigsörjd och för att det är himla svårt att typ, prata om det med andra för att jag känner att det FÖRVÄNTAS att jag ska vara färdig.

 

Jag citerade ju Malin Wollin (fantastiska världsbästa människa) i ett tidigare inlägg under kategorin Mitt MA där hon punktat upp lite som kan vara bra att ha i åtanke när man har en anhörig eller vän eller whatever som går igenom just ett missfall och några punkter känner jag borde ha ristats in i sten och givits till alla i min, och andras, närhet:

 

Att hon kanske aldrig blir klar och att det alltid kommer vara ett större helvete för henne än för hennes omgivning.

 

 

 

Inget företag med produkter som riktar sig mot barn är väl så kärt och "familjevänligt" som Disney. Men vad är det Disney lär våra barn? En kort sammanfattning är väl: Du kan rädda någon med din kärlek, hur våldsam och farlig han än är (tjejer). Det är muskler och en hård attityd som lockar tjejer och de kommer att älska dig hur du än beter dig (pojkar).

 

Jag undivker Disney. Klassikerna i allmänhet, Skönheten och Odjuret i synnerhet. Och ja, jag vet att ni sitter där hemma och tänker: Men jag såg Disney och jag tog ingen skada. Jag tror er inte. Ledsen, men ni ljuger. För er själva framförallt. Ingen är opåverkad av Disneys värld då den för de flesta av oss var en stor del av VÅR värld. Jag spenderade halva mitt liv på att jaga pojkar som egentligen inte förtjänade det. Pojkar som ignorerade mig (de ville ju egentligen, de var bara "svåra"). Pojkar med psykiska problem (om jag bara älskade dem villkorslöst skulle allt det där lösa sig). Jag vet att vi alla, på något sätt, blev väldigt påverkade av hela den här prins/prinsessa-hetsen och Disneys bild av kärlek. Jag vill inte förmedla den till mina barn. Ser vi Disney, sitter jag bredvid och PRATAR om det vi ser. Men som sagt, det händer väldigt sällan. Men barn veeeet ju att det inte är på riktigt, kanske ni säger nu. Men nej. För små barn är allt verklighet, de kan inte sortera det de ser/upplever som vi vuxna kan. De saknar både kunskap och mognad.

 

Se det här vettja:

 

 

 

 

 

 

 

 

Men Skönheten och Odjuret är ju så fiiiiiin. Nej det är den inte. Den är Disneys vidrigaste och upprätthåller inte bara könsstereotyper utan även att våld kan botas med lite kärlek. Och att så romantiserar den Stockholmssyndromet. Frågor på det?

 

 

 

Kan vi SNÄLLA sluta främja mäns våld mot kvinnor? Kan vi SNÄLLA sluta uppfostra pojkar till monster? Till tuffa, hårda, coola killar som inte får uttrycka känslor, inte får gråta. Kan vi SLUTA lura i våra barn att kärlek börjar med bråk? Säg det ALDRIG till barn i er närhet. Det här är resultatet. Män som är så emotionellt hämmade att våld är den enda utvägen de ser när de ställs inför problem eller känslor de inte lärt sig hantera. Tjejer som tror att våld är ett tecken på kärlek. Bara sluta. Sluta stå och se på när folk i er närhet gör övertramp, använder totala osanningar när de pratar med era barn. Vi måste lära våra söner att uttrycka KÄNSLOR. Låt dem gråta, krama dem extra mycket, LÄR DEM PRATA. Män; behandla deras mammor med kärlek och respekt. Annars kommer det här aldrig att ta slut.

 

Se gärna filmerna med barnen vars pappor har dödat deras mammor. Se, begrunda, tänk om, förändra. Det är ofta invanda och omedvetna saker vi gör och säger till våra barn som gör störst skada. Hur patar vi med våra söner? Hur vill vi att våra söner ska bli och hur kan vi göra för att främja ett mjukare, snällare liv för dem? Det är inte lätt att vara pojke idag med alla krav som ställs på dem. Att vara tuffa, häftiga, MANLIGA är krav som ställs på dem redan tidigt i livet. De enda som kan förändra är vi föräldrar. Det är våra barn det handlar om. Ställ krav på omgivningen, på er själva.

 

Bara gör något. Det kan inte fortsätta så här.

 

Tack

 

Sabina

 

 

Det har hänt en del ute i världen den senaste tiden som har gjort mig både upprörd, förbannad, ledsen och hopplös. Jag har tänkt att jag skall adressera det här men orden fattas mig. Det är allt från sinnessjuka "traditionsivrare" till folk som skjuter ihjäl barn till ungdomar som fortfarande stigmatiserar tjejers sexliv.

 

Ibland känner jag bara att jag ORKAR inte med världen. Det känns som att vi står och stampar samtidigt som vi blir värre.

 

Vi börjar med rasandet över dockorna som inte längre är med i Kalle Ankas Jul. Jag har läst om folk som tänker BÖRJARÖSTAPÅSD p.g.a. det här (att Disney är ett internationellt företag som sänder Kalle Ankas Jul i över 40 länder verkar ha gått de flesta förbi) Tänk att svartskallarna alltid får skulden för allt. Kan vi inte alla vara överens om att människosynen på 30-talet var genomrutten helt och hållet? Man hatade afrikaner, judar och kvinnor och det var alla fritt att porträttera det här hatet och ingen ifrågasatte det. Det var liksom OKEJ att avbilda alla afrikaner som några kolsvarta lustigkurrar med läppar större än ansiktet. Det var OKEJ att avbilda judar som de där ondsinta, stornäsade monstrerna som skulle förgöra världen (har alla glömt världskrigen som bröt ut EFTER att Tomtens Verkstad tecknades?!) Jag har svårt att förstå varför folk förargas så över att Disney nu väljer att ta bort dessa sekvenser. Sen kan jag inte låta bli att skratta lite åt Disneys förklaring: "Vi vill inte bli förknippade med stereotyper". Vänta lite nu, DISNEY vill inte bli förknippade med STEREOTYPER. Ja ni hör ju. Jättekul.

 

Sen har vi pepparkaksdebatten. Också något som "gått för långt". För långt för vad? Så en klass, på en skola bestämmer tillsammans med sina barn att pepparkakssången inte skall vara med i luciatåget i år och därför väljer vi också bort pepparkakorna. JAHA?! Vem bryr sig? Lilla lättkränkta mamma som kontaktar media som startar ett drev mot stackars läraren som får ta emot DÖDSHOT från galningar ur Sveriges begåvningsreserv. SKÄRP ER! För fan.

 

Och så göteborgsgalningarna (nej, det är egentligen ett högst nationellt problem men så ni ska förstå vad jag skriver om så valde jag att förknippa det med staden upproret startade i) Några tjejer gillar sex. Och det får man ju inte som tjej så något ljushuvud väljer att hänga ut dessa tjejer på Instagram. Folk runt omkring blir arga (mest killar konstigt nog) och väljer att leta upp personen som startat Instagram-kontot och typ ha ihjäl henom. Jag känner lite så här: Varför revolterar inte tjejerna? Reclaimar sin rätt till en sexualitet? Vi måste sluta stigmatisera tjejers sexliv och lust. Och vad har killarna där att göra? Varför är de arga? För att försvara någon syrras heder? VARFÖR ligger unga tjejers heder i hur oskuldsfulla de är? Och varför kan tjejer aldrig göra rätt? Herregud, det ligger en så viktig debatt gömd här som alla missar.

 

Och sist då, Newtown. Jag följde nyhetsrapporterna från start och jag grät oavbrutet i säkert fyra timmar. Som förälder och förskolepersonal svider det precis överallt när man tänker på vad föräldrar, syskon, lärare och skolkamrater varit med om. Att som förälder få det där mailet, komma till skolan i panik och förtvivlan, se barn komma springandes. Och så, usch, inser man att ens barn inte finns bland de överlevande. Jag dör inombords när jag tänker på det. Så jag undviker det och går på det praktiska: USAs helt vansinniga vapenlagar. Eller bristen på dem. Det bästa förslaget jag läst hittills var någon smart jävel som tyckte att de skulle beväpna sina lärare. Really? Men det är USA. Rätten att bära vapen står över barns rätt att inte bli skjutna. Sjuka, sjuka land.

 

Utöver detta pågår det konstanta genusdebatter, hendebatter, jag-vill-kunna-kränka-folk-utan-att-bli-kallad-rasist-debatter (aka negerbollsdebatten) och min ork är snart slut.

 

Jag valde ju som sagt att gå ur på Facebook och Instagram och det var mycket p.g.a. ovanstående debatter och var det visade sig att mina vänner och bekanta stod någonstans i frågorna. Det blev mig övermäktigt att veta vad för idioter man beblandar sig med, så nu ignorerar jag fakta istället.

 

Ibland ångrar jag att jag fått barn. Jag får hjärtsnörp när jag tänker på vad för värld jag satt honom till. Och frågan är om jag har samvete nog att få fler..

 

 

 

 

Nu har jag tagit bort min Instagram också. Deras nya villkor (inte för att de drabbar en vardagsdokumenterare som jag men ändå) kändes lite väl jävliga. Typ "vi får använda dina bilder till vad fan vi vill utan att fråga dig och kanske tjäna biljoner utan att du har rätt till en krona, skriv på här tack".

 

Det känns faktiskt skönt att vara otillgänglig. Än så länge i alla fall. Jag finns fortfarande på Twitter (@alphabettowns) där jag gör absolut ingenting men jag ska försöka vara mer aktiv både där och här.

 

Men jag är nu både facebook- och intagramlös.

 

Hur tänker ni kring det internetsamhälle vi lever i?

 

 

Sabina

Jag har funderat lite mer på den här hösten. Varför det känns som det försvunnit så mycket tid. Jag kom (föga förvånande) fram till att det är ju helt uppenbart vad som stulit all min tid. Missfallet har ju inte bara berövat mig ett barn, det har ju tagit upp en hel höst.

 

Förra hösten var jag ute med Dorian i skogen nästa varenda helg när Ilkka jobbade. Vi packade massäck och gick ut på långa promenader, vi kunde vara ute i timmar. Varje helg hittade vi på något. Det har inte hänt den här hösten. Jag har varit sjukskriven sammanlagt fyra veckor och resten av tiden har jag inte orkat göra något, inte orkat varken planera eller utföra och det gör mig så jävla arg! Jag känner mig som en värdelös människa som inte orkat planera jul eller pynt eller utflykter eller andra saker som hör vår familj till. Ja vi är två personer i hushållet och ja jag kan ibland bli helt vansinnig på att det bara är jag som drar igång projekt. Men det är hos mig problemet ligger och gror, jag har svårt att koppla av och bara vara. Jag ser folk omkring, hur de fixar och roddar och verkar klara av femitelva miljoner saker och har det så där familjemysigt som jag vill ha det och så blir jag less när jag inte orkar. Eller när det inte går eftersom min och Ilkkas arbetssituation skiljer sig så. Han börjar sent och slutar sent, jag börjar tidigt och slutar tidigt. Vi är aldrig synkade. Allt kräver minutiös planering som ofta involverar fler personer än bara vi två för att det ska gå ihop. Och det är skittrist. Och allt som brukar kännas lite jobbigt i vanliga fall känns just nu extra jobbigt.

 

Jag kommer på mig själv med att tänka den där gifitga tanken: När är det vår tur? När ska vi få slappna av? Vi har haft ett par tuffa år, inget har liksom bara flutit på. Vi har kämpat och dragit och gnatat och fightats och varit konstant katastrofinställda. Man kan inte annat än undra: När?

 

Det giftiga ligger i att det inte finns någon att ställa frågan till.

 

 

Livet går ju vidare. Och det var nog oerhört viktigt att få komma tillbaka till jobbet förra veckan. Att tvinga mig tillbaka till någon slags vardag. Just nu känns min graviditet overklig. Var jag någonsin gravid? Det enda beviset för vad jag gått igenom är just nu är att jag fortfarande blöder. Inte mycket men tillräckligt för att jag ständigt ska bli påmind om vad jag gjorde för 12 dagar sen. Jag sörjer inte lika intensivt längre, vilket är skönt. Men det är också lite skrämmande att det ändå gick så snabbt att ta sig vidare. Det där som kändes helt omöjligt för bara någon vecka sen (typ gå upp ur sängen, träffa folk, jobba, leva) känns idag inte alls så läskigt. Snarare, rätt trevligt. Det är väldigt många (vääääääldigt många) i min krets som är gravida just nu. När det precis hade hänt ville jag i princip mörda alla med mage men nu känns även detta överkomligt. Jag blir fortfarande sorgsen när jag tänker på allt jag skulle kunnat dela med dessa människor men jag gläds med dem också. Att det gått vägen för dem. Jag kan till och med skämta om att jag fyllt missfallskvoten i umgänget så att de ska sluta oroa sig (det blir ju lätt att tankarna väcks hos andra när en vän går igenom det) men sanningen är väl den att kvoten är fylld i och med mig.

 

Hur det blir här, om vi provar igen, återstår att se. En del av mig vill nu nu nu nu! men en annan del av mig känner att jag varken vill eller orkar just nu. Vi får se. No stress.

 

Det är mycket annat i livet som tar upp tid och tankeverksamhet just nu. Missfallet har tvingat mig in i, ytterligare, en liten livskris. Vad vill jag göra? Med livet? Mitt nuvarande vikariat går ut vid årsskiftet och just nu känns pluggeri, som ju var tanken från början, inte alls lika lockande helt plötsligt. Jag vill ha (och behöver) lite stabilitet så just nu söker jag faktiskt en del jobb inom det jag är utbildad till (inköpare). Lärare ligger fortfarande där bak och pyr men, jag vet inte. Orkar jag plugga i 4 år till? Högst osäkert. Jag vet verkligen inte. Kommer jag någonsin att veta? Jag skulle ge mycket för att vara en sån där människa som bara vet och sen gör det. Men just nu är jag ute efter fast anställning. Drömmen är att hitta ett inköpsjobb där jag får pyssla med barnkläder. Det vuxna modeintresset har svalnat lite men jag tycker verkligen att det är SKITKUL med barnkläder så det känns ju passande om det kanske kunde dyka upp ett spännande jobb inom det området. Gärna igår. Blir lite stressad av tanken att vara arbetslös i januari. Hur är man arbetslös? Har jobbat konstant (i princip) de senaste nio åren. Jag tror att vi skulle klara oss ekonomiskt, men jag vill inte. Jag vill jobba!

 

Någon som vill anställa mig? Jag är rätt trevlig.

 

Och min mamma gillar mig!

 

 

 

 

 

Idag har jag för första gången pratat med Dorian om att det är okej att slå tillbaka när någon är elak. Jag vet att det låter helt galet i vissas öron men jag ska förklara läget och varför jag tänker som jag gör.

 

Dorian har upprepade gånger under höstterminen (minst 10 ggr) kommit hem och berättat att det är ett barn på hans förskola som slåss. Han nämner barnet vid namn och förklarar exakt hur situationen sett ut när det skett. Både jag och Ilkka har pratat med honom om hur det gått till, om de varit osams, om Dorian gjort något för att göra henom arg osv men Dorian håller fast vid att det är helt oprovocerat. Dorian är ett ärligt barn, han ljuger faktiskt aldrig. Faktum är att han alltid avslöjar när han betett sig illa eller gjort något bus, han har alltid funkat så så jag litar på honom till 100 % när han säger att han inte gjort något för att förtjäna den här behandlingen (inte för att någon någonsin gör det men ni fattar) och ikväll fick jag nog. Jag satte mig ner med Dorian och gick igenom vad han skulle, och fick lov, att göra nästa gång det händer. FÖRST ska han säga NEJ. Högt. Hjälper inte det, ska han sätta upp handen och säga STOPP JAG VILL INTE! Sen ska han ta hjälp av en pedagog. Hjälper inte det och ungen fortsätter så har jag gett min son klartecken för att slå/knuffa tillbaka. I en perfekt värld slåss ingen och ingen behöver slå tillbaka. Men jag har lärt mig att vissa barn inte slutar förrän de möter motstånd och jag inser att Dorian, som är liten till storleken och inte gör en fluga förnär, är ett lätt offer för barn som har den här sortens problematik. Jag gissar att det här barnet har något slags NPF och inte rår för sitt beteende. Men jag kan inte med gott samvete säga åt honom att det är okej och det enda han kan göra är att säga nej, när det inte hjälper. Han ska inte behöva acceptera att bli behandlad hur som helst. Jag är emot all sorts våld, är övertygad pacifist och anser att allt bör gå att lösa med ord men även jag måste erkänna att det ibland är bäst att sätta hårt mot hårt. Jag planerar självklart att prata med hans pedagoger om det här. Dels för att jag vill göra dem uppmärksamma på att Dorian kommer hem och säger det här så att de kan hålla lite extra koll (vilket jag gissar att de redan har, jag har sett och upplevt barnet ifråga och gissar att hen har resurstimmar) dels för att jag vill veta om det ligger någon sanning i det Dorian säger eller om barnet fått en stämpel och Dorian bara bearbetar det han SER under dagarna och inte det han utsätts för för jag vill inte att barnet ska få dåligt rykte bland andra föräldrar. Jag kan såna här barn och ser inget problem med att de går i "vanlig" barngrupp.

 

Bara för att klargöra, Dorian förstod exakt systemet jag gav honom klartecken för. Ilkka kom precis hem och Dorian berättade till punkt och pricka hur han skulle göra nästa gång barnet på förskolan slog honom. Alltså, prata, stoppa, fröken, göra tillbaka.

 

Hur tänker ni kring det här?

 

 

Sabina

 

 

 

Dorian har under en tid pratat om att han vill flytta tillbaka till Täby. Han pratar om ett gult hus (tror han pratar om huset hans dagmamma hade sin lokal i) och att han vill bo i Täby som mormor, Brittis och Monica. Han pratar också mycket om min lilla kusin och har funderingar kring varför hennes föräldrar inte bor ihop längre, varför andra människor bor i deras hus och vill ha stenkoll på var alla befinner sig och bor och sover. Rätt normala funderingar för en 3.5 åring och jag har hittills tagit det som just det, normalt, och varit helt ärlig när han ställt frågor om livets alla ämnen men nu börjar jag undra lite vad som pågår i hans lilla stora tankeverksamhet. Han har pratat och undrat över sånt här så himla länge nu och tjatat, nästan krävt, att vi ska flytta tillbaka. Han pratar om sin dagmamma och alla barnen där och att han hellre vill vara med dem, hur det är barn på hans nya förskola som inte är snälla osv. Han pratar också mycket om att han vill in i sagor. Vi kan läsa en bok och så säger han: "där vill jag vara, ta mig dit mamma". Och mitt hjärta bara brister! Trivs han inte här? Är de dumma mot honom på förskolan? Nu har det visserligen bara gått 7 dagar av höstterminen och halva den här veckan spenderas hemma för att han har dragit på sig jordens förkylning, men ändå.

 

Jag vet inte. Jag är ju jordens största samvete och det är inte svårt att spåra ursprunget till det där tänkarhjärtat han har och min största rädsla i livet (förutom att han ska mobba andra) är att han själv inte får vara med. Att barn med sopiga föräldrar inte låter honom vara den han är. Jag blir så ledsen när han säger att han inte vill vara på sin förskola samtidigt som jag VET att det är normalt att barn i den här åldern känner så ibland! Men jag måste ju ta det på allvar. Tänkte försöka prata med hans pedagoger nästa vecka och höra hur han har det. Han lovordades ju på utvecklingssamtalet i våras men vuxna blir ofta förälskade i honom, lillgammal som han är. Det är annorlunda för barn, de vill ha normalt, vanligt och lättsmält.

 

Han är speciell min son (ja jag vet alla säger det men han är en udda fågel, en ensam ärta osv) och kanske finns det barn som lägger märke till det. Jag har ett barn i min barngrupp på jobbet som liknar honom väldigt mycket i sättet och jag tycker hen är fantastisk men hen har lite svårt att hitta sin plats så jag tänker att det kanske är samma för honom. Eller va fan jag vet verkligen inte. Kunde inte barn komma med lite instruktioner?

 

Slutligen vill jag säga att Dorian är helt jävla outstanding. Han kommer att utföra stordåd i livet om han bara tillåts vara den han är, att han får omge sig med folk som embracear hela jävla honom. Jag kommer aldrig låta andra diktera hans villkor i livet eller förtrycka honom men jag vill ju, såklart, att alla ska älska honom som jag gör. Hur rustar man sina ungar för att alla kanske inte kommer att göra det?

 

 

Sabina

 

 

 

Tänker lite på det här med inredning och hur folk vill ha sina hem. Hur olika det kan vara, och hur spännande och SJÄLVKLART det är att folk ska tycka olika. Jag själv har jättesvårt att förstå den här shabby chic-hajpen. Måla nånting vitt och du kan kränga den för en miljon på tradera? Saker som är nytt tills någon sandpapprat lite eller pillat av lite färg, plötsligt värt en förmögenhet. Det vita och sterila passa inte mig heller, även om grundfärgen här hemma är just vit så bryter vi av med trä och färg. Gärna teak och gärna massa olika färger. Min inredningsstil har inget namn men ett motto: Jag vill ha ett hem min mormorsmor skulle trivas i! Älskar 50-tal, teak, bakelit, Carl Malmsten, flerarmade lampor, trasmattor, rotting, mjuka former, senapsgult, brunt, mellanljusa träslag.

 

Det går sakta framåt här hemma, eller det mesta är färdigt men hade jag en större budget skulle här se ut som en Astrid Lindgren-saga och ingenting skulle vara nytt utom sängarna och soffan haha :)

 

En butik jag aldrig besökt men som jag gärna skulle typ bo i är Tid & Rum i Årsta. Måste ta mig dit och känna och klämma lite snart. Kanske efter lön så man kan ta med sig något hem om så bara något litet?

 

Vad gillar ni?

 

 

Sabina

 

1. All TV! SoA, New Girl, Glee, BBT, HIMYM, Greys Anatomy osv osv. Äntligen lite nya avsnitt!
2. Att kunna klä sig ordentligt. Har alltid gillat höstmodet mer än sommarmodet. Man får klä på sig, det gillar jag!
3. Mörkret. Älskar höstmörka kvällar och nätter.
4. Rutiner. Jag älskar semester, don't get me wrong, men lika skönt tycker jag det är att få komma tillbaka till jobbet och styra upp terminen och gå upp tidigt på mornarna och längta efter helg.
5. Lunket. Att allt bara är. En del blir ju deprimerade under den här årstiden men jag är tvärtom. Jag har jättesvårt att försonas med vår och all jävla hets och förväntan inför sommaren. Jag får smärtsam prestationsångest och älskar därför det mörka möget som är hösten. Man förväntas inte vara brun, smal, snygg, påhittig eller äventyrlig på samma sätt under hösten som på vår/sommar. 

 

 

När jag ändå är inne på ämnet kom jag att tänka på hur olika det här med attraktion kan ta sig uttryck. Jag är till exempel sjukt attraherad av röster. Jag tror att halva anledningen till att jag finner mannen i inlägget under attraktiv är för att han har en smaskig röst. Seriöst, han öppnar munnen och jag smälter. Jag har alltid dragits till röster, så länge jag kan minnas faktiskt. Följande män har röster som gungar min båt:

 

 

 

 

 

 

Och så Josh såklart <3

 

 

 

Det där är bara några få röster som gör mig knäsvag. Har ni något speciellt som attraherar er?