Alphabettown

Det är ju midsommar på fredag. I den här familjen har vi som vanligt inga planer. Varken jag eller Ilkka är några "firare" av högtider. För mig handlar det om att jag innan Ilkka faktiskt oftast firade midsommarafton med min mamma och på senare år har vi firat med familjen hemma hos min morbror. Av olika anledningar blir det inte så i år. Nu när man fått barn känner jag pressen lite att man måste fira typ varenda jävla helg som finns för att inte vara en dålig förälder men samtidigt känner jag att, varför fira för firandets skull? Sen ruttnar jag på att allt ska firas med alkohol. Gärna för mycket och baraföratt. Min mamma försökte styra upp alkoholfritt firande i år och möttes av sura miner? Så jag orkar faktiskt inte engagera mig överhuvudtaget. Vi blir nog hemma och myser. Eventuellt letar vi upp någon stång, men egentligen. Varför? Mycket folk och förmodligen regn/alldeles för mycket sol. Är det uppenbart att jag inte gillar högtider? ;)

Vad har ni för planer?

Kärlek

Sabina

Kan inte folk bara sluta vältra sig i den här jävla "vargattacken"? Alltså, vargar är rovdjur. Skötaren som blev dödad var säkert medveten om riskerna med jobbet hon älskade. Jag tvivlar inte för en sekund på att avlivning är det sista hon hade önskat sina djur.

Och sen den här jävla idioten som anmält Kolmården för vållande till annans död, kan inte han bara hålla till i sin håla och aldrig göra något väsen av sig? Fullkimlig idiot.

En positiv sak har kommit av detta: Kolmården slutar med sina sk "klappa varg-besök". Äntligen.

I övrigt, bara tragiskt.

Kärlek

Sabina

Idag är jag helt slut. Alltså, verkligen noll energi över till någonting annat än att andas typ. Och så försöker jag komma på varför jag är så fruktansvärt bedövande trött och kommer på detta: Den här våren. Den har bara varit lång och konstig och kantad av död typ. Allt har hänt så hastigt och lustigt att jag inte riktigt tagit till mig det, tror jag. Förrän nu då. Jag orkar knappt jobba. Jag är där men inte riktigt och det är inte likt mig. Jag känner mig inte närvarande eller deltagande i samtal med varken vuxna eller barn. Igår när jag och Dorian ska göra vår vanliga kvällsgrej (jag sitter med datorn och han ser på en film) finner jag mig själv liggandes bakom honom i skedställning. Det var allt jag orkade och ville göra just då och han lät mig. Vi låg så och tittade på Askungen och allt var liksom bara. Så, typ. Det bara var. Allt bara är just nu för jag orkar inte annat.

Jag orkar inte ens gråta, fast jag egentligen skulle behöva det tror jag.

Så den här stuggrejen i helgen är så himla välbehövlig. Jag behöver andas annan luft och jag behöver snacka skit och jag behöver sova. Och det tänker jag göra.

Kärlek

Sabina

Häromdagen när jag som vanligt fladdrade runt på Facebbok hamnade jag hos en väns vän och läste en status som fick mig att fundera lite. Innehållet var i princip en homage till allt det innebär att vara kvinna. Några av sakerna som tydligen hör till att vara kvinnlig (och stolt över det) var:

• Måla läpparna röda
• Puta med rumpan
• Inte vara en man. Eller ännu värre, en hen
• Ha höfter och tuttar

Och sen fortsätter hon om att vi måste få vara olika, kvinna och man och det vanliga gamla tramset och jag bara läser och känner att va fan, den här människan har ju inte fattat någonting. Som vanligt när det gäller stoltöverattvarakvinna-tjejer. Jag vet inte men, jag är stolt över att var jag? Sabina liksom? Jag vill liksom få vara stolt över MIG SJÄLV OCH DEN INDIVID JAG ÄR och inte stolt för att jag har typ, en snippa? Så länge vi fortsätter peka på, utmärka och göra väsen av skillnaderna så kommer vi ju alltid att behandlas olika och framförallt kommer vi kvinnor att fortsätta stå lägre i ordningen eftersom vi faktiskt lever i ett patriarkat (allt kvinnligt är dåligt osv). Och så det här med att det är skillnaderna könen emellan som är vackert och det som är attraktivt (jo hon skrev faktiskt så) hur fan förklarar man det för någon som inte är heterosexuell? "Nej du Lisa, du måste gilla pojkar för de är aaaannoooorluuuuundaaaa". Själv vill jag nog påstå att alla är olika och att det är personligheter vi dras till och inte kön. Jag kallar mig själv hetero, men jag vet inte. Jag har aldrig fallit för en tjej men har aldrig tänkt tanken att det skulle vara omöjligt bara för att jag hittills bara varit med killar. Nu är jag ju stadgad så jag tänker inte så mycket på det längre men jag har aldrig begränsat mina känslor till ett kön. Däremot finns det ett klart mönster gällande personlighet hos de jag haft relationer med.

 

Sen förstår jag ju att vissa tjejer tycker det är kul med smink och fina kläder och att behaga andra. (För det är därför de gör det. Att säga att man "gör det för sig själv" måste ju bli en tröttsam lögn någon gång.) Mitt problem med såna här tjejer ligger inte i ATT de gör det. Det är att de inte bryr sig om att fundera över VARFÖR utan kör på det där att det är för sig själv. Nej, det är inte därför. Jag lovar att varenda jävla människa på jorden gärna skulle gå omkring i myskläder och vara BEKVÄM dygnet runt hela tiden om det var socialt acceptabelt. Men det är det inte och vi gör som vi lär. Vissa av oss i alla fall. Jag gör det. Jag sminkar mig, jag klär upp mig. Skadad av omvärlden, normer och ideal liksom. Ibland står jag emot, förmodligen oftare än andra, men det är svårt att bryta vanor.

 

I alla fall. Jag slutar typ lyssna på folk som använder sig av denna typ av argumentation när genus och könsneutralitet kommer på tal. Om någon på riktigt tror att det är en bra grej att komma med (stolt tjej, måstefåvarakvinnaochman, skillnaderna är vackra osv) så avfärdar jag tyvärr personen som lätt intelligenshandikappad. Problemet med såna här tjejer är också ofta att de inte alls är stolta över att vara KVINNA. De vill bara skydda den stereotypiska kvinnligheten och gör det gärna med stilettklackar och röda läppar (tydligen)

 

Var stolta över er själva för fan, inte över ert kön. (Och alla förväntningar som kommer med det)

 

Kärlek

Sabina

Hur kan man gå från att spara en tredjedel av återbäringen till att kanske lyckas spara en femtedel? Ändå får vi väldigt mycket för lite pengar, men det blev betydligt dyrare än vi från början tänkt. Vi får komplett badrum, tvättstuga, klädkammare, hall och tapeter till tre rum för under 20000 men ändå, sjukt mycket pengar. Längtar tills det är klart så det blir lite mer handfast att det var värt det! Just nu har man ju bara en tanke om hur allt kommer bli. Men det blir bra. (måsteblibra)

Kärlek

Sabina

Erika skrev ett inlägg om dokumentären som gick på SVt i veckan. Det väckte en del tankar hos mig som jag först tänkte dela med mig av i form av en kommentar på hennes blogg men som sen blev så lång att jag beslöt mig för att göra det till ett inlägg i min egen blogg. Här kommer resultatet:

Det är 8 år sen jag tog studenten. Och jag umgås inte med någon överhuvudtaget som jag umgicks med då, de som varit mina vänner sen högstadiet. Tioåriga vänskapsband klipptes ju där, för tre år sedan. Ett fruktansvärt nödvändigt uppbrott men saknaden ibland alltså. Hjärtskärande och avgrundsdjup. Framförallt efter vissa av dem. Det är ju som att göra slut. Att bli dumpad. Som att kliva ner i ett avgrundshål och ta sig upp igen. Det tar tid och det är så jävla SMÄRTSAMT att göra något som går emot allt man tror på. Och vet. Och kan.

Jag är en HELT annan människa idag än för åtta år sedan. Helt naturligt självklart men jag blir alltid lite fånigt leende när jag tänker på den jag var då, på gymnasiet. Så jävla osäker på mig själv, på folk runt omkring. Litade inte på någon efter upplevelser och händelser under högstadiet. Ifrågasatte OFTA mina relationer, både hur jag fungerade i dem och hur andra behandlade mig. Jag var aldrig helt övertygad om att de var mina vänner. Så där på riktigt liksom, som man läser om. Vått och torrt och genom eld och allt det där. Och idag inser jag, att jag var ju aldrig mig själv till 100% eftersom jag var så förvirrad. Osäker på vem jag var, vem jag ville vara, hur jag skulle förhålla mig till andra. Jag var ett VRAK i gymnasiet. Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr för jag ville inte att det skulle bli så, så föll inget på plats förrän jag vågade bryta upp. Jag vet att jag sårade folk när jag gjorde det och jag sårade mig själv, djupt, när jag valde att gå en annan väg. Att så brutalt vända ryggen åt allt jag visste och kände till. När jag tänker på det idag kan jag inte fatta att jag gjort det, att jag var så stark. Jag blir gråtig när jag tänker på det. För sån är jag idag, jag gråter. Gjorde aldrig det förr.

Jag har vänner idag. Riktiga vänner, som jag älskar villkorslöst och som älskar mig för att jag är jag, inte trots att jag är jag. De gillar mig liksom. Och de har fått lära känna mig när jag är jag till hundra procent. Jag låtsas inte längre, det är inte värt det. Det är energikrävande att anpassa sig efter sitt sällskap. Idag är jag ett paket, man får allt eller inget. Det positiva med det negativa. Ingen censur. Och ändå, haha, har jag folk som tycker att jag är bra. Och det känns fantastiskt.

Och så den där gamla klyschan  att man förändras när man får barn. Men alltså, hur förändras man inte när man blir förälder? Innan Dorian var jag ensam. Jag var bara jag och min kropp var min. Idag har jag någon som är en förlängd del av mig själv. Han är jag och jag är han. Vi är individer, givetvis, men vi är ändå samma. På något sätt. Klart det förändrar en människa. Det finns ingenting jag inte skulle göra för honom, inget jag inte skulle offra för att han ska vara lycklig. I N G E N T I N G. Det är läskigt, verkligen jätteläskigt att älska någon så mycket. Jag är så sårbar när det gäller honom. Jag kan ta mycket skit (har tagit mycket skit) men när det kommer till honom. Helt försvarslös. Som ett öppet sår av kärlek. Och det har format mig, skakat mig och tvingat mig att växa upp. Bli vuxen. För vuxen är jag ju. På den andra (lite mörkare) sidan av 25.

Men jag vet ju också att den jag är idag inte är samma som jag kommer vara om tio år. Den jag är idag, och den jag varit innan det, är delar av den jag kommer att bli. Livets stora uppgift, att växa och utvecklas. Att lära och läras. Offantligt och mäktigt. Faktiskt.

Kärlek

Sabina

Jag har börjat titta på SoA (typ tre år efter alla andra). Jag gillar den, jag gör verkligen det. Men jag kan inte förstå att folk är så besatta av Jax? Seriöst, har ni helt missat seriens verkliga ögongodis?

 

Alltså, jag har så mycket kärlek för den här mannen. Han är så.jävla.snygg. Och jag har de senaste dagarna, förutom plöjt igenom två och en halv säsong av fyra, börjat reflektera över hur ens "smak" ändras när man blir äldre. I tidiga tonår gillade jag blonda pojkbandspaket, absolut INGEN som helst kroppsbehåring fick förekomma. Under den senare delen av tonåren tände jag på indiepopnördar, lite udda och missförstådda. Tänk Seth Cohen. Och så nu. Alltså, Opie (eller Ryan Hurst som han heter på riktigt) är typ det sexigaste jag vet. Skäggig, lång, inte musklig men stor liksom. Beskyddande. Manlig (nä, skrev jag verkligen det?). Mitt 13 åriga jag hade gapflabbat om jag visat den här bilden och ba: du, det här gillar du om 15 år. Men idag: älskar skägg. Fucking love it alltså. Ilkka får inte raka av sig sitt, jag blir förtvivlad varje gång. Och Opie som sagt. Jag tyckte inte alls att han var snygg i Remember the Titans men nu; snyggast i världen. Så nej, jag förstår inte att tjejer blir tokiga i Jax. En typisk snubbe som fått ligga lite för mycket och vet om att han är snygg. Inte min grej.

Nog om det. Ilkka är bäst.

Kärlek

Sabina

Så långt har det gått sen jag skrev något sist. Ej okej, jag ber om ursäkt mina vänner!

Det här har hänt: Dorian är frisk, inga mer prickar men spåren efter dem finns kvar i form av små, små skorpor som även de sakta men säkert försvinner. Jag är sjuk för första gången på säkert två månader faktiskt, måste vara något slags rekord. Har i alla fall varit hemma idag och kommer så även vara imorgon.

Vi, jag anna samra robert, åker på stugweekend i Fagersta nästa helg! Ska bli så jävla skönt. Bara dricka öl/vin, spela spel, snacka skit och umågs. Can't wait faktiskt, behöver ett brejk känner jag.

Andra nyheter: Skatteåterbäringen har kommit vilket innebär att jag precis beställt tapeter till hallen och Dorians rum. Beställer till vårt rum imorgon. Till hallen blir det Cole & Son's klassiska Woods i svart/vitt och Dorian kommer att få en ur Boråstapeters nya kollektion Lilleby Kids. Jag kan inte ens förklara hur svårt det har varit för mig att bestämma mig, framförallt när det gäller Dorians rum. Men så idag dök den upp. I Mamatidningen fick man ett tapetprov som väckte fjärilarna i magen. Helt perfekt! Han ska ha kvar sina gröna väggar och så bryts det av med denna som fondväg . Kommer bli så himla fint. I vårt rum kör vi Josef Franks Eldblomma, har alltid älskat den. Behöver jag säga att jag längtar till allt är klart? Tackar gudarna för den vääääääldigt generösa återbäringen. Hela hallen, badrummet och klädkammaren kommer att fixas. Sen ska resten sparas. När allt är klart blir det äntligen inflyttningsfest! Tänker mig första helgen i Augusti, då borde väl folk vara tillbaka från semestern? Annars får det bli senare, vill att allt ska vara klart. Och att alla ska komma!

Igår beställde jag lite förstoringar av fotografier att ha på väggarna, just nu är det väldigt snålt med sådant hemma hos oss tyvärr. Det blir två på Dorian och en bild ur bliqueer.nu-kampanjen som min systers sambo Henrik hjälpt mig med. Kan ni gissa vilken? Tycker den är helt fantastisk! Kanske att jag slänger upp en bild på resultatet när jag fått hem fotona och fixat ramar till dem.

Framtida projekt bli nya golv i hela huset och nytt kök. Men det blir inte än på ett tag. Tänker mig vitlaserat askgolv och 50-talsinspirerat kök!

Hoppas ni mår bra och att ni får en fin helg, vi ska nog mest planera vidare och städa :)

Kärlek

Sabina