Alphabettown

En av mina favoritbloggerskor Spiderchick bemöter idag en kommentar angående det här med att faktiskt erkänna att det stundtals är för jävla jobbigt att vara förälder. Kommentatorn ifrågasätter att Moa beklagar sig över livets inte alltid så ljusa stunder som förälder. Jag känner att jag vill uttrycka min åsikt i ämnet. (Otippat va)

Jag har alltid, och kommer fortsätta med det, varit väldigt öppen med att jag inte alltid tycker det är supermysigt, härligt, underbart att vara förälder. Dorian kan vara jobbig ibland, det är faktiskt helt sant. Han kan vara rent utsagt förjävlig att ha att göra med vissa dagar framförallt sedan han hamnade i den ökända trotsåldern (känns om den pågått för evigt men det är nog bara ett halvår eller så). Om jag tycker det gör mig till en sämre mamma för att jag känner så? Absolut inte. Snarare tycker jag tvärtom att jag gör ett bra jobb genom att visa mitt barn att det är okej att uttrycka hela känsloregistret istället för att begränsa det till "glad" och "lycklig". Jag tror inte en sekund på alla leende föräldrar som bara tycker att allt är en dans på rosor, som gladeligen berättar om allt fint och underbart barnen gör, men lyckas utelämna den där kängan man fick i pallet för att man typ ställde duplofiguren på fel ställe. Jag tror tvärtom att det är viktigt att vi delar med oss av stunder då vi tror att vi på riktig ska bli galna och är öppna med att vi eller våra barn inte är perfekta. För det är orimligt att ställa de kraven båda på oss själva och på våra barn. Dorian vet att jag älskar honom, allt han gör och allt han är är såklart helt fucking amazing för mig. En prutt från honom är liksom värd en miljon. (Okej kanske inte men ni fattar vad jag menar). Jag får ta en del skit för att jag uttrycker sånt, framförallt från min käre mor som jag vet inte menar något illa och som jag inte drar mig för att ändå beklaga mig hos. Men det ÄR inte rosafluffmyspys jämt att ha fullt ansvar för en människa. Att vara en förebild samtidigt som det känns som man vill skrika rakt ut att nu orkar jag inte mer. Det är okej att lägga ut fejkade blocketannonser där man för en billig penning kan tänka sig att sälja det där lilla monstret som man kämpade i timmar med att få ur kroppens typ minsta öppning. (anatomi är inte min starkaste sida som ni kanske märker).

Kommentatorn som inte kunde förstå att man beklagar sig påstod att det måste kännas hemskt för Moas son att gå in och läsa detta på hennes blogg om typ 15 år. Pfft säger jag men vill ändå avsluta med detta:

Dorian om du läser det här typ år 2025 så ska du veta att jag älskar dig. Och jag köpte faktiskt tillbaka dig från det där skumma paret innan de hann göra bebissoppa av dig. De där rynkorna och det gråa håret förlåter jag dig för. Du gör mitt liv till en spännande karusell och jag skulle aldrig vilja vara utan dig. Du är ljuset i mitt liv, okej?

PPE

Sabina

Hallå på er. Första inlägget på ett par dagar blir faktiskt en diss, eller ett gnäll om man så vill.

Jag har alltid varit en sådan som har svårt att vara tyst om saker jag brinner för, typ orättvisor, genus, HBT-frågor och nu på senare tid har jag blivit väldigt partipolitiskt medveten, eller det har jag alltid varit men varit osäker på var jag står någonstans i allt snurr. Nu när jag vet har jag engagerat mig i både det ena och det andra och ventilerar gärna här eller på min facebook. Rätt logiska outlets om ni frågar mig. Tror ni att jag någonsin får höra att det är positivt? Nej nej. Det jag har fått höra hittills är att jag är bitter, att jag ska sluta störa mig på så mycket. "ahmen bli politiker då", "enkelt att bara hålla på och tycka". Och jag har tagit min goda tid och tänkt på det här med hur jag blir bemött när jag yttrar en åsikt som folk inte håller med om (förutom att det är rätt komiskt att folket som anklagar mig för att vara bitter och störig faktiskt tar sig tiden att störa sig på mig) och kommit fram till följande; jag hade ALDRIG fått samma bemötande om jag vore man/kille. En man som yttrar en åsikt, säger vad han tycker och står för något blir kallad ledare, stark, attraktiv medan jag blir kallad bitterfitta. Jag tycker det är förjävligt och alla ni som kallat mig detta på facebook eller himlat med ögonen för att jag inte håller käften kan i ärlig mening gå och dra något gammalt över er. Ni vet absolut INGENTING om mitt engagemang utöver det jag vädrar på facebook. Vilka frivilliga initiativ jag bidrar till och är engagerad i eller på vilket sätt jag är engagerad i MP, vad jag gör med mitt politiska intresse, vilka debatter jag deltar i. INGENTING, nada, zipp vet ni om detta och ni tar er då fan inte tiden att fråga för ni är för upptagna med att tycka att jag borde vara tyst och inte störa mig på så mycket. Om ni nu skäms så illa över er egen passivitet så får det stå för er. Jag gör vad jag kan för att förändra samhället. Om det så gäller genus, jakt, HBT-rättigheter eller att försöka få folk att bara öppna ögonen lite. Jag gör vad jag kan.

Passivitet är det värsta jag vet. Det är en skam att dra på skygglapparna så fort någon tar upp ett obekvämt ämne och ännu värre att trycka ner personer som försöker. Är man inte en del av lösningen ÄR man en del av problemet.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Tvi för er.

Så, nu när jag fått det ur mig ska jag gå och hämta mitt barn.

PPE

Sabina

Nu är det väl rätt förväntat att jag ska skriva om förlossningen eller om första gången Dorian sa mamma eller något om Dorian överhuvudtaget men jag har så himla många favoritminnen med honom att det är omöjligt att välja ut ett. Så jag ska berätta om ett annat.

Det var typ oktober 2006 (kan ha varit november, jag minns inte så bra). Jag hade precis kommit hem från London och skulle gå på Tegel med mina vänner. Jag hade på mig nya fina kläder och kände mig skitspexad (snygg för er yngre som läser). Jag minns att vi förfestade på en hårsalong som någon i gänget jobbade på då. Sen går vi vidare till tegel, vi dansar och har kul som man bara kunde ha på Tegel på den tiden, inga förväntningar liksom. Umgänget gjorde kvällen. Sen dyker två av mina fd arbetskamrater upp. Jag hade precis slutat och inte träffat dem på några månader och blir själv förvånad över hur glad jag blir av att se dem. Framförallt en av dem. Han som jag har så mycket gemensamt med, han som jag skrattat med, tjaffsat med. Som jag vet att jag skulle passa fruktansvärt bra ihop med men som jag aldrig satsat på för att jag varit för upptagen med självplågeri på annat håll (läs:annan kille). Vi står och pratar jättelänge och sen händer det: han kysser mig.

Sen den kvällen har det varit vi. Jag och Ilkka. Så självklart men ändå inte. Tänk att det skulle ta mig TVÅ år att fatta att han var min? Min hummer. Mitt unikum.

Det är mitt favoritminne alla kategorier tror jag. Inte för att kyssen i sig var särskilt storslgen, eller omgivningen. Vi var askalas på Tegel liksom. Men det är vad den lett till som värmer min själ. Vårt liv tillsammans. Det vi byggt upp under de här fyra åren. Det hade aldrig hänt om han inte vågat. Som jag älskar att han vågade.

Och som jag älskar honom.

PPE

Sabina

Dagens stör mig på: Att 629 ALLTID är sen från Danderyd. Som är en startstation?! Sen när bussen väl kommer så visar det sig att den stått på bussparkeringen hela tiden? Vad är problemet då? Allvarligt talat, hur kul är det att stå och vänta på en bussjävel som man kan se men som aldrig tar sig till dit den ska vara? Jag är van vid att vänta, sen vi flyttade hit har jag förstått att det här är en del av Täby som Gud, läs:SL, helt har försummat och glömt bort men när en jävla yrkeschaufför inte kan göra sitt jobb rätt då blir jag förbannad. Häromdagen ställdes en morgontur in p.g.a. vagnbrist? Hur kan det helt plötslitg saknas en hel buss? Det är inte direkt som att det var en nyinsatt extra tur, den går vid den tiden varje.jävla.dag. Blir galen för jag kan ju inte göra något åt saken. Fine jag kan maila SL och klaga men de har fortfarande monopol på kollektivtrafiken och jag måste således fortsätta punga upp 500 spänn i månaden (studentkort) och betala för en tjänst som inte fungerar 6 månader om året.

Annars är livet helt ok just nu. Männen i familjen har influensan men det verkar som att jag genom ett mirakel har klarat mig den här gången *drämmer näven i ekbordet*

Hur mår ni? Tycker ni att jag är dålig på att uppdatera? Alex? Hatar du mig?

PPE

Sabina

Bloggtorkan invaderade min kropp och det tog ett tag att sanera.

Lite helgupdate: Spenderade fredagen hos min andra familj i Vallentuna. Det blev öl, skitsnack och övernattning. Åkte därifrån runt 15 på lördagseftermiddagen. Mötte sen upp frun i familjen för en spännande kväll som innehöll så mycket nytt att jag blev alldeles exhalterad av intrycken! Först var det snabb förfest i en lägenhet på Gullmarsplan, sen vidare till Tyresö för en timmes bowling, jag var S.Ä.M.S.T, och sen vidare på hemmafest med ett gäng sköna människor i samma kommun. Efter en omgång Beerpong, så jävla americano, blev några av oss lite överförfriskade så vi åkte hem och jag var hemma... Nån gång, ingen aning om exakta klockslaget faktiskt. Idag har jag och Dorian tittat på film och sovit.

Imorgon är det alla hjärtans dag och vi firar traditionellt med dinner and a movie. Hur gör ni??

PPE


Sabina

Idag gick jag och la mig tillsammans med Dorian. Har inte gjort det på flera månader. Men hade ett sådant behov av att få vara nära. Andas in allt som är han, litet, oskyldigt och vackert. Låg där länge och lyssnade på honom när han bearbetade dagen. Viskade, svarade på frågor som ställts, grälade lite. Han kramas mycket. Det har han inte direkt gjort förut, men nu riktigt trycker han sig nära när man ligger bredvid, lägger en arm om min hals och så. Precis sånt jag kan behöva idag.

Jag önskar jag var bättre. För hans skull. Bättre på allt, allt han förtjänar. Guld och gröna skogar. Lycka och allt sånt.
Men han får nöja sig med mig. Lite trasig och väderbiten. Stundtals fullkomligt galen. Jag hoppas han gillar mig ändå. För älskar mig, det gör han. Det vet jag. Även när jag inte förtjänar det.

PPE

Sabina

Jag såg honom igår. Han som gav mig min första kyss. Jag har inte sett honom på flera år. Det värmde mig att se att han är sig lik, men ändå annorlunda. Äldre. Det är ändå snart 13 år sedan kyssen ägde rum.

Hur var den då, den första kyssen? Lite för mycket tänder, väldigt nervös men oj så kärleksfull. Och den gavs av Honom. Capital H. Min tonårskärlek. Den satte standarden, hög och betydelsefull. Jag glömmer den aldrig.

Nu ska jag iväg till Trosa för Spahelg med tre härliga kvinnor i min familj :)

PPE

Sabina

Jag glömde nämna två av de bästa serierna ever i tidigare inlägg om favoritserier:

1. That 70's Show. Finaste finaste ungdomar.
2. Scrubs. Hallå? Dorian heter inte Dorian för inget, hur kunde jag glömma?

Pinsamt. Men som sagt, det var ett inlägg skrivet under press. Jag skyller på Alex.

Nu ska jag börja röra mig mot Nordik!

PPE

Sabina

Jag har tänkt på en sak idag, jättemycket faktiskt. Det här med att vi uppmuntras att prata med barnen så fort de klämts ut, ja faktiskt så vills det att man talar med dem redan när de ligger i magen. Jag har reflekterat lite över det där och kommit fram till följande: Det är verkligen något jag INTE gjort med Dorian. Jag och Dorian kommunicerar på så himla många andra sätt som jag trivs med och som funkar för oss men vi pratar inte så mycket med varandra. Jag har försökt men tycker alltid att det känns krystat och onaturligt och någon bebisröst har jag inte anammat förutom när jag ironiserar över hur vissa kan låta när de för långa osammanhängade diskussioner med sina nyfödingar. Jag och Dorian kramas, pussas, leker, pekar, sjunger, brottas, knuffas, bufflas men pratar? Nej, sånt får vi så mycket av på varsitt håll i vår vardag att jag helt enkelt känner att det får räcka. Och Dorian ligger kanske lite efter i talet om man jämför med jämnåriga kamrater men är det något jag aldrig stressat över så är det hans tal, det kommer ju när han känner sig redo. Jag tycker det är skithäftigt att hans kompisar kan säga enords-, tvåords- ja till och med treordsmeningar men jag har nog aldrig lagt någon vikt i att han ska kunna prata tidigt. Jag förstår ju oftast ändå vad han vill och menar. Vi har vårt eget språk. Och självklart kan han en himla MASSA ord men inget avancerat. Sen pratar vi såklart en del, men inte så som jag hör andra göra. Mamma sa han däremot, vad jag kan minnas, långt innan sina vänner. Han var nog runt halvåret när han började med det. Först som klago- och lyckorop men han visste minsann vem jag var. Och det var jag stolt över, såklart. Är det något ord som är häftigt att höra och som gör en stolt som tuppen är det väl just Mamma.
Det här med att jag inte pratar så där överdrivet mycket med Dorian är helt och hållet själviskt. Jag är så slut i huvudet av prat att jag tycker vårt sätt är så himla mycket mysigare och framförallt avslappnande.

Vad tror ni? Hämmar jag honom genom att inte prata med honom hela tiden?

PPE

Sabina

Godmorgon världen! Tänkte jag skulle skriva ett morgoninlägg. Ska gå om tio minuter och sitter här i handduk (ni hör ju hur jag prioriterar).

Blir praktik idag och sen raka vägen hem för helkväll med Dorian. Ilkka jobbar sent.

Hoppas ni mår bra!

Blev inte mer än så, inser att jag nog måste vara dum i huvudet som trodde jag skulle kunna skriva något inspirerat kl 7 på morgonen..

PPE

Sabina