Alphabettown

Jag har ju börjat träna, jo det är sant. Faktiskt rätt regelbundet också typ 2-4 ggr i veckan. Min vapendragare är världens bästa granne. Vi boxas, promenerar inomhus och cyklar. Och snackar massa skit. Anywho. Jag har världens sämsta skor just nu och är fattigare än en kyrkråtta men som ni alla vet är min födelsedag på intåg och då önskar jag mig dessa (mamma, detta inlägg är framförallt riktat till dig)

Jag skulle även vilja ha ett par såna här att ha när vi börjar PWa utomhus i vår.

Så nu vet ni!

Mamma läste du?

PPE

Sabina

Barn som svär är väl ett ständigt aktuellt ämne så jag tänkte ge min syn på saken här.

Många ser det som en styggelse med barn som svär. Det är fult, ocharmigt och tabu med barn som får säga fan, jävlar och helvete. Familjer har svordomsburkar och gör så stor grej av det att jag ibland inte tror att det är sant.

Jag ser absolut inget fel eller fult med svordomar så varför ska jag lära Dorian att det är det? Jag tycker det berikar och förstärker språket och så länge han inte svär åt eller om någon så kommer jag inte lägga mycket energi på att tillrättavisa honom. Jag svär själv som en borstbindare, Ilkka med, och jag tror att om vi inte reagerar om han svär så kommer han inte tycka det är mer spännande än att säga balja eller sopborste. För det är ju det barn tycker är roligt, det de inte får göra. Hitills har han inte yttrat några svordomar men när det kommer, och det kommer att komma, så tänker jag helt enkelt inte bry mig.

Han kommer alltså ALDRIG att få använda svordomar i syfte att såra någon men om han vill förstärka känslor med fan, helvete eller jävlar är det helt okej med mig.

Hur tänker ni kring barn som svär?

PPE

Sabina

Han är såklart helt fantastisk. Världens bästa unge.

Tre ord: Kärleksfull, viljestark, intelligent

Förutom det så är han läskigt vuxen i sitt tal. Använder sig nästan uteslutande av ord och fraser han snappar upp i sin vuxna omgivning. Det är ofta svårt att hålla sig för skratt när han uttrycker känslor och viljor i ord man knappt använder själv. Han umgås ju väldigt mycket med vuxna och har ett helt fantastiskt socialt nätverk fyllt med bra förebilder och trygga personer som aldrig någonsin har pratat bebisspråk med honom och som alla är verbalt begåvade så det är inte helt konstigt att han uttrycker sig så som han gör. Hans tal är absolut inte färdigbildat än men det kan nästan kännas skönt för om hans uttal varit perfekt hade han nog varit lite creepy (om man får säga så om sitt barn haha) Han är ett väldigt älskat barn och det märks så väl på honom då han är en helt fantastiskt kärleksfull liten person som gärna och ofta talar om för en att han "älskar dig så mycket". Han talar ofta om sina bästa kompisar och sina favoriter och det smälter ju hjärtat lite (läs:mycket) Han fullkomligt avgudar sin mormor och farmor, som han har varsin dag i veckan med. Måndagar med farmor, fredagar med mormor. Få förunnat och det gör mig varm i hjärtat att han älskar dem så mycket.

Han har även en helt fantastisk humor och även där är han rolig på ett sätt som jag sällan ser hos andra, något jag tycker är skithäftigt. Han är kroppsspråkssmästaren nr 1 också, använder sig alltid av handgester när han förklarar eller vill något. Väldigt yvig, som en liten professor. Han fullkomligt älskar pussel och slår redan mig med hästlängder. Han kan sitta länge och lägga samma pussel om och om igen tills det blir tråkigt och jag misstänker att han kommer att bli en rastlös själ, som jag, så det gäller att hela tiden utmana honom för han har lite svårt att göra samma sak för länge (förutom pusslandet då). Han har mitt, korta, tålamod vilket ger sig uttryck i frustrerade skrik och heta temperamentsväxlingar. Han kan vara förjävlig när han inte får som han vill och jag vet att hans och Ilkkas mornar ibland är mer än Ilkka kan hantera. Vill inte gärna klä på sig och inte gå till sin förskola men det går snabbt över och efter snart tre månader på nya stället har vi fått veta att han kommit in i gruppen bra och är en uppskattad kamrat.

Han är väldigt bra på att prata istället för att knuffas och slåss, sånt är inget för honom. Men han är bra på att säga ifrån när det räcker, när någon hotar hans integritet eller blir "för mycket". Han är en väldigt bra kompis och skyddar gärna sina små vänner även när de inte behövs skyddas. Säger gärna ifrån när hans BFF ska gå härifrån med orden "sluta, du får inte. Han vill inte gå hem!" En jättefin egenskap i grunden men som vi försöker prata med honom om, att det är Es föräldrar som bestämmer. Han älskar att rita också och han har favoritfärger (rosa och lila). Färger kan han för övrigt klockrent nu och har kunnat ganska länge. Bokstäver börjar också falla på plats och då framförallt de som ingår i hans namn.

Han är en väldigt otypisk pojke. Fysiska, buffliga lekar är ingenting för honom även om han också kan dras med i stundens hetta. Jag vet inte om jag ska tacka vårt alldeles förträffliga föräldraskap för detta. Jag tycker det är väldigt skönt och uppmuntrar honom till andra lekar, kreativa, "mjuka" lekar som en motpol till den uppmuntran han får och kommer fortsätta få från samhället och omgivningen. Han är mer kramig än puttig brukar jag säga och jag tror det är för att vi är väldigt fysiska i vår kärlek här hemma. Vi kramas gärna och mycket och talar ofta om för honom, och varandra, att vi uppskattar och tycker om honom. Han är dock inget osynligt tyst barn utan vet exakt hur han ska göra för att ta plats.

Jag tror vi har haft väldig tur med förskoleplatsen också. Dorian är tre år och har nog aldrig ens hört ordet "pangare" och jag har aldrig sett honom leka lekar som är typiska för killar i hans ålder. Hos hans dagmamma var majoriteten av barnen tjejer så när han började på Borgen var jag lite rädd att han skulle indoktrineras i machokulturen som faktiskt råder på de flesta förskolor bland pojkarna men det har liksom inte hänt och jag är så fruktansvärt tacksam för detta (även om jag vet att det kan komma bakslag så tror och hoppas jag att Dorian är så bra rustad hemifrån att han kan stå emot för stämningen kan bli väldigt våldsam bland småpojkar vet jag av erfarenhet och jag hoppas han ska slippa känna det kravet, att vara grabbig, häftig och stor)
Det jobbar inte mindre än tre män på hans förskola, en på varje avdelning, och jag tycker det är jätteviktigt att han får se män i omsorgsyrken.

Ja ni märker kanske att jag skulle kunna fortsätta med det här inlägget i all evighet men någonstans måste man väl sluta antar jag.

Jag är fruktansvärt stolt över min son, såklart. Jag känner att jag lyckas i mitt föräldraskap och jag är även stolt över mig själv som engagerar mig i mitt barn på de sätt jag gör. Jag läser och lär mig och är vetgirig då jag vill att Dorian ska få den bästa barndomen jag kan åstadkomma åt honom. Jag gör ingenting på rutin och jag har en välgrundad tanke med allt det jag gör som involverar honom. Min största förhoppning är att han när han är vuxen är lika stolt över mig som jag vet att jag kommer vara över honom!

PPE

Sabina

Herremindarwin vad den här veckan har varit lång. Vi har haft personalbortfall utan dess like! Jag är dessutom den enda som jobbat hela veckan så jag har drabbats varje dag. I tisdags var vi 2 (!!!) personal på 21 barn. Det gick, men fy fan vad kämpigt det var. Vår avdelning förbises ofta när det gäller vikarier för att vi faktiskt fungerar. Ibland känns det som att de andra avdelningarna är sjunkande skepp som får vikarier så fort någon är sjuk och har halv barngrupp medan vi får kämpa på med fullbarngrupp och halv personalstyrka. Men så är det såklart inte, men det är fredag och jag har nog aldrig varit så här trött efter en arbetsvecka. Jag tackar våra fantastiska barn för att det ändå gått runt. Helt fabulösa är de!

Nu ser jag fram emot en hel helg med bara Dorian. Ilkka jobbar, som vanligt varannan helg, och vi har faktiskt lyckats boka in en del grejer som vi ser fram emot båda två. Vanligtvis är vi mestadels utomhus när vi är själva men imorgon ska vi gå på bio. Det bli Dorians första biobesök! Vi ska se Lejonkungen i 3D med min bästa vän Emma, Leja och Marre. Det ska bli intressant att se om Dorian klarar av det. Jag har mina aningar om att det kan bli för högljutt för honom men vi hoppas på gott resultat ändå. Sen har jag lovat honom Donken :)

Nämnas bör väl också att min älskade son blev 3 år i torsdag. Det känns helt otroligt att han redan är tre år.
Tänkte att jag ska ägna ett inlägg helt åt/om honom senare så kom gärna tillbaka!

PPE

Sabina

Idag är det 10 år sedan Fadime Sahindal sköts ihjäl i sin systers lägenhet av sin far. Som förälder är det omöjligt för mig att ens försöka förstå hur man kan mörda sitt eget barn. Sånt händer ju tyvärr ibland och även om det alltid är lika tragiskt är det just hedersmord jag har minst förståelse för. Majoriteten av de som mördar sina barn lider av psykisk sjukdom men hedersmord handlar om något helt annat, stolthet, och är ett kulturellt problem som måste tas itu med. Efter Fadimes död har man tillsatt mer resurser för just dessa brott men det gör mig ont att det krävdes en kvinnas död för att vi skulle våga ta tag i problemet. Fadime var fantastisk. Att som kvinna tillhörande en hederskultur våga bryta sig loss så modigt och högljutt som hon gjorde är en prestation värd att nämnas i alla historieböcker. Hon är inspirerande och ett föredöme för kvinnor.

PPE

Sabina

Vill ni se ett utbud av de sämsta föräldrarna vi har här i Sverige kan jag rekomendera att ni slår på TV3 nu.

Jag har så mycket jag vill säga om den här cirkusen men min frustration finner liksom inga uttryck i ord?

Läs det här istället. Hon sammanfattar precis allt jag känner.

PPE

Sabina

Det är alltid så fantastiskt roligt att komma tillbaka till jobbet när man varit sjuk länge. Nu förlängdes ju min separation från barnen iom julledigheten och jag kände mig så fruktansvärt uppskattad när jag kom tillbaka! Ungar alltså. Mina ungar. Jag älskar dem till månen! Föräldrarna verkade glada också, framförallt några stycken som i ord uttryckt det jag känt när jag varit borta.

När halva dagen gått tappade jag dock rösten. Det var både roligt och lite jobbigt eftersom kidsen mest tittade på mig konstigt och skrattade när jag försökte prata allvar. Höja rösten gick inte heller utan jag gick mest omkring och lät som att jag var autotunead. Vid hämtningarna frågade jag en del föräldrar om de inte ville att jag skulle komma hem och hålla konsert i helgen. Mycket uppskattat skämt. Jättemycket skrattade de! Eller så var de bara trötta efter en lång arbetsvecka eller så skrattade de av artighet. Jag hotade till och med med en surprisekonsert om inte en av ungarna tog på sig overallen. H*n tog på sig den snabbt som fan och var utanför dörren på 2 röda :)

Rösten la sig till rätta när jag kommit hem och nu har vi precis haft besök av JOSEFIN och Johan. Jag och Josefin satt i varsin ände av soffan och försökte kommunicera med varandra, med våra män emellan oss, båda för trötta för att flytta oss närmre varandra. Men det gick ju bra ändå, eller vad tycker du J? Ska vi hosta upp lite tumörer nu kanske?

*kräääääks*

Jag fick för övrigt väldigt fina komplimanger på jobbet idag av en kollega. Det värmde jättemycket och jag är uppenbarligen uppskattad även på den vuxna sidan :)

PPE

Sabina

Förskollärare för att vara exakt. Kom på när jag satt och fyllde i CSN-ansökan att jag glömt outa mig själv. Börjar distansutbildningen vid Linnéuniversitetet på deltid i mars. Den ska enligt en av mina kollegor vara bra.

Tanken är att jag ska kunna jobba, och eventuellt vara föräldraledig samtidigt som jag utbildar mig. Ska ta upp detta med min chef när jag kommer tillbaka till jobbet för att få hennes input och godkännande då jag kommer behöva ta ledig vid fyra tillfällen under mars-juni på ca 2-3 dagar vardera för att åka till Växjö och träffa min "grupp". Jag är väldigt ödmjuk inför det här då jag inser att det kommer vara tufft som f*n att jobba heltid och plugga deltid under tre månader men det får gå helt enkelt och jag hoppas, hoppas, hoppas att jag får mitt vikariat förlängt till hösten men då på deltid så jag kan göra båda grejerna på deltid.

Det här är ju en fördröjd dröm som det tog mig, lite för lång, tid att inse att jag ville förverkliga. Jag trivs verkligen med mitt jobb just nu. Alltså verkligen. Känner mig sjukt bortskämd. Ingen dag är den andra lik, jag lär mig saker varje dag och jag fullkomligt älskar att få umgås med barn och vara en del av deras värld. Så för att få upp min lön och lära mig ännu mer om små barns lärande och hur de fungerar så väljer jag att utbilda mig istället för att stå och stampa som barnskötare. Jag vill specialisera mig på genus, normkritisk pedagogik och så vill jag hemskt gärna lära mig teckenspråk för jag vill kunna jobba med barn som kommunicerar med tecken. Kan man forska på lärarutbildning?

Kommer att eftersöka pepp hela tiden så ni vet!
Vad tror ni? Klarar jag det?

PPE

Sabina

Jag är trots allt småbarnsförälder OCH jobbar på förskola så att jag är sjuk ofta är väl inte helt ovanligt. Men det betyder inte att det är en kul historia att vara frisk två veckor sen sjuk en hela vinterhalvåret. Den här gången serverades en mördande förkylning och ett vänsteröra som gör mer än mycket ont. Ibland smäller det i det, ibland är locket så bedövande att jag inte hör någonting och jag bara väntar på att trumhinnan ska säga hej då och sprängas i luften. Är det inte bättre på onsdag går jag till tant doktorn för det gillar jag ju. Såg så himla mycket fram emot att gå till jobbet idag efter allas långledighet och hänga med mina kids men när jag vaknade av andnöd vid fem i morse insåg jag att det var bara att ringa och sjukskriva sig.

Dorians förskola har stängt idag och imorgon så han spenderar sin tid hos min svärmor som säkert underhåller honom bättre än jag kan göra just nu.

Hur mår ni? Har vinterns första riktiga kyla påverkat er med?

PPE

Sabina

Vi spenderar långhelgen tillsammans hela familjen (så jävla ovanligt) och jag försöker att spendera så lite tid som möjligt framför datorn. Igår var jag och Ilkka på bio, jag trotsade min annalkande förkylning och min träningströtthet, och vi såg New Years Eve. Den var bra. Massa bra skådespelare och mysigt tema. Jag grät ihjäl mig till Robert De Niros och Hilary Swanks historia. På riktigt. Torkade både tårar och snor och kunde liksom inte få stopp på det. Bet mig i läppen scenerna igenom för att inte bryta ut i högljutt fulgråt. It hit home som man säger. Alldeles för nära hem.

Idag har vi bara tagit det lugnt. Jag fick lite sovmorgon och vi åt frukost tillsammans vid nio. Nu försöker vi få Dorian att bada vilket är lite av ett mission impossible. Sen tar vi nog en promenad och äter en sen lunch. Ikväll blir det spelkväll med vänner. Vi ska spela monopol.

Har ni inte något att göra ikväll? Ladda ner och se The Help. Typ en av de bästa filmer jag sett. Någonsin alltså.

Ha en trevlig helg mina nära och kära!

PPE

Sabina

Ilkka sitter och läser en intervju med Joe Labero i min Mamatidning där han, Labero alltså, så fint förklarar varför han är glad att han fick en dotter och inte en son: "Nu får jag ju uppleva hästar och balett istället för fotboll och hockey som jag själv höll på med när jag var liten." Förlåt mig, herr Labero, men får det lov att vara en tripp in i framtiden? Du verkar visserligen trivas i artonhundrafrösihjäl men det är det eller en fet spark i nyllet. Välj själv.

Min favorit Lady Dahmer har för övrigt skrivit ett fantastiskt inlägg om gnälliga män som inte tycker att kvinnofrågor är något att gnälla över eftersom även män diskrimineras ute i stora läskiga världen. Det ena utesluter ju det andra som vi alla vet. Vill ni läsa ett längre inlägg i ämnet kan ni göra det här. Gör ni inte det, läser alltså, sviker ni jämställdhetskampen och är urusla feminister. För feminister är ni väl?

Det här bara måste ni läsa också. Helt fantastiska händelser från 2011 som gav mig både tårar och skratt.

Det här med språkrådets nya ord "tjejsamla" orkar jag inte ens be er läsa om för det är så tragiskt att jag blir gråtig.

Annars är allt bra med oss. Jag är tröttare än trötter men snart är veckan slut och vi är lediga allihop hela helgen lång!

PPE

Sabina