Alphabettown

 

 

Dorian har under en tid pratat om att han vill flytta tillbaka till Täby. Han pratar om ett gult hus (tror han pratar om huset hans dagmamma hade sin lokal i) och att han vill bo i Täby som mormor, Brittis och Monica. Han pratar också mycket om min lilla kusin och har funderingar kring varför hennes föräldrar inte bor ihop längre, varför andra människor bor i deras hus och vill ha stenkoll på var alla befinner sig och bor och sover. Rätt normala funderingar för en 3.5 åring och jag har hittills tagit det som just det, normalt, och varit helt ärlig när han ställt frågor om livets alla ämnen men nu börjar jag undra lite vad som pågår i hans lilla stora tankeverksamhet. Han har pratat och undrat över sånt här så himla länge nu och tjatat, nästan krävt, att vi ska flytta tillbaka. Han pratar om sin dagmamma och alla barnen där och att han hellre vill vara med dem, hur det är barn på hans nya förskola som inte är snälla osv. Han pratar också mycket om att han vill in i sagor. Vi kan läsa en bok och så säger han: "där vill jag vara, ta mig dit mamma". Och mitt hjärta bara brister! Trivs han inte här? Är de dumma mot honom på förskolan? Nu har det visserligen bara gått 7 dagar av höstterminen och halva den här veckan spenderas hemma för att han har dragit på sig jordens förkylning, men ändå.

 

Jag vet inte. Jag är ju jordens största samvete och det är inte svårt att spåra ursprunget till det där tänkarhjärtat han har och min största rädsla i livet (förutom att han ska mobba andra) är att han själv inte får vara med. Att barn med sopiga föräldrar inte låter honom vara den han är. Jag blir så ledsen när han säger att han inte vill vara på sin förskola samtidigt som jag VET att det är normalt att barn i den här åldern känner så ibland! Men jag måste ju ta det på allvar. Tänkte försöka prata med hans pedagoger nästa vecka och höra hur han har det. Han lovordades ju på utvecklingssamtalet i våras men vuxna blir ofta förälskade i honom, lillgammal som han är. Det är annorlunda för barn, de vill ha normalt, vanligt och lättsmält.

 

Han är speciell min son (ja jag vet alla säger det men han är en udda fågel, en ensam ärta osv) och kanske finns det barn som lägger märke till det. Jag har ett barn i min barngrupp på jobbet som liknar honom väldigt mycket i sättet och jag tycker hen är fantastisk men hen har lite svårt att hitta sin plats så jag tänker att det kanske är samma för honom. Eller va fan jag vet verkligen inte. Kunde inte barn komma med lite instruktioner?

 

Slutligen vill jag säga att Dorian är helt jävla outstanding. Han kommer att utföra stordåd i livet om han bara tillåts vara den han är, att han får omge sig med folk som embracear hela jävla honom. Jag kommer aldrig låta andra diktera hans villkor i livet eller förtrycka honom men jag vill ju, såklart, att alla ska älska honom som jag gör. Hur rustar man sina ungar för att alla kanske inte kommer att göra det?

 

 

Sabina