Alphabettown

 

 

När ord saknas för hur mycket jag älskar den äldre av mina män ♥

Så mitt upp i allt med höggraviditet och renovering så fick min älskade (den äldre versionen) en diabetesdiagnos i veckan. Han har haft symptom ett tag och eftersom det finns i hans släkt i hela tre led bak så tvingade jag iväg honom till läkaren i tisdags och vi fick bekräftat vad vi redan visste. I torsdags lämnade han hela sju rör med blod för ytterligare prover och på tisdag får vi veta om det är typ 1 (mest troligt eftersom han är ung och inte det minsta överviktig) eller typ 2 vilket är det som hans pappa har och hans faster och farmor hade när de levde. Tydligen är typ 1 minst vanlig men den som är ärftlig och har man finskt påbrå har man tydligen höjd risk för sjukdomen? Mycket märkligt. Nu ställer vi om kost och leverne här hemma, ett ganska välkommet inslag då vi inte tänker på vad vi äter överhuvudtaget (helt medvetet). Vi äter väldigt varierat och bra redan men för att Ilkka ska få de bästa förutsättningarna att kunna leva relativt som vanligt med sjukdomen är det ändå en del saker att se över.

 

I andra nyheter är både lekrum och badrum faktiskt färdiga! Så denna första advent ska vi bara städa lite, baka, julpynta och umgås allihop <3

 

 

I Oktober 2006 (efter att jag slutat arbeta på Megastore) hånglar vi på Tegelbruket i Täby.

Natten mellan 24 och 25/12 2006 blev jag och Ilkka ihop. Mitt första riktiga ihop.

I början av 2007 flyttar jag in hos honom i hans lilla etta på Fornminnesägen 9.

Sommaren 2007 tar vi en sista minuten till Kreta.

I slutet av 2007 får jag ihop-panik och flyttar ut. Tillbaka hem till mamma.

I början av 2008 går jag igenom en livskris, klipper av mig allt hår, säger upp mig från mitt jobb och känner mig allmänt vilsen. Ilkka fortsätter att vara min fasta, stabila punkt i livet.

I Juni 2008 är min mens någon vecka sen och vi börjar skämta om att jag är gravid. Jag tar ett test. Är gravid.

I Augusti 2008 är vi på inskrivning hos Anette på MVC och någon vecka senare åker vi till Kefalonia i två veckor.

I Oktober 2008 är vi på rutinultraljudet och får veta att bebis i magen har klumpfötter. Gravidruset tilltuffsas något.

I December 2008 flyttar vi ihop igen i min mormors lägenhet på Klövervallsvägen (jag pendlade mellan mammas soffa och Ilkkas lägenhet innan dess)

I Januari 2009 föds världens bästa unge, Dorian.

I Oktober 2009 flyttar vi in i vår fina nyproducerade lägenhet på Sippvägen.

I Aprill 2010 brännskadas Dorian i en olycka med kokande vatten. Under vår sjukhusvistelse friar jag till Ilkka. Han svara ja, så tekniskt sett är vi väl förlovade antar jag.

I Augusti 2010 börjar Dorian hos sin dagmamma Annika.

Hela 2011 är en stort frågetecken. Jag minns att vi kämpar med försäljning av lägenhet eftersom vi köpt ett hus i samma område som våra bästa bästa människor och längtan dit är stor. Det lyckas till slut.

I Augusti 2011 börjar jag arbeta på mitt nuvarande jobb, Holmgårdens förskola i Täby Kyrkby.

I början av November 2011 flyttar vi till det gröna huset på Jarlavägen i Vallentuna.

2012 började bra. Vi trivs med jobb och liv och Dorian trivs jättebra på sin nya förskola, Borgen.

I Maj 2012 börjar vi våra syskonförsök och i slutet av Augusti visar stickan ett plus. Ganska exakt 3 veckor efter att våra bästa vänner ska få sin andra ska även vi bli föräldrar igen.

I slutet av september 2012 under ett toalettbesök väcks misstankar om att något är fel. Något som senare bekräftas. Barnet har dött.

I Oktober 2012 genomgår jag det som visar sig vara den första av två skrapningar. Mellan dessa får jag en störtblödning under en dag i skogen och jag genomgår då en medicinsk abort för att få ut de rester som visar sig finnas kvar efter den första skrapningen. Det medicinska försöket misslyckas och jag tvingas göra andra skrapning. Ilkka är med mig under hela och alla processer.

Oktober, November och December 2012 går åt till att återhämta sig, reflektera, fungera, ta sig igenom.

 

 

Det här är min och Ilkkas, väldigt kortfattade historia. Vi har gjort ca inget enligt konstens regler men att säga att jag är tacksam, lycklig och bortskämd med att få spendera mitt liv med honom är en underdrift. Jag tackar min lyckliga stjärna att just han är min. Jag tror inte jag hade klarat av dessa år med någon annan, jag hade gett upp. Ilkka är mitt lugn. Min klippa. Min trygga hamn. När allt annat raserar finns han som en av få konstanter. Vi bråkar också, självklart. Ibland jättemycket. Stundtals driver han mig till vansinne. Jag har hett temperament, han är lugn som en filbunke. Jag är yin, han är yang. Vi kompletterar varandra perfekt. Och han är den absolut bästa pappan i hela världen. Jag är KRÄSEN i mitt föräldraskap, gör inget på rutin och han är med på varje grej. Begrundar, TÄNKER, ifrågasätter, håller med. Vi är inte felfria, men vi försöker. Och det märks på vårt barn att vi gör något rätt. Dorian är ett tryggt barn med tillgång till allt här i världen, vi tror inte på begränsningar. Han är vetgirig och smart, han har humor och lätt till skratt. Han är artig, envis, högljudd, en VILDING. Han är perfekt. Han är vår. Min och Ilkkas.

 

Idag har jag och Ilkka precis firat vår sjunde jul tillsammans. Jag hoppas att alla mina framtida jular firas med honom och den familj vi fortsätter bygga på. Livet är fantastiskt trots de avgrundshål vi varit med om tillsammans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår, utan att något utöver det vanliga knockat mig, bröt jag ihop på soffan. För kanske hundrade gången på 10 dagar. Jag är lyckligt lottad att kunna göra det. För när jag gör det, är det direkt något som omsluter mig och håller mig så hårt. Håller så hårt för att jag inte ska gå i bitar. Min älskade man, min klippa. Armar av stål som bildar en mur mot allt det onda som pågår utanför. Det som pågår innanför kan han tyvärr inte göra mycket åt men bara känslan av att ha en stålpyjamas som finns där när jag behöver, betyder allt just nu.

 

Och han säger aldrig ett ord.