Alphabettown

Nätmobbing, bli kallad äcklig hora, mordhot. Detta har blivit vardagsmat för mig de senaste dagarna. Jo, ni läste rätt. Folk har uttryckt en vilja att mörda mig på olika forum. Jag har inte rätt att leva. Varför? För att jag anser att kvinnor med kroppsbehåring måste få finnas till utan att hånas, mobbas, trakasseras och kränkas. FÅ FINNAS TILL. Ni hör ju hur sjukt det låter. Vissa tycker på riktigt att vi bör utrotas, "min sort". För jag rakar mig inte. Varken uppe eller nere. Jag slutade i höstas och kommer nog inte börja igen. Från början var det av ren och skär lathet men nu har det blivit ett statement. Om det enda som krävs för att knäppa folk på näsan, normalisera, stå upp för någonting är att låta rakhyveln vara så är jag glad att göra det. HUR kan hår provocera så mycket? Jag visste uppriktigt inte att det fanns så mycket hårfobiker där ute. Förlåt, KVINNO-hårfobiker. Manlig kroppsbehåring är det nämligen ingen som höjer ögonbrynen inför. För det är ju skillnad. Eller?

Att delta i den här debatten är skrämmande. Folk är verkligen så himla, himla vidriga mot varandra. Hittills har jag inte läst en enda kommentar av ickefientlig natur från "hårmotståndarna". De innehåller dödshot, kränkningar, mobbning. Saker som i vissa fall är olagliga. Men ingen verkar bry sig. "Min sida" däremot är fruktansvärt diplomatiska, pedagogiska och tålmodiga. Stolt är bara förnamnet. Herregud vad vi kan.

Det enda som får mig att dra en lättnads suck är att intelligensnivån på "hårmotståndarna" är betydande låg. De särskriver, de misstar hår för hygien och deras enda ursäkt för sina kränkningar är att vi ju har yttrandefrihet i Sverige. Med andra ord har de missat mycket lektioner i skolan och föddes förmodligen med någon slags intelligenshandikapp av icke medicinsk natur. De är med andra ord totalt jävla dumma i huvudet och är inte rädda att visa det :)

Varför finns egentligen detta behov att kommentera och ha åsikter om andras utseende? Varför får det spela roll hur andra ser ut? Bör inte det vara av minsta intresse om någon har hår under armarna eller inte? Eller att någon inte följer normen för hur man ska se ut? Jag förstår inte och blir väldigt ledsen när jag gång på gång får klart för mig vilken sorts värld Dorian och hans eventuella syskon kommer att växa upp i. En värld där utseende kommer först. Men jag gör verkligen allt i min makt för att skapa en trevligare, mer tolerant värld. En värld där alla får plats. Därför ger jag mig in i sånt här. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte deltog och åtminstone försökte förbättra. Jag skulle inte vara jag.


Som sagt, mobbning och dödshot sker dagligen just nu, på Facebook framförallt. Ingen verkar byr sig nämnvärt tyvärr. Civilkurage är något man skaffar sig, inte något man får och nu mina vänner är det dags för er att engagera er! Gå med i den här gruppen och hjälp oss stoppa nätmobbning, vad den än handlar om. Det får aldrig vara okej att mobba andra med datorn som skydd. Gå med och hjälp oss skapa en trevligare atmosfär på internet!

Kärlek

Sabina

Jag är inget fan av Danmark, har inte varit det på väldigt länge och det här är verkligen ved på min brasa. Jag har tidigare läst om de 13 redan förbjudna raserna, de extra farliga ni vet *suck*, men det som intresserar mig i den här artikeln är VEM i den här korkade BRF:n som suttit och luskat fram ytterligare 47 st? Och vad baseras valet på? Jag tycker hundförbud är patetiskt. Vi förbjuder ju inte vapen eller hur? Vem som helst får ju äga en bil? (i princip) och det om något är farligt. Det jag föreslår är istället hundlicens med obligatorisk utbildning och lämplighetsprövning. Låter inte det som ett mer sansat och logiskt förslag? Sen när leder förbud till något konstruktivt och varaktigt? Snart börjar väl det olagliga brukandet av hundar i Danmar och om det inte är farligt vet jag inte vad som är.

P.S Jag har uttryckt mig väldgt PK i det här inlägget. Mina åsikter är egentligen mycket mer eldiga. D.s

PPE

Sabina

Jag kan inte inte dela med mig av den här. Tänk om alla kunde ta till sig av det här budskapet? Tänk om alla kunde inse hur vi i vår vardag bygger upp komplex och osäkerhet hos våra barn genom att inte komma på bättre komplimanger till dem än "vad söt du är" eller "vad fin du är". Vem fan bryr sig om ifall ett barn är sött? HUR är det en komplimang? Kan man inte komma på ett bättre sätt att bekräfta våra små, för det är BEKRÄFTELSE de behöver inte komplimanger, kan man likväl hålla käft om ni frågar mig. Barn har INGET inbyggt behov av komplimanger, det är något vi skapar och när de sedan uteblir skapas istället komplex. Se det här och tänk till hur ofta ni slänger ur er grodor som Fin och Söt till era barn.



PPE

Sabina

Jag har precis skänkt 250 kr till Läkare Utan Gränser för att stödja deras arbete i kampen mot den värsta svältkatastrofen som drabbat Afrikas horn på 60 år. Gör det ni med. Gå in på Läkare Utan Gränsers hemsida och skänk det ni skänka kan. Anser ni att ni inte har råd bör ni seriöst se över er livsstil. Tycker ni att era pengar inte spelar någon större roll i det här tycker jag att ni ska ta er igenom bildspelet på Aftonbladets hemsida. Jag skriver ta er igenom det för att det är något av det svåraste jag behövt göra. Men det är nödvändigt. FNs rapporter säger att den här katastrofen när/om den är över kommer att ha krävt 2 miljoner liv. 2 miljoner! Det är nästan en fjärdedel av Sveriges befolkning. Det är barn som dör för att de inte får mat eller vatten. Se på era barn, ni som har, och känn på tanken att ni inte skulle kunna ge dem mat, inte ge dem vatten. Inte kunna skydda de mot den 40 gradiga värmen och de sjukdomar som följer med denna hetta. Tänk på det och öppna sen hjärta och plånbok och hjälp ett för er okänt barn. Det behövs.

PPE

Sabina

Political leadership:

G.W. Bush, 9/11: "We're gonna hunt you down."

Norwegian PM Stoltenberg, 22/7: "We will retaliate with more democracy."

Tänk dig att du levt hela ditt liv i rädsla. Rädsla för att dödas för den du är, det du tror på. Tänk dig att du äntligen finner en utväg, du finner äntligen en utväg och du har äntligen råd att ta den utvägen. Tänk dig att du äntligen tar dig bort från dem som terroriserat dig hela ditt liv. Du kommer till ett land som sägs vara fritt, fritt från förtryck och förföljelse. Ett rikt land som har de resurser som behövs för att ta hand om sådana som du om landets befolkning bara var villigt att prioritera annorlunda och sluta vara själviska och tänka "jag" och "mitt". Tänk att du sen får beskedet att det land som skulle vara din säkra plats bestämmer sig för att de inte alls har lust att hjälpa dig. Att ge dig ett drägligt liv och låta dig bli en viktig del av landets samhälle. De bestämmer att du ska tillbaka, tillbaka till det land där du förföljdes och torterades för att du är den du är och tror på det du tror på. Du vet att de som plågat dig står på flygplatsen och välkomnar dig tillbaka. Om du har tur avrättar dom dig på plats med ett skott i huvudet, men vi vet att för de flesta väntar ett öde värre än så. Du vet att ombordstigningen på planet är din dödsdom. Det vet de som skickade iväg dig också men de bryr sig inte. Totalt empatilöst slussas du ut till flygplatsen med poliseskort. De "har inte råd, vi måste ta hand om våra egna först". För dem spelar det ingen roll vad du offrat för att komma till det samhälle de tar för givet.

Det är förjävligt! Det borde vara olagligt att utvisa människor som står i direkt risk att mördas i sitt hemland. Det borde vara straffbart för länder som gör så. Jag skäms! Jag skäms över att bo i ett land där befolkningen har ett sån självisk livssyn att de inte kan tänka sig att betala för att folk som levt i MISÄR ska få det bättre. Fy skäms Sverige. Fy skäms. Vi vet inte hur bra vi har det. Skygglappar är hetaste modet här. Ser inte, hör inte.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8431905.ab

Jag förbannar Er som anser Er vara bättre än andra, som inte är villiga att hjälpa dom som behöver hjälp.

Sabina

För några dagar sedan läste jag ut världens viktigaste bok för människor som på ett eller annat sätt har med barn att göra. Föräldrar, pedagoger, lärare, mor- och farföräldrar, släkt och vänner. Jag vill be alla jag känner att läsa den här boken. Den handlar om, som titeln avslöjar, om tips och trix för att skapa fler möjligheter för barn. De flesta som känner mig vet att jag för en tyst och högljudd kamp mot könsnormer och begränsningarna de skapar för våra barn. Att definiera barn efter kön är HELT värdelöst. Barn är barn, inget annat och det ÄR dagens sociala normer och värderingar som begränsar barn, inte biologi. Vissa har fått för sig att fighten mot könsnormerna går ut på att sluta köpa rosa till tjejer och tvinga killar att leka med barbies, men så är det VERKLIGEN inte. Det är det värsta misstaget man kan göra, att missförstå intentionen. Det handlar om att sluta begränsa våra barn. Nu kan, och vill, jag bara ta min egen son som exempel. Bland hans leksaker och kläder finns en vid variation av typer och färger. Han har en rosa docksäng som för tillfället inhyser hans Woody och Buzzdockor (från hans favvofilmer Toy Story 1-3) Han har en röd spis med ashäftiga köksredskap från OBH Nordika som han fick i julklapp. Han fick en rosa pall till badrummet av min mormor, något jag tycker är så jävla beundrandsvärt av en kvinna på snart 70 år som oftast tycker jag är lite tjatig när jag på familjetillställningar drar igång debatter kring ämnet. Hon köpte även en jättefin marinblå badrock till honom. Hon vet och accepterar att jag vill att Dorian får prova på allt.

Jag vägrar att gå på alla genusfällor som omringar oss dagligen och jag vill ständigt bli bättre på att förekomma dessa. Jag är långt ifrån perfekt själv. Jag anser att det är vår plikt som föräldrar att sluta begränsa våra barn och jag ser inte att det finns någon ursäkt till att inte ge sina barn ALLA möjligheter. Jag vill återigen understryka att det inte handlar om att inte klä sina döttrar i rosa eller låta dom leka med dockor. Det handlar om att ge dom FLER ALTERNATIV. (även om jag aldrig någonsin skulle vilja att mina barn leker med varken barbies eller leksaksvapen då jag personligen anser att barbie skapar ett sjukt kroppsideal och ja barn uppfattar dom, fördumma inte era barn, och jag inte ser någon vits med att leka med vapen) Men det är personliga åsikter och inget jag tänker tvinga någon annan att anamma.

Fan alltså, jag kan snacka mig blå om det här ämnet men jag avslutar här med att uppmana Er, mina kära läsare, att läsa boken. Den är sjukt viktigt. Och jävligt rolig att läsa. Man får tankeställare på varje sida. Tex har jag aldrig reflekterat över hur sparsmakat det är med kvinnliga huvudroller i barnböcker.
Läs den nu. LÄS DEN. (jedi mind tricks)

Sabina

För en herrans massa år sedan, nja det var i alla fall innan jag och Ilkka blev ett par, drog jag med mig en kille hem från krogen. Jag minns att jag tyckte han var skitsnygg och ville från början verkligen ligga med honom. Men när vi väl kom hem var jag inte så sugen längre. Jag var alldeles för onykter och ville helst bara sova. Men för att inte göra honom besviken tog jag initiativet till sex ändå. Jag kände redan från början att jag skulle sagt som det var och efter bara någon minut blev min ovilja så stark att jag sa att jag ville sluta. Jag minns att jag skämdes så mycket att jag hade båda händerna för ansiktet. Det är då den här killen gör något jag aldrig kommer glömma: Han tar tag i mina händer, tittar på mig och säger "vill inte du så vill inte jag". Sen skedade vi hela natten och myste hela morgonen. Långt ifrån alla reagerar dock på det här sättet. En hel massa har till och med fått för sig att man ska tjata till man får det svar man vill ha. Ett svar som inte alltid behöver vara ett klart JA det räcker med tystnad eller ett "okej då". Det ÄR övergrepp och det är en sorts övergrepp det snackas alldeles för lite om. Tills nu. Låt oss snacka ihjäl det. Låt oss prata om det tills det inte finns något mer att säga.

Jag är den här killen evigt tacksam. Jag minns inte hans namn och det är sjukt pinsamt men hans ord har etsat sig fast i mitt minne, ett fint minne om vilken tur jag hade som lyckades träffa rätt i one night stand djungeln.

Är ni fler som varit med om något liknande? Att ni sagt nej men på något sätt blivit övertalade att fortsätta? Eller har ni haft samma tur som jag? Dela gärna med er av era erfarenheter.

LÅT OSS PRATA OM DET.