Alphabettown

 

 

Jag och grannarna diskuterade TV-serier lite snabbt när jag var över där tidigare idag och jag kände att jag ville spinna vidare på ämnet. Jag får OFTA höra att jag investerar för mycket i de serier jag följer men jag har svårt att känna igen mig i kritiken (för det sägs alltid lite nedlåtande). Jag skapar band med karaktärer, de blir mina vänner och när en serie har uppehåll, eller ännu värre tar slut, så saknar jag dem. Jag saknar gemenskapen, internskämten, platserna, PERSONERNA. Jag har lätt för att engagera mig i folk helt enkelt, verkliga eller fiktiva, spelar ingen roll. Jag går igenom allt som de går igenom. Lycka, olycka, förhållanden, breakups, sorg. Jag liksom känner det på ett kanske lite för nära håll.

 

 

Det här är bara den första av sex delar i Final Goodbye-avsnittet. När jag ser sista ligger jag oftast i fosterställning och hyperventilerar.

 

That 70's show är en av de bästa serierna som någonsin gjorts. Har ni inte sett den, GÖR DET. Eric och Donna är ett av mina favoritpar!

 

 

 

 

 

 

 

 

I Oktober 2006 (efter att jag slutat arbeta på Megastore) hånglar vi på Tegelbruket i Täby.

Natten mellan 24 och 25/12 2006 blev jag och Ilkka ihop. Mitt första riktiga ihop.

I början av 2007 flyttar jag in hos honom i hans lilla etta på Fornminnesägen 9.

Sommaren 2007 tar vi en sista minuten till Kreta.

I slutet av 2007 får jag ihop-panik och flyttar ut. Tillbaka hem till mamma.

I början av 2008 går jag igenom en livskris, klipper av mig allt hår, säger upp mig från mitt jobb och känner mig allmänt vilsen. Ilkka fortsätter att vara min fasta, stabila punkt i livet.

I Juni 2008 är min mens någon vecka sen och vi börjar skämta om att jag är gravid. Jag tar ett test. Är gravid.

I Augusti 2008 är vi på inskrivning hos Anette på MVC och någon vecka senare åker vi till Kefalonia i två veckor.

I Oktober 2008 är vi på rutinultraljudet och får veta att bebis i magen har klumpfötter. Gravidruset tilltuffsas något.

I December 2008 flyttar vi ihop igen i min mormors lägenhet på Klövervallsvägen (jag pendlade mellan mammas soffa och Ilkkas lägenhet innan dess)

I Januari 2009 föds världens bästa unge, Dorian.

I Oktober 2009 flyttar vi in i vår fina nyproducerade lägenhet på Sippvägen.

I Aprill 2010 brännskadas Dorian i en olycka med kokande vatten. Under vår sjukhusvistelse friar jag till Ilkka. Han svara ja, så tekniskt sett är vi väl förlovade antar jag.

I Augusti 2010 börjar Dorian hos sin dagmamma Annika.

Hela 2011 är en stort frågetecken. Jag minns att vi kämpar med försäljning av lägenhet eftersom vi köpt ett hus i samma område som våra bästa bästa människor och längtan dit är stor. Det lyckas till slut.

I Augusti 2011 börjar jag arbeta på mitt nuvarande jobb, Holmgårdens förskola i Täby Kyrkby.

I början av November 2011 flyttar vi till det gröna huset på Jarlavägen i Vallentuna.

2012 började bra. Vi trivs med jobb och liv och Dorian trivs jättebra på sin nya förskola, Borgen.

I Maj 2012 börjar vi våra syskonförsök och i slutet av Augusti visar stickan ett plus. Ganska exakt 3 veckor efter att våra bästa vänner ska få sin andra ska även vi bli föräldrar igen.

I slutet av september 2012 under ett toalettbesök väcks misstankar om att något är fel. Något som senare bekräftas. Barnet har dött.

I Oktober 2012 genomgår jag det som visar sig vara den första av två skrapningar. Mellan dessa får jag en störtblödning under en dag i skogen och jag genomgår då en medicinsk abort för att få ut de rester som visar sig finnas kvar efter den första skrapningen. Det medicinska försöket misslyckas och jag tvingas göra andra skrapning. Ilkka är med mig under hela och alla processer.

Oktober, November och December 2012 går åt till att återhämta sig, reflektera, fungera, ta sig igenom.

 

 

Det här är min och Ilkkas, väldigt kortfattade historia. Vi har gjort ca inget enligt konstens regler men att säga att jag är tacksam, lycklig och bortskämd med att få spendera mitt liv med honom är en underdrift. Jag tackar min lyckliga stjärna att just han är min. Jag tror inte jag hade klarat av dessa år med någon annan, jag hade gett upp. Ilkka är mitt lugn. Min klippa. Min trygga hamn. När allt annat raserar finns han som en av få konstanter. Vi bråkar också, självklart. Ibland jättemycket. Stundtals driver han mig till vansinne. Jag har hett temperament, han är lugn som en filbunke. Jag är yin, han är yang. Vi kompletterar varandra perfekt. Och han är den absolut bästa pappan i hela världen. Jag är KRÄSEN i mitt föräldraskap, gör inget på rutin och han är med på varje grej. Begrundar, TÄNKER, ifrågasätter, håller med. Vi är inte felfria, men vi försöker. Och det märks på vårt barn att vi gör något rätt. Dorian är ett tryggt barn med tillgång till allt här i världen, vi tror inte på begränsningar. Han är vetgirig och smart, han har humor och lätt till skratt. Han är artig, envis, högljudd, en VILDING. Han är perfekt. Han är vår. Min och Ilkkas.

 

Idag har jag och Ilkka precis firat vår sjunde jul tillsammans. Jag hoppas att alla mina framtida jular firas med honom och den familj vi fortsätter bygga på. Livet är fantastiskt trots de avgrundshål vi varit med om tillsammans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag älskar julen. Jag älskar snön, myset, julklapparna, julmaten. Men det finns saker med julen jag inte gillar. Jag gillar inte glögg, lussekatter, pepparkakor och jag fullkomligt avskyr traditionell julmusik. Skadad efter 5 år som butiksarbetare får jag utslag av julhits. Men jag har hittat min egen typ av julmusik, sådant som inte spelas dygnet runt ute i julhandeln.

 

Det här är min absoluta favorit. Jag spelar den året igenom, så bra är den

♥

 

 

 

Sen finns det ungefär två låtar som jag faktiskt gillar trots att de tillhör hitsen och det är O Holy Night  och Fairytale of New York (vem älskar inte Shane?)

 

Jag fullkomligt älskade Lea Micheles Holy Night i Swan Song-avsnittet så jag delar den med er och önskar samtidigt en fantastiskt god jul!

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår hade jag bloggat på den här adressen i två år men mitt i allt stök glömde jag bort att fira! (Läs: Jag och Dorian var hemma hela dagen och gjorde inte ett skit, jag är bara en glömsk jävel..)

 

 

Vilka är ni som läser? Hur hittade ni hit? Gillar ni det jag skriver? Vad är bra? Vad är mindre bra? Varför kommenterar ni inte mer?

 

 

 

/Er trogna skribent, Sabina den Fina

 

 

 

 

"Jag förstår självklart frustrationen ang betalning men de mätare som sitter i ert hus mäter er förbrukning och de är dessa vi går efter när vi gör avräkning. Och jag skulle självklart tycka det var tråkigt om det är så att ni får ett betalningsföreläggande hos kronofogden. 

 

Ville egentligen inget mer med det här inlägget än förklara min kärlek till Katy Perry och den här låten

 

Så, idag tog jag med mig Dorian till jobbet. P.g.a. lite schemamissar och andra grejer var han ledig från sin förskola men jag var inte ledig från min. Allt började bra, vi kom iväg till bussen i tid (med lite hjälp från Ilkka, jag är verkligen inte van vid att hantera min unge på mornarna) och morgonen fortlöpte bra bara. Men på jobbet var det high chaparral. Vi var sammanlagt 18 barn från våra två avdelningar fördelat på tre pedagoger varav den enda som arbetar med de mindre barnen slutade kl 14. Som vintertrött slutet-på-terminen-pedagog var det verkligen inte lätt att slängas in i småbarnens värld. Man är så van vid att ungarna gör det mesta själva! Men småfolket är ju överallt samtidigt och ska bytas på, matas, sövas, tröstas och fan vet vad. Med sprängande huvudvärk ovh våra egna lite äldre vildar blev dagen allt annat än det lugn jag räknat med. Det och att folk gärna spenderar lite tid i köpcentrum innan de hämtar sina ungar resulterade i en stressig, sen dag som inte slutade mycket bättre när Dorian var så trött och gnällig när vi skulle hem (ungen är aldrig tröttgnällig, han är van vid 9-15 på förskolan trots TVÅ HELTIDSARBETANDE föräldrar. Han är bortskämd) att han somnade på bussen. Jag fick inte liv i honom när vi skulle av! Jag hade dessutom gjort det smarta valet att handla på vägen, inte sätta på locket ordenligt på min självplockssallad så den spydde ut allt innehåll i min påse som jag så omsorgsfullt knutit. Jag var tvungen att slita upp påsen och ha den i pulkan som egentligen var ämnad för Dorian så han var mindre nöjd när han väl vaknade till liv och var tvungen att GÅ sista biten. Stackars unge. Näe, kämpig har den här dagen varit. Men nu är det julledigt! Jag är ledig i 12 dagar i sträck nu för att sen jobba en dag och sen vara ledig i ytterligare 4 dagar. Känns både välbehövligt och kul! Har känt viss stress inför julen men just för ikväll, så skjuter jag stressen åt sidan och gläds över det här: Jorden har inte gått under!

 

 

 Världens finaste sekretär i teak fick igår göra sig bekant med resten av våra möbler (för tillfället vår soffa, hen ska upp på övervåningen sen) Världens kanske snyggaste möbel som sväljer massor av skit och även kan användas som skrivbord då det finns en utdragbar skiva. Såklart ett blocketfynd som inte kostade mycket alls.

Om jag är nöjd? Något så jävla!

 

 

 

 

Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var att kolla Twitter. Det hör inte till vanligheten att jag gör det, men det gjorde jag. I alla fall. Det som mötte mig var detta foto som Scott lagt upp och jag log från öra till öra! Det här är alltså Scott M Foster (den senaste av mina YOU GO GUY!s) och Jake McDorman som spelade Cappie och Evan i serien Greek som jag hängav mig åt under min sjukskrivning.Och alltså,

 

 

 

 

 

 

Ingen serie har engagerat mig så emotionellt som Sons of Anarchy har gjort. Faktiskt. När Charlie Hunnam börjar gråta i det här klippet känns det seriöst som att någon sätter sig på mitt bröst.

 

Jag måste förmodligen ta mig igenom det som jag valt att missa sen avsnittet där Opie dör. Men jag måste ge det lite mer tid. Jag är inte redo.

 

Och uppenbarligen inte helt frisk i knoppen..

 

 

 

 

 

Det har hänt en del ute i världen den senaste tiden som har gjort mig både upprörd, förbannad, ledsen och hopplös. Jag har tänkt att jag skall adressera det här men orden fattas mig. Det är allt från sinnessjuka "traditionsivrare" till folk som skjuter ihjäl barn till ungdomar som fortfarande stigmatiserar tjejers sexliv.

 

Ibland känner jag bara att jag ORKAR inte med världen. Det känns som att vi står och stampar samtidigt som vi blir värre.

 

Vi börjar med rasandet över dockorna som inte längre är med i Kalle Ankas Jul. Jag har läst om folk som tänker BÖRJARÖSTAPÅSD p.g.a. det här (att Disney är ett internationellt företag som sänder Kalle Ankas Jul i över 40 länder verkar ha gått de flesta förbi) Tänk att svartskallarna alltid får skulden för allt. Kan vi inte alla vara överens om att människosynen på 30-talet var genomrutten helt och hållet? Man hatade afrikaner, judar och kvinnor och det var alla fritt att porträttera det här hatet och ingen ifrågasatte det. Det var liksom OKEJ att avbilda alla afrikaner som några kolsvarta lustigkurrar med läppar större än ansiktet. Det var OKEJ att avbilda judar som de där ondsinta, stornäsade monstrerna som skulle förgöra världen (har alla glömt världskrigen som bröt ut EFTER att Tomtens Verkstad tecknades?!) Jag har svårt att förstå varför folk förargas så över att Disney nu väljer att ta bort dessa sekvenser. Sen kan jag inte låta bli att skratta lite åt Disneys förklaring: "Vi vill inte bli förknippade med stereotyper". Vänta lite nu, DISNEY vill inte bli förknippade med STEREOTYPER. Ja ni hör ju. Jättekul.

 

Sen har vi pepparkaksdebatten. Också något som "gått för långt". För långt för vad? Så en klass, på en skola bestämmer tillsammans med sina barn att pepparkakssången inte skall vara med i luciatåget i år och därför väljer vi också bort pepparkakorna. JAHA?! Vem bryr sig? Lilla lättkränkta mamma som kontaktar media som startar ett drev mot stackars läraren som får ta emot DÖDSHOT från galningar ur Sveriges begåvningsreserv. SKÄRP ER! För fan.

 

Och så göteborgsgalningarna (nej, det är egentligen ett högst nationellt problem men så ni ska förstå vad jag skriver om så valde jag att förknippa det med staden upproret startade i) Några tjejer gillar sex. Och det får man ju inte som tjej så något ljushuvud väljer att hänga ut dessa tjejer på Instagram. Folk runt omkring blir arga (mest killar konstigt nog) och väljer att leta upp personen som startat Instagram-kontot och typ ha ihjäl henom. Jag känner lite så här: Varför revolterar inte tjejerna? Reclaimar sin rätt till en sexualitet? Vi måste sluta stigmatisera tjejers sexliv och lust. Och vad har killarna där att göra? Varför är de arga? För att försvara någon syrras heder? VARFÖR ligger unga tjejers heder i hur oskuldsfulla de är? Och varför kan tjejer aldrig göra rätt? Herregud, det ligger en så viktig debatt gömd här som alla missar.

 

Och sist då, Newtown. Jag följde nyhetsrapporterna från start och jag grät oavbrutet i säkert fyra timmar. Som förälder och förskolepersonal svider det precis överallt när man tänker på vad föräldrar, syskon, lärare och skolkamrater varit med om. Att som förälder få det där mailet, komma till skolan i panik och förtvivlan, se barn komma springandes. Och så, usch, inser man att ens barn inte finns bland de överlevande. Jag dör inombords när jag tänker på det. Så jag undviker det och går på det praktiska: USAs helt vansinniga vapenlagar. Eller bristen på dem. Det bästa förslaget jag läst hittills var någon smart jävel som tyckte att de skulle beväpna sina lärare. Really? Men det är USA. Rätten att bära vapen står över barns rätt att inte bli skjutna. Sjuka, sjuka land.

 

Utöver detta pågår det konstanta genusdebatter, hendebatter, jag-vill-kunna-kränka-folk-utan-att-bli-kallad-rasist-debatter (aka negerbollsdebatten) och min ork är snart slut.

 

Jag valde ju som sagt att gå ur på Facebook och Instagram och det var mycket p.g.a. ovanstående debatter och var det visade sig att mina vänner och bekanta stod någonstans i frågorna. Det blev mig övermäktigt att veta vad för idioter man beblandar sig med, så nu ignorerar jag fakta istället.

 

Ibland ångrar jag att jag fått barn. Jag får hjärtsnörp när jag tänker på vad för värld jag satt honom till. Och frågan är om jag har samvete nog att få fler..

 

 

 

 

"Sabina. Ett stort tack för i år. Jag är glad över att du arbetar på *avdelningens namn*. Du är lugn och tankfull och har ett bra bemötande både mot barn och föräldrar. Tråkigt att du har haft en så tuff höst. Jag hoppas att du får en skön jul tillsammans med din familj."

 

- Julkort från min chef

 

 

Något litet som gör väldigt mycket!

Nu har jag tagit bort min Instagram också. Deras nya villkor (inte för att de drabbar en vardagsdokumenterare som jag men ändå) kändes lite väl jävliga. Typ "vi får använda dina bilder till vad fan vi vill utan att fråga dig och kanske tjäna biljoner utan att du har rätt till en krona, skriv på här tack".

 

Det känns faktiskt skönt att vara otillgänglig. Än så länge i alla fall. Jag finns fortfarande på Twitter (@alphabettowns) där jag gör absolut ingenting men jag ska försöka vara mer aktiv både där och här.

 

Men jag är nu både facebook- och intagramlös.

 

Hur tänker ni kring det internetsamhälle vi lever i?

 

 

Sabina

 

 

Född: 1985

Civilstatus: Ihop med Laura Prepon

Filmer/Serier i urval: Greek, Californication, Teenage Dirtbag

Han är dessutom tillsammans med Laura Prepon (Donna från That 70's Show) och det höjer ju hetbetyget!

 

 

Jag har funderat lite mer på den här hösten. Varför det känns som det försvunnit så mycket tid. Jag kom (föga förvånande) fram till att det är ju helt uppenbart vad som stulit all min tid. Missfallet har ju inte bara berövat mig ett barn, det har ju tagit upp en hel höst.

 

Förra hösten var jag ute med Dorian i skogen nästa varenda helg när Ilkka jobbade. Vi packade massäck och gick ut på långa promenader, vi kunde vara ute i timmar. Varje helg hittade vi på något. Det har inte hänt den här hösten. Jag har varit sjukskriven sammanlagt fyra veckor och resten av tiden har jag inte orkat göra något, inte orkat varken planera eller utföra och det gör mig så jävla arg! Jag känner mig som en värdelös människa som inte orkat planera jul eller pynt eller utflykter eller andra saker som hör vår familj till. Ja vi är två personer i hushållet och ja jag kan ibland bli helt vansinnig på att det bara är jag som drar igång projekt. Men det är hos mig problemet ligger och gror, jag har svårt att koppla av och bara vara. Jag ser folk omkring, hur de fixar och roddar och verkar klara av femitelva miljoner saker och har det så där familjemysigt som jag vill ha det och så blir jag less när jag inte orkar. Eller när det inte går eftersom min och Ilkkas arbetssituation skiljer sig så. Han börjar sent och slutar sent, jag börjar tidigt och slutar tidigt. Vi är aldrig synkade. Allt kräver minutiös planering som ofta involverar fler personer än bara vi två för att det ska gå ihop. Och det är skittrist. Och allt som brukar kännas lite jobbigt i vanliga fall känns just nu extra jobbigt.

 

Jag kommer på mig själv med att tänka den där gifitga tanken: När är det vår tur? När ska vi få slappna av? Vi har haft ett par tuffa år, inget har liksom bara flutit på. Vi har kämpat och dragit och gnatat och fightats och varit konstant katastrofinställda. Man kan inte annat än undra: När?

 

Det giftiga ligger i att det inte finns någon att ställa frågan till.

Det känns som att det är så himla mycket jag inte hinner med just nu. Jag skulle vilja skicka iväg lite julkort, men det är för sent. Jag skulle vilja handla lite julklappar som saknas, men det finns inte tid. Jag vill hämta den där sekretären jag paxat från blocket men har inte bil eller körkort (tur mamma ställer upp men jag hatar att fråga). Köpa julgran, klä julgran, städafixadona. Kul med en sambo som jobbar alla dagar den här veckan förutom torsdag. Sent dessutom. Inget hinns med och jag känner mig trött, stressad och överkörd. Inget känns planerat och den här hösten/vintern har sprungit förbi i en jävla speedracer fart och jag hatar känslan av att inte hinna med.

 

Att inte räcka till.

 

 

Som jag suger in, läser om och hämtar kraft ifrån just nu.

 

Jag har gått ur Facebook. Ilkka gjorde det för några veckor sedan och jag tyckte han var galen. Hur kan man leva utan Facebook? Men den senaste tiden har några debatter rasat och det har visat sig att jag har vänner, släktingar, familj som står för saker jag skäms över att förknippas med. Så jag fick nog. Jag orkar inte kämpa i motvind mot idioter och jag KAN inte hålla käften så så länge det finns forum där jag kan försöka utbilda folk så kommer jag att göra det trots att det inte är hälsosamt. Så jag gick ur. Jag. Gick. Ur. Facebook.

 

Jag fortsätter vädra här istället. Fortsätter lägga upp foton på Instagram och kanske att jag blir en mer aktiv twittrare. Men Facebook? Näe. Inte på ett tag iaf.

 

Kärlek

 

 

 

Maria har, föga oväntat, inte svarat på mitt sista mail. Jag tänker här publicera hela koversationen här och funderar på att publicera den på deras Facebook-sida.

 

(Jag har valt att skriva Marias svar med fet text.)

 

Hej

Jag har en son som blir 4 år i Januari. Jag tänkte att han skall få prova på sitt livs första aktivitet och eftersom han tycker om musik och rörelse tänkte jag att dans vore ju perfekt för honom! Eftersom vi bor i Vallentuna sökte jag efter skolor i vårt närområde och hittade Er. Er kurs Showdans för barn 3-6 år var den enda som fanns för hans åldergrupp så döm om min förvåning när jag läser att det bara är flickor som får gå denna kurs. Jag är väldigt nyfiken på varför? Är det viktigt för Er att skilja på pojkar och flickor så tidigt i livet?

Vi har valt att anmäla oss till en annan skola men jag vill fortfarande vet hur Ni tänker kring detta.

Med vänlig hälsning,

Sabina Vrouva

 

 

Jag är mitt uppe i en intressant mailkonversation med Maria von Hertzen som är grundaren av Showdansskolan Flex. Jag har en önskan om att Dorian ska få börja på sin första aktivitet nu när han bli fyra och eftersom han älskar musik och rörelse tänkte jag att dans vore perfekt för honom! Så jag började leta runt på nätet efter dansskolor i vår kommun Vallentuna och den första jag hittade var Flex. De har lokal i (bl.a.) Vallentuna Gymnasium vilket är en alldeles lagom promenad från vårt hus. Döm om min förvåning när jag inser att Dorian inte är välkommen förrän han fyllt fem. Varför? För att han är kille. Deras dansgrupper erbjuds från tre år, men bara om du är tjej. Enligt Maria har de ibland haft en eller två killar men det har, och jag citerar, "inte funkat i praktiken". Varför har jag inte fått något svar på än men hon hälsade iaf Dorian välkommen. När han fyllt fem. Och då erbjuds han bara att dansa Street. Showdanskursen som jag tror att han skulle uppskatta mer finns inte för killar förrän de fyllt sju år. För tjejer, som sagt, från tre.

 

Detta är ju helt upp åt väggarna vansinnigt jävla fel. Jag ser både ålders- och könsdiskriminering i det här och jag kommer driva det så långt jag det bara går. Om det så bara resulterar i att jag avskräcker mina föräldravänner från att vällja Flex.

 

 

Äsch, den här helgen har ju varit en baggis! Jag har hållt mig sysselsatt så Dorian har liksom inte riktigt hunnit med att protestera. Igår började vi dagen allihopa med fikamys tillsammans med våra fina grannar. Sen satte jag igång projekt städa-med-unge-hemma för att Ilkka skulle få se att det minsann går. (Ilkka är ju hemma en eller två vardagar i veckan och då är Dorian oftast hemma med honom och han påstår att det inte går att städa/fixa när han är med). Jag dammsög, jag tvättade golv, jag rensade och hade mig och till sist sålde vi våra gamla köksmöbler eftersom nya i teak fått flytta in hos oss under veckan. Fina Åkerblomstolar samsas nu med ett Petersson&Nilson-bord. Riktiga fynd! (Och ja, jag har redan fantiserat ihop en historia om hur de en gång bott tillsammans någon annanstans men sen skiljts åt för att nu återförenas eftersom jag köpte dem på olika håll.)

Sen avslutade vi dagen ungefär som den började, tillsammans med grannarna. Idag tog jag tag i förrådet som hållt vårt julpynt gisslan då låset frös igen. När jag väl fick upp dörren passade jag även på att ta in allt i klädväg därifrån för en rensing/tvätt och ska nu förvara detta inne i huset. Förråden och skiten där i är något som bör rensas och städas typ pronto. Det är två jävla bombnedslag just nu med saker som ska slängas/skänkas. Det är så mycket saker som lagts på is under hösten av förklarliga skäl. Utemöblerna står ute i snön tex och det gör våra cyklar med. Vi har säkert två eller tre rundor till tippen som skulle behöva göras. Jag känner hur stressen över detta börjar komma krypandes..

 

En framtida plan är att isolera ett av förråden så man kan förvara saker däri utan att de förfryser under vintern. En omplanering av klädkammaren är också igång men det är lite mer akut så det ska vi ta tag i efter jul är det tänkt. Budade hem fyra rullar fantastisk retrotapet på Tradera för en liten summa som jag längtar efter att få se på väggarna där inne.

 

Tänk att vi bott här i ett år redan och ändå känns det som att det är så mycket kvar att göra? Hur kommer det att kännas när allt är klart? Då är det väl dags att flytta eller nåt..

 

Kärlek