Alphabettown

Glömde vi bort. Vi satt och diskuterade viktigheter och när vi tittar ut genom fönstret verkar grannarna har gått och lagt sig väldigt mycket tidigare än vanligt och då kom vi på det.

Vill ni nominera mig till världens sämsta Miljöpartist? Det är befogat.

Kärlek

Sabina

Vår benägenhet att ge barn komplimanger gällande deras utseende är rent vidrig tycker jag. Jag minns själv hur det var, hur man riktigt sög åt sig alla ord som slängdes i ansiktet på en när man var liten: Vad söt du är! Vad fin du är! Nämen har du klippt dig? Vad fiiiint det blev! Och sen blev man ju smått beroende av det där, att vara fin och att få höra det. Varför denna besatthet av att recensera våra barn? Barn är otroligt villiga att behaga och tillfredställa oss vuxna och det är ju så här komplex och skeva kroppsbilder skapas. Jag har barn på jobbet som anser att det viktigaste i livet är att vara fin. Man ser när de kommer på morgonen att de nästan inte kan behärska sig. De bara måste få höra vilka fina kläder de har. "Jag har på mig klänning idag, visst är den fiiiin?" "Titta vad jag har på mig, fint va?" De allra flesta bekräftar det och håller med. "Jaaa vad fiiin du är". Tänker sig inte för för fem öre och jag kan inte klandra dem för man vill ju komplimera barn och ge dem det de efterfrågar. Men jag bara vägrar. Totalvägrar att bekräfta deras utseendefixering. Jag svarar kort och gott med "Ja den ser himla skönt ut! Kan du göra kullerbyttor i den tror du?" Fan. Hur jävla svårt ska det vara? Folk ojar sig till höger och vänster och undrar varför sjuåringar vill banta, vara snygga. Är det så himla konstigt när det enda vi kontinuerligt och rutinmässigt bekräftar hos dem är hur fina de är? Alltid denna jävla yta.

Nu har jag en son och det är ju allmänt känt att pojkar inte får höra hur fina de är hälften så ofta som flickor men jag uppmanar verkligen alla föräldrar att säga ifrån när andra människor vill komplimera era barns utseende. Om era barn hela tiden får höra hur fina de är, söta, snygga, tuffa, coola kommer de att få uppfattningen att yta är viktigt och att skönhet är något som bör eftersträvas. Då måste ni vara motpolen som bekräftar allt annat. Ponera följande scenario: Ni kommer till förskolan och en pedagog kläcker ur sig: Nämen vad fin/tuff/söt/häftig du är idag! Hur bemöter man det? Skitsvårt ju. Vid just ett sånt tillfälle kan man kanske säga att; Ja och du skulle se hur snabbt hen klädde på sig idag! Eller; Ja och vid frukostbordet hade vi jättekul idag för att... Osv. Eller helt enkelt bara säga att ni inte uppskattar sådana komplimanger. Det beror ju på hur villig man är att reda ut eventuella frågetecken för det här med att inte komplimera barns utseende är rena utomjordiskan för vissa.

Ett allmänt tips är att bekräfta era barns upplevelser istället.

"Titta vilken fin teckning jag har ritat/Torn jag har byggt"
"Ja titta! Det ser himla kul ut att bygga ett sådant, kan inte du visa mig hur du gjorde?"

"Kolla på min tröja, visst är den häftig!"
"Är det en ny tröja? Vem har du fått den av? Är den skön?"

Sluta uppmuntra barn att bry sig om hur de ser ut, att det är viktigt att vara fin. För det är inte viktigt. Barn ska inte behöva bry sig om hur de ser ut. När de hela tiden får bekräftelsen så kommer det att skapa ett beroende som för vissa kan komma att bli väldigt skadligt.

Tänk er för nästa gång. Vad vill jag förmedla till mina barn och barn i allmänhet? Att ta tillvara på upplevelser eller hur de ser ut?

Kärlek

Sabina

Idag har det känts som att minsta motgång kan få mig att brista ut i fulgråt utan dess like. Alla mina känslor och nerver har befunnit sig i akutläge utanpå skinnet. Inte jättepraktiskt när man jobbar med barn som har egen vilja. Men de har behandlat mig bra idag, mina ungar. Jag gungade jättelänge med en av dem i vår gigantiska gunga och herregud så välbehövligt det var att slå mig ner på hens nivå och bara vara i stunden. Vi sjöng sånger om våren, L och jag. Hen är fantastisk!

Jag kommer på mig själv med att längta till sommaren. Vet inte varför, jag har aldrig varit någon längta-efter-sommarenmänniska men just nu vore det så himla skönt med lite solsken och värme. Jag är niveablå om vintern och trivs med det men just nu behöver min iskalla själ värmas upp. Jag vill knarka d-vitamin och vara ledig några veckor i streck. Sova några dagar skulle jag också behöva för just nu vet min tröttma inga gränser.

Ta hand om er och varandra!

Kärlek

Sabina

Rubriken sammanfattar veckan perfekt. Måndag och tisdag kändes som ett enda stort vakuum. Jag minns inte vad jag gjorde eller att jag var på jobbet ens. I onsdags började jag sakteligen komma tillbaka till livet och även om torsdagen var helvetiskt lång med föreläsning direkt efter jobbet så kände jag mig ändå mer levande än död. Och i fredags fick jag så himla mycket mys och god energi ute i Gröndal att jag igår ändå kände mig som mig själv. Idag har jag varit trött och grinig och Dorian har varit på sitt finaste säg-nej-fråga-varför-humör vilket resulterade i att vi promenerade ner till centrum varpå han somnade i vagnen och jag tog mig en välförtjönt fika innan vi handlade mat inför kvällen och gick hem. Lagom till att jag skulle sätta igång med middagen uppenbarade sig bästa grannen på lekplatsen så vi bjöd in dem på pannkakskalas.

De där nyheterna jag fick förra helgen spökar såklart fortfarande. Jag kan fortfarande inte riktigt ta till mig det och vill ibland liksom bara explodera i något slags kärlekskrig och skicka allt splitter ner till mina släktingar i Grekland för om jag mår dåligt mår de nog sämst. Pappa åkte ner dit imorse och jag hoppas det inte blir allt för jobbigt för honom. Att de kan ta hand om varandra. Hela historien, som jag inte tänker dra här, är för sjuk för att vara sann så de behöver varandra nu. De var 7 syskon för en vecka sen och nu är de 6. Snart är de nog tyvärr färre än så också. Väldigt underligt.

Hoppas ni haft en bra helg där ni tankat både d-vitamin och kärlek från dem ni älskar!

Kärlek

Sabina

Jag hade tre farbröder. Nu har jag två.

Nätmobbing, bli kallad äcklig hora, mordhot. Detta har blivit vardagsmat för mig de senaste dagarna. Jo, ni läste rätt. Folk har uttryckt en vilja att mörda mig på olika forum. Jag har inte rätt att leva. Varför? För att jag anser att kvinnor med kroppsbehåring måste få finnas till utan att hånas, mobbas, trakasseras och kränkas. FÅ FINNAS TILL. Ni hör ju hur sjukt det låter. Vissa tycker på riktigt att vi bör utrotas, "min sort". För jag rakar mig inte. Varken uppe eller nere. Jag slutade i höstas och kommer nog inte börja igen. Från början var det av ren och skär lathet men nu har det blivit ett statement. Om det enda som krävs för att knäppa folk på näsan, normalisera, stå upp för någonting är att låta rakhyveln vara så är jag glad att göra det. HUR kan hår provocera så mycket? Jag visste uppriktigt inte att det fanns så mycket hårfobiker där ute. Förlåt, KVINNO-hårfobiker. Manlig kroppsbehåring är det nämligen ingen som höjer ögonbrynen inför. För det är ju skillnad. Eller?

Att delta i den här debatten är skrämmande. Folk är verkligen så himla, himla vidriga mot varandra. Hittills har jag inte läst en enda kommentar av ickefientlig natur från "hårmotståndarna". De innehåller dödshot, kränkningar, mobbning. Saker som i vissa fall är olagliga. Men ingen verkar bry sig. "Min sida" däremot är fruktansvärt diplomatiska, pedagogiska och tålmodiga. Stolt är bara förnamnet. Herregud vad vi kan.

Det enda som får mig att dra en lättnads suck är att intelligensnivån på "hårmotståndarna" är betydande låg. De särskriver, de misstar hår för hygien och deras enda ursäkt för sina kränkningar är att vi ju har yttrandefrihet i Sverige. Med andra ord har de missat mycket lektioner i skolan och föddes förmodligen med någon slags intelligenshandikapp av icke medicinsk natur. De är med andra ord totalt jävla dumma i huvudet och är inte rädda att visa det :)

Varför finns egentligen detta behov att kommentera och ha åsikter om andras utseende? Varför får det spela roll hur andra ser ut? Bör inte det vara av minsta intresse om någon har hår under armarna eller inte? Eller att någon inte följer normen för hur man ska se ut? Jag förstår inte och blir väldigt ledsen när jag gång på gång får klart för mig vilken sorts värld Dorian och hans eventuella syskon kommer att växa upp i. En värld där utseende kommer först. Men jag gör verkligen allt i min makt för att skapa en trevligare, mer tolerant värld. En värld där alla får plats. Därför ger jag mig in i sånt här. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte deltog och åtminstone försökte förbättra. Jag skulle inte vara jag.


Som sagt, mobbning och dödshot sker dagligen just nu, på Facebook framförallt. Ingen verkar byr sig nämnvärt tyvärr. Civilkurage är något man skaffar sig, inte något man får och nu mina vänner är det dags för er att engagera er! Gå med i den här gruppen och hjälp oss stoppa nätmobbning, vad den än handlar om. Det får aldrig vara okej att mobba andra med datorn som skydd. Gå med och hjälp oss skapa en trevligare atmosfär på internet!

Kärlek

Sabina

Gratta mig gärna för idag fyller jag år!