Dag 22 – Det här upprör mig

Jag tänkte att jag skulle försöka bli färdig med den häringa blogglistan. Just Dag 22 borde få en helt egen kategori i bloggen eftersom det är väldigt mycket som upprör mig men jag ska försöka hålla mig så kortfattad jag bara kan. Jag tänkte att jag gör en traditionell punktlista för att det ska bli så lättläst som möjligt. (Listan är helt utan inbördes ordning)


  • Det som upprör mig mest av allt här i världen är orättvisor. Av alla dess slag

  • Folk som behandlar andra illa men förväntar sig annat tillbaka upprör mig också

  • Människor som säger en sak men menar en annan

  • Oärlighet

  • Folk som inte står för sina åsikter

  • Folk som trycker ner andra för att själva må bra

  • Förtyck

  • Diskriminering

  • Fördomar

  • Att jag som tjej förväntas följa någon slags mall som innebär att jag ska vara tyst, snäll och helst bara synas men inte höras gör mig sjukt upprörd. Den bilden har aldrig passat mig och jag har kämpat hela mitt liv för att få vara Sabina, människa istället för Sabina, tjej.

  • Föräldrar som uppfostrar barn utan någon som helst tanke bakom sina val av uppfostringsmetoder. Folk som inte engagerade i sina avkommor helt enkelt. Mina barn kommer att drabbas av era skitungar och det är inte rättvist och jag har därför en rätt att ha åsikter om det och jag KOMMER att uttrycka dom.

  • Folk som fått för sig att bara för att jag har en åsikt så vill jag påtvinga alla andra den med. Jag förväntar mig inte att NÅGON ska göra, tycka eller tänka som jag. Har ni problem med en tjej med åsikter så får det stå för er. Bespara mig era påhopp.

  • Folk som inte kan hålla en diskussion saklig utan envisas med att använda personangrepp som argumentationsteknik. Älskar att diskutera och debattera, hatar att göra det med folk som i princip får ur sig orden "ameh durå". Slöseri med tid och skittråkigt bara.

Okej jag inser ju att jag skulle kunna go on and on and on på det här ämnet men jag lämnar det med lite tankar som dykt upp de senaste dagarna.

Jag inser att många fått för sig att jag är en arg, bitter person som i grunden nog mår väldigt dåligt bara för att jag blir upprörd stup i kvarten. Men sanningen är att jag egentligen inte blir så upprörd. Jag tycker däremot att det finns mycket ämnen som behöver tas upp i offentliga rum och jag har inga problem att prata för mig och det jag står för. Många, framförallt folk som är äldre än mig, ger sig in i diskussioner med mig med en vidrig översittarattityd och förminskar det jag vill säga genom att behandla mig som en liten arg flicka. Jag är INGEN liten flicka. Jag är en KVINNA. Jag står på egna ben och jag behöver ingen som klappar mig på huvudet. Jag är en högljudd feminist, jag är smart som fan och jag är stolt över mitt engagemang i diverse ämnen, saker och politik. På riktigt alltså. Jag brukade inte vara stolt och jag har ibland tänkt överge mycket av det som är viktigt för mig när det blev för jobbigt med alla som försökte trycka ner mig i skorna. Men jag lovar härmed, dyrt och heligt, att jag håller mig kvar på barikaderna med min flagga held high. Ain't nothing gonna break my stride osv.

 

Jag är inte bitter. Faktiskt. Jag är oftast jävligt glad och skriver oftast med ett leende. Jag är inte bråkig eller störig. Jag tror bara inte på att hålla käften när man får en känsla. Bra eller dålig, ut me en' bah!

 

PPE

Sabina


Dag 21 – Ett annat ögonblick

Tänkte jag ska försöka avsluta de här inläggen. Så, här kommer ett annat ögonblick.

Det är den 4 april 2010. Jag och Dorian är själva hemma och vi har haft en helt fantastisk dag tillsammans. Inga bråk, mysig utelek i lilla parken utanför. Vi går in och jag sätter igång med maten. Jag ska precis ta av potatisen och vänder mig om för att se efter var min son befinner sig. Han befinner sig precis bakom mig och jag tappar kastrullen med kokande vatten och Dorian får en stor del av innehållet över sig. Den kommande tiden är som en dimma. Jag sliter av honom kläderna och på vägen in till duschen lyckas jag på något övernaturligt vis få med mig telefonen och jag lyckas även ringa 112 och med panik och darr på rösten få fram vad som hänt. Jag sköljer delarna av hans kropp som skållats med ljummet vatten, som jag lärt mig någonstans någon gång att man ska göra vid brännskador. Det känns som evigheter innan ambulansen kommer och Dorian är hysterisk, verkligen helt hysterisk. Ambulanspersonalen talar senare om för mig att han skriker för att han inte kan göra annat. Det gör så ont att det enda hans kropp förmår sig att göra är att skrika. Vi far i ilfart till Astrid Lindgrens barnakut och jag minns att jag i ambulansen undrar vad det är för sirener som följer efter oss. Jag inser senare att det såklart är ambulansen VI åker i som låter. Vi kommer fram och på vägen har jag även lyckats ringa Ilkka som är på jobbet. Han möter upp oss i ankomstrummet och jag bryter ihop fullständigt när jag ser honom. Jag har brännskadat vårt barn. Jag har gjort det värsta man kan göra. Detta mantra upprepas i mitt huvud under alla de fyra dagar vi spenderar på sjukhuset och jag har fortfarande dagar då jag förbannar mig själv för att jag lät det ske. Men det blir sakta bättre. Både mitt samvete och hans skada. Hans arm fick ytliga andra gradens brännskador och den behandlas fortfarande med brännskadeplåster och kompressionsärm. Hans arm kommer alltid att ha ett stort ärr och det är såklart det som gör mig mest ont. Tanken att jag har förstört honom har funnits hos mig många ggr men det går längre och längre mellan de gångerna och jag börjar sakta acceptera att det som hände var en olycka.

Det är ett ögonblick som jag kommer att bära med mig för alltid. Den dagen förändrade min sons liv och skadade min tro på mig själv som förälder. Det är det enda ögonblick i livet jag skulle ge vad som helst för att radera.

PPE

Sabina

Dag 20 – Den här månaden

..har jag varit konstant sjuk ungefär. Förkyld, feber, infekterad tand, feber, hostan från helvetet, förkyld och ja. Ni fattar. Ingen, jag menar verkligen det här, INGEN vill att det ska bli vår mer än jag så jag slipper det här att-ha-förskole-barn-skiten.

Har hittat en till lista som jag tänker köra nu vid sidan av den här listan som jag gör nu. lista lista lista. Roligt ord.
Anywho, den ser ut så här:

30 Dagar, 30 Låtar

day 01 – your favorite song
day 02 – your least favorite song
day 03 – a song that makes you happy
day 04 – a song that makes you sad
day 05 – a song that reminds you of someone
day 06 – a song that reminds you of somewhere
day 07 – a song that reminds you of a certain event
day 08 – a song that you know all the words to
day 09 – a song that you can dance to
day 10 – a song that makes you fall asleep
day 11 – a song from your favorite band
day 12 – a song from a band you hate
day 13 – a song that is a guilty pleasure
day 14 – a song that no one would expect you to love
day 15 – a song that describes you
day 16 – a song that you used to love but now hate
day 17 – a song that you hear often on the radio
day 18 – a song that you wish you heard on the radio
day 19 – a song from your favorite album
day 20 – a song that you listen to when you’re angry
day 21 – a song that you listen to when you’re happy
day 22 – a song that you listen to when you’re sad
day 23 – a song that you want to play at your wedding
day 24 – a song that you want to play at your funeral
day 25 – a song that makes you laugh
day 26 – a song that you can play on an instrument
day 27 – a song that you wish you could play
day 28 – a song that makes you feel guilty
day 29 – a song from your childhood
day 30 – your favorite song at this time last year

Kunde nog fan inte författat en mer sabinaanpassad lista själv.

PPE

Sabina

Dag 19 – Detta ångrar jag

Jag ångrar allt jag inte gjort. Kan vi lämna det så? För det är så himla mycket. Men något jag HAR gjort som jag ångrar kan jag faktiskt inte komma på. Självklart har man tagit ett och annat dåligt beslut i sina dagar men hur snett man än trampat har man ju ändå hittat balansen igen till slut och lärt sig något av det.

Jag tror att man måste se det så. Tänk vilken ångest man får av att ångra något man gjort och tänk hur enkelt, egentligen, det är att slippa den ångesten om man ser sina misstag som lärdomar istället.

PPE

Sabina

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Hoppas jag såklart blir imorgon. Eller, jag hoppas såklart att alla mina framtida födelsedagar är mina favoriter. Men en jag minns var när jag fyllde 20. Ingen av mina ordinarie vänner ville fira med mig, några var bortresta och jag hade bråkat med en och ja, man valde sidor fortfarande helt enkelt. Men två andra följde med och jag hade så kul. Så.himla.kul. Världsklass. Jag har inte mycket kontakt med någon av dem idag men tänker på dem ibland. Stefanie och Linnea, tack! Tack för att ni räddade en annars havererad födelsedag :)

Det är sex år sedan och imorgon blir jag alltså 26. Jag älskar det. Jag ser fram emot att bli äldra, visare, förståndigare, lära känna mig själv mer. Har väl aldrig direkt närt en noja för ålder. It's a number i mitt huvud bara. Som sagt blir det fest imorgon med så himla mycket härliga människor att jag förmodligen kommer spricka av kärlek. Tänk att jag för bara ett år sen kände mig ensammast i världen. Gud så fel jag hade. Jag är så välsignad med vänner och kärlek att jag ibland blir blind av det jag har framför mig, bredvid mig, runt omkring mig. Jag älskar alla som kommer imorgon, drygt 25-30 st. Hur häftigt är inte det?

PPE

Sabina

Dag 17: Mitt favoritminne

Nu är det väl rätt förväntat att jag ska skriva om förlossningen eller om första gången Dorian sa mamma eller något om Dorian överhuvudtaget men jag har så himla många favoritminnen med honom att det är omöjligt att välja ut ett. Så jag ska berätta om ett annat.

Det var typ oktober 2006 (kan ha varit november, jag minns inte så bra). Jag hade precis kommit hem från London och skulle gå på Tegel med mina vänner. Jag hade på mig nya fina kläder och kände mig skitspexad (snygg för er yngre som läser). Jag minns att vi förfestade på en hårsalong som någon i gänget jobbade på då. Sen går vi vidare till tegel, vi dansar och har kul som man bara kunde ha på Tegel på den tiden, inga förväntningar liksom. Umgänget gjorde kvällen. Sen dyker två av mina fd arbetskamrater upp. Jag hade precis slutat och inte träffat dem på några månader och blir själv förvånad över hur glad jag blir av att se dem. Framförallt en av dem. Han som jag har så mycket gemensamt med, han som jag skrattat med, tjaffsat med. Som jag vet att jag skulle passa fruktansvärt bra ihop med men som jag aldrig satsat på för att jag varit för upptagen med självplågeri på annat håll (läs:annan kille). Vi står och pratar jättelänge och sen händer det: han kysser mig.

Sen den kvällen har det varit vi. Jag och Ilkka. Så självklart men ändå inte. Tänk att det skulle ta mig TVÅ år att fatta att han var min? Min hummer. Mitt unikum.

Det är mitt favoritminne alla kategorier tror jag. Inte för att kyssen i sig var särskilt storslgen, eller omgivningen. Vi var askalas på Tegel liksom. Men det är vad den lett till som värmer min själ. Vårt liv tillsammans. Det vi byggt upp under de här fyra åren. Det hade aldrig hänt om han inte vågat. Som jag älskar att han vågade.

Och som jag älskar honom.

PPE

Sabina



Dag 16 – Min första kyss

Jag såg honom igår. Han som gav mig min första kyss. Jag har inte sett honom på flera år. Det värmde mig att se att han är sig lik, men ändå annorlunda. Äldre. Det är ändå snart 13 år sedan kyssen ägde rum.

Hur var den då, den första kyssen? Lite för mycket tänder, väldigt nervös men oj så kärleksfull. Och den gavs av Honom. Capital H. Min tonårskärlek. Den satte standarden, hög och betydelsefull. Jag glömmer den aldrig.

Nu ska jag iväg till Trosa för Spahelg med tre härliga kvinnor i min familj :)

PPE

Sabina

Dag 15: Mina drömmar

När jag var liten ville jag bli riddare och slakta drakar till höger och vänster. När jag blev lite större ville jag bli skådis och vinna en Oscar (och möjligtvis få hångla lite med t.ex. Leo). Just för tillfället har jag lite mer odramatiska drömmar. Jag drömmer om ett jobb jag trivs med. Ett jobb jag längtar efter att få gå till samtidigt som jag kan lämna jobbet där det ska vara, alltså inte ta med mig det hem. Jag drömmer om ett fint, stort viktorianskt hus att uppfostra mina barn i (låter bättre på engelska). Jag drömmer om ett körkort och min drömbil är Volvo XC60, helt svart ska den vara. Sen drömmer jag om lycka och framgång för mig och de runt omkring mig. Alla dessa drömmar är ju väldigt uppnåeliga och jag antar att jag mer eller mindre jobbar dagligen för att uppnå dem.

(Och herregud, ska vi slå på stort drömmer jag självklart om den där mångmiljonvinsten också.
)

MEN, jag drömmer också om en bättre värld, en trygg värld att uppfostra mina barn i (låter verkligen bättre på engelska). En värld där alla får leva och må bra, en mindre självisk värld, en värld full med solidaritet, medmänsklighet och empati. En utopi kan tyckas, men ingenting är omöjligt.

Vad drömmer ni om?

PPE

Sabina

Dag 14: Min favoritmusik

Det här ämnet är så stort för mig att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Jag har älskat, levt och dyrkat musik så länge jag kan minnas. När vi i gymnasiet skulle välja praktikplatser och de andra valde diverse modebutiker valde jag Megastore för att få vara så nära mina idoler som jag bara kunde. De två som influerat mig mest under mitt liv är min pappa, inbitet Bob Marley, Bob Dylan, Doors och Sabbath-fan, och min morbror Matte som presenterade band som Kent och Oasis för mig. Jag har snott en del skivor både från min pappas LP-samling och min morbrors CD-samling i mina dagar, perfekta kompliment till min egen. Att säga att jag älskar musik är som ni förstår ett grovt understatement. Sen lyckades jag ju hitta mig en karl, på Megastore var annars, som är lika musikintresserad som jag. När vi flyttade ihop hade vi mer än en dublett kan jag väl säga, vår skivsamling slår de flesta men har på senare dagar tunnats ut. Vi har tappat samlandet men inte passionen. Men okej, favoritmusik var det. Jag har två stora älsklingar. Den första är en singer/songwriter som ingen vet vem det är och som tyvärr inte lever längre och de andra är en svensk grupp som alla vet vilka det är. Om man inte levt under en sten vill säga.

Elliott Smith



Jag upptäckte Elliott någon gång 2003 tror jag, samma år som han dog. Hörde honom förmodligen i någon tv-serie jag följde då. Fick strax efter veta att han inte levde längre. Det finns ingen som Elliott idag, som kan sätta ord på tankar man inte vågar tänka. Det finns ingen jag relaterar till som jag relaterar till Elliott och han är den enda jag kan känna att jag saknar fast jag aldrig träffat honom. Det sägs att han tog livet av sig men jag vet inte vad jag tror om det. Jag önskar att någon funnits där för honom och att han sluppit lida som han gjorde. Jag önskar att han fanns kvar och gjorde musik för mina plattor, jag har allt, alla böcker allt allt allt, är sönderspelade. Han vände ut och in på sig själv för musiken och jag har sådan fruktansvärd respekt för den här människan. Hans musik följer mig i allt jag gör. Nästa tatuering blir en hyllning till honom och 2013 ska jag till LA och Portland för att gå i hans fotspår, vara där han var, andas den luft han andats. My god amongst men.

Kent är kent. Ingen skriver som Jocke Berg och alla Kentmotståndare är bara avundsjuka och har dålig musiksmak. It's a fact. Jag har sett Kent live ca 10 ggr, har tappat räkningen, och jag har grinat varje gång. Ibland är det som att Jocke sitter i mitt huvud och snappar upp saker att göra musik av. Det är läskigt men trivsamt på samma gång. Om jag träffade Jocke Berg skulle jag tacka honom för Mannen i den vita hatten som kommit att bli lite av ett anthem för mig. Den påminner om fruktansvärda händelser och härliga saker jag gjort tillsammans med en människa jag inte namnger här. Jag vill att den spelas på min begravning. Den och "Fattig Bonddräng". Men det är en annan historia.

Så, långt och tradigt men tro mig jag skulle kunna skriva miljoner rader till. Om Chilton, Buckley och alla mina andra hjältar som inte lever längre. Men det får räcka så här. Med Elliott och Kent. Mina män.

Sabina


Dag 13: Den här veckan

Den här veckan är nog lika fylld med fart som alltid. Fortsätter min praktik på Nordik i 13 veckor till så om dagarna befinner jag mig på Grev Turegatan och pysslar med lite allt möjligt. Imorgon har vi t.ex. vårt försa veckomöte. Trivs jättebra hittills med både arbetskamrater och uppgifter, även om det är hel VANSINNIGT mycket att lära sig. I helgen jobbar Ilkka så jag och Dorian ska leka bara vi två. På lördag kommer eventuellt nästan-grannarna hit och det är ALLTID kul. Annars har jag tänkt försöka, på något omöjligt sätt, ta mig ut till Ikea och kolla på soffa. Blir nog en Beddinge Håvet. Vi hade en sån hemma hos min ömma moder förut och det är en av de skönaste sängarna jag sovit i. Den är inte speciellt vacker men jag tänker mig att våra Manhattankuddar ska få liva upp den samt en fin pläd och tavellister med diverse fotografier ovanför.

Det är nog så min vecka ser ut än så länge, jobb, vardagspussel, mys och lek. Hojtar om jag kommer på nåt mer :)

Sabina

Dag 12 - I Min Handväska

Okej, först och främst. Vem fan använder ordet handväska?

Så, vidare till ämnet. Det här finns i min handväska:



1. Min studieförsäkran som skall skickas in till CSN snarast så vi slipper leva på vatten och bröd.
2.Ganska uppenbart; ett par strumpbyxor. Vad dom gör i min väska har jag ingen aning om.
3.Nässpray. Har alltid det med mig, var jag än går. Vissa kallar mig beroende. Jag är villig att hålla med.
4.Smith's Rosebud Salve. Fick den av Ilkkas bror i julklapp och jag ÄLSKAR den. Helt fantastisk mot nariga läppar.
5.Min plånbok som jag köpte på Kos i somras. Den är för liten och jag gillar den inte. Men har inte tillräckligt med pengar för att köpa en ny. Smell the irony people.
6.Min magnetbricka som jag har när jag jobbar på H&M. Vilket jag aldrig gör längre. Vem har tid?
7.Min asfräsiga almanacka som under hela förra veckan var spårlöst försvunnen. Jag dog lite inombords, kan inte leva utan en almanacka. Kalender? Heter det kalender?
8.En tops. Högst oklart vad den gör i väskan..
9. En hårnål. ALLTID viktigt att ha en hårnål. För folk som använder hårnålar. Det gör inte jag. Men jag gillar ordet. Sug på det; hååårnåååålar.

That's it folks. Jag är ledsen för att jag slösat er värdefulla tid :)

Sabina

Dag 11 - mina syskon

Jag har ett syskon - Alex. Hon räcker alldeles utmärkt. Jag och Alex kom inte så bra överens när vi var yngre, jag var jävligt elak kan vi väl nämna som anledning till det. Tyckte hon var sjukt störig. Var nog mest avundsjuk för att hon och mamma kom så bra överens kan jag erkänna idag. Mamma har alltid varit väldigt överseende med min syster och allt bus hon hittat på, mer än hon haft med mig tycker jag men det är ju så det är med den yngsta. Det är inget som upprör mig idag men när jag var tonåring kände jag mig ofta fruktansvärt orättvist behandlad. Total överdriver såklart. Vi har bättre kontakt idag, Alex och jag (även om hon hittat en kille som hon hellre umgås med än med mig.. grrr). Men framförallt är hon helt fantastisk med sitt fadderbarn, Dorian. Och hon är nog mer lik mig än vad hon vill erkänna. Och det är ju helt fantastiskt ;)

Världens bästa moster

Dag 7: Min bästa vän

Vet ni, det här med vänner är inte lätt. Jag har alltid haft väldigt svårt att känna mig bekväm i stora grupper, mina vänner på högstadiet var en period så jävliga mot mig att jag tappade all tro på äkta vänskap. Alltså vänskap på riktigt. Inte kvantitet utan kvalitet. Inte "jag är polare med den, den, den, den och den" utan han/hon KÄNNER mig.

Då undrar ni kanske hur jag har det idag? Med vänner och så? Herregud är hon alldeles ensam? Då kan jag lugna er med att nej, jag är inte det minsta ensam. Jag är välsignad med inte en, utan två bästa vänner. Och en hel del vänner utöver dessa två. Men det är dem jag vill berätta om för er. Mina två. Emma och Paula.

Paula har jag känt sen vi var sju. Vi förenades nog i vår "grabbighet" om man nu får säga det så. Vår totala oförmåga att vara tysta och snälla. Vårt enda gemensamma drag. Vi slogs och väsnades hellre än lekte med dockor. Ostereotypiska tjejer med andra ord. Vi är helt olika jag och Paula, trots det har vi lyckats behålla vår vänskap under 18 år och bråkat enbart tre eller fyra ggr under de åren. Paula känner mig som ingen annan. Jag behöver aldrig bära mask med henne brukar jag säga, för det är ingen idé, hon tar bara av den och frågar vad fan jag håller på med. Vilken jävla resa vi gjort ihop du och jag, Paula. Svårt att summera allt så här i ett blogginlägg. Jag älskar dig. Jag uppskattar allt du har gjort för mig, allt du har lärt mig. Utan dig tror jag inte att jag hade varit samma person som jag är idag. Jag hade nog varit lite,lite kallare. Du har öppnat upp mig som ingen annan. Och jag kommer alltid att vara Pinky till din Brain. Alltid. Om en vecka gifter sig Paula med sin kille Martin. Jag grinar när jag skriver det för det är något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Att se min bäste vän gifta sig. Vi har gått igenom saker som är helt oförklarliga för någon som inte varit med, varit där, mitt i. Jag släpper dig aldrig, jag hoppas du vet det.

Emma
är en helt annan historia. Jag lärde länna Emma genom jobbet på en förskola i Gribbylund här i Täby för drygt tre år sedan. Vi var väl från början rätt ointresserade av varandra och umgicks som kollegor vanligtvis gör till en dag då vi skulle på personalfest 2008 . Jag ringer jobbet och undrar om vi ska ta oss gemensamt allihop till Hamburger Börs. Emma är inte den som svarar men jag får prata med henne sen iaf då följande samtal utspelar sig:
Emma: Ja alltså, jag ska inte dricka något..
Jag: Nä, inte jag heller..
Emma: För jag är gravid
Jag: Eh, jag med..
Följt av en massa skratt och gravidprat. Sen åker vi gemensamt ut allihop och jag och Emma dricker ingenting och är tråkigast på stället. Förutom föreställningen vi såg, den var tråkigare.

Sen fortsatte vi jobba ihop och eftersom vi nu hade något, väldigt stort, gemensamt pratade vi med varandra allt oftare. I oktober 08 får jag på ett rutinultraljud veta att bebisen i magen har fel på fötterna, klumpfötter. Hela min värld rasar samman. Jag berättar för Emma och ber henne meddela jobbet att jag inte kommer dagen efter vilket hon också gör. Men det är det hon gör sen som för mig betydde väldigt mycket. Hon och hennes kille, Micke, ska iväg till babyland och kolla på lite "bebisgrejer" (å vad jag hade velat minnas vad det var. Emma minns du? Vagn? Bilstol?) och den här människan som jag precis börjat lära känna frågar om jag vill följa med. Jag tror inte hon vet hur mycket det betydde för mig som låg hemma helt själv och grät men jag visste där och då att det här var någon jag ville ha kvar i mitt liv. Och så har det ju blivit. Jag och Emma är precis som jag och Paula väldigt olika. Jag antar att det är det jag dras till. Fy fan vad tråkigt att umgås med människor som är precis som en själv, vad har man för utbyte av det? Även Emma är någon jag inte behöver låtsas med. Mår jag dåligt så säger jag det och det är okej med henne att jag inte är fantastisk jämt. Nu är Emma gravid igen och jag är lite arg på henne för det. För att hon är det utan mig. Men mest är jag glad, såklart. Jag vill göra allt med Emma. Allt allt allt. Resa, festa, bo ihop, få fler barn, se kvarvarande Twilightfilmerna med henne och bli gammal med henne.

Det här med vänskap är som sagt inte lätt. Inte lätt alls. Ändå har jag lyckats pricka rätt två gånger. Det är helt sjukt. Jag har lärt mig under åren att nyckeln till livslång vänskap är just den där öppenheten. Att inte dölja något för varandra. Och att inte låta saker passera, att man försöker reda ut eventuella knutar direkt. Och att alltid lyssna mer än prata. Det man ger får man tillbaka.

Jag har ju andra vänner som jag skulle vilja nämna också, även om de inte tillhör den innersta kretsen. Det är allt från min tonårsväns tjej, förlåt FÄSTMÖ, som jag klickar så fint med och har världens bästa vinkvällar med. Hon är också helt fantastisk. Och min gamla högstadievän som jag tappade kontakten med men som nu finns med på ett hörn i mitt liv för att jag till slut vågade höra av mig och berätta att jag saknade henne. Och alla andra fantastiska människor som förgyller mitt liv. Herregud, för bara 18 månader sedan kände jag mig ensammast i världen. Idag vet jag ju att det där var något jag var tvungen att gå igenom för att komma ut på andra sidan. Med något färre vänner, men desto finare, mer på riktigt.

Jag hoppas verkligen att alla där ute har någon dom kan vända sig till när det känns svårt, någon att skratta med när lyckan inte går att tygla och någon att ha förtroliga samtal med om allt och inget. Vänskap är viktigt. Vilken form den än har.

Sabina


Dag 6: Min dag

Men hur kul är det att berätta om den här jävla skitdagen?

Började med att jag vaknade och hade så ont överallt att jag inte visste om jag skulle gå upp eller bara ligga kvar i sängen och självdö. Inser att jag inte kommer orka ta mig till kyrkan och är tvungen att ringa och avboka, helt värdelöst. Sen fick Dorians farmor komma och hämta honom så han åtminstone kunde få lite stimulans medan hans mor inte gör någon nytta alls. Och sen dess har jag varvat soffan med datorn. Hostat, snörvlat, grinat, varit arg, varit ledsen och känt mig helt värdelös, ensam och övergiven. Mycket som spökar men framförallt den här jävla sjukdomen som haft mig i ett stenhårt grepp sen typ, september? Hatar det.

Jag har iaf ringt CSN och bett dom skicka hit den där jävla studieförsäkran så jag kan få lite pengar, svårt att överleva utan mitt studiebidrag och skickat en förfrågan om läkarbesök. Så lite har jag väl gjort. Ätit choklad. Det har jag också gjort. Och potatisgratäng. Det är redan mörkt ute. Vill ha ljus.

Sabina

Dag 5: Vad är kärlek?

What is love? Baby don't hurt me.

Kärlek är att vilja vakna med samma person för resten av livet utan att det betyder att det alltid är en rosa bubbla att dela allt med någon. Det är att se någon för första gången och vara helt försvarslös. Det är att torka spyor kl 3 på natten med ett leende och att vara redo att offra allt man någonsin trott på för att någon annan ska vara lycklig. Det är pirret och lugnet man känner när man har hittat rätt. Vare sig det är en vän man äntligen hittar eller den stora kärleken.

Kärlek är något individuellt och ser annorlunda ut för alla.



Ilkka och Dorian är kärlek för mig. Det liv vi delar och de band vi har skapat. Kärleken till Er, min lilla familj, är mig övermäktig.

Sabina

Dag 3: Mina föräldrar.

Som sagt: Supermorsan och den galna greken.

Min mamma kan allt, vet allt, gör allt och tar det aldrig lugnt. Har aldrig gjort. Hon tog körkort när hon var 45, någon vecka innan Dorian föddes, och kommer nog aldrig sluta jobba. Det finns ingen jag kan bli så arg på som min mamma, även om det händer väldigt sällan att jag blir det nu, men när jag var tonåring hatade jag nog henne lika ofta som jag älskade henne. Jag skulle inte vara någonting utan min mamma och är henne evigt tacksam. För allt. Allt du gör och allt du ger. Mitt liv skulle vara omöjligt utan dig och din kärlek, mamma, jag hoppas du vet det.

Min pappa var min hjälte när jag var liten. Jag var alltid pappas flicka medan syrran tog efter mamma. Det bara blev så. Den fördelningen. När de separerade valde jag att bo hos pappa varannan vecka för att han inte skulle vara så ensam. Idag är inte min pappa fullt så pigg som han en gång varit. Min pappa har Parkinsons sjukdom och sjukdomen har påverkat honom. Mycket. Det är en av mina sorger i livet, att min pappa inte kan leva som han vill. Och med den sittande regeringens regler kring sjukförsäkringen är det stört omöjligt för min pappa att någonsin slappna av, han oroar sig konstant över om han ska tvingas ut i arbete trots att han inte ens kan städa sin lägenhet själv. Min pappa älskar Dorian. Och Dorian älskar honom. Och jag med. Världens finaste, galnaste grek. En gång tvingade han en dåvarande pojkvän att själv komma och hämta ett skärp som han glömt när vi sovit över där (pappa var inte hemma). Jag var 14 år och skämdes ögonen ur mig. Idag skrattar jag när jag tänker på det för det är så min pappa är. Lite jävlig, men alltid med glimten i ögat.

Jag är en 50/50 blandning av mina föräldrar. Jag brukar skämta om att det inte är konstigt att jag är en total förvirring hela jag när jag har en mamma vars familj alltid har, och alltid kommer, rösta höger och en pappa vars egen far satt i fängelse under juntan i Grekland för sina kommunistiska sympatier. Jag kommer aldrig att rösta höger (igen måste jag inflika, röstade av någon outgrundlig anledning på FP första gången jag fick rösta). Mina värderingar har nog framförallt kommit från min pappa och vad min pappa gått igenom de senaste åren. Sunda jävla värderingar, är stolt över mitt politiska engagemang. Men på många sätt är jag lik min mamma också. Jag har t.ex. svårt att be om hjälp och vill helst klara allt själv. Om det är possitivt eller negativt vågar jag inte svara på, men sån är jag.

Jag älskar mina föräldrar. Vet inte vad mer jag kan säga. Jag är så blödig så om jag fortsätter finns risken att tårkanalerna svullnar igen.

Sabina

Dag 2: Min första kärlek

Okej, jag ser det så här: Man har ju flera första kärlekar. Som den första kärleken jag minns, Donatello, den lila sköldpaddan i TMNT. Eller min allra första kille som jag blev ihop med i femman som var så himla gullig mot mig men som ingen av de andra tjejerna gillade så vi fick smyga. Eller min första blixtförelskelse som jag dansade med på ett disco och sen utbytte julklappar med i Täby Centrum när jag var tolv. Eller han som jag spanade in på B-språkslektionerna i Bergtorp, han som senare blev min bästa vän under högstadieåren. Dom är viktiga även om dom inte var min första KÄRLEK. Honom träffade jag strax innan jag började sjuan. Under de kommande tre-fyra åren var jag konstant kär i honom och vi fortsatte alltid att ses även om jag hade andra killar under tiden, och han hade andra tjejer, och det är även delar av honom som återfinns i nästan alla killar jag träffat sen dess. Sen har vi den första gymnasieförälskelsen, killen jag beundrade på avstånd i tre år men aldrig utbytte en enda stavelse med. Och sen han den där som spelade på klubben vi festade på varje lördag som förvandlade mig till ett pinsamt våp, jag var som besatt. Han var ju min första "vuxna" kärlek. Sen han som jag dejtade innan Ilkka som jag var helt övertygad om att jag kunde "förändra". Att jag kunde få honom att älska mig. Det var mitt första långa förhållande även om vi aldrig var "tillsammans". Och sen Ilkka. Min hummer. Han som var den första att visa mig vad kärlek handlar om. Att man ska ge och ta, inte bara ge ge ge. Han som hanterar mig som ingen annan, han som gör mig lugn. Han som står ut med väldigt mycket utan att klaga. Som älskar mig villkorslöst. Som gett mig det finaste jag har. Han som jag vill och kommer spendera resten av mitt liv med, som är som ingen annan. Mitt unikum. Han är min första och min sista. Dom innan bleknar i jämförelse med honom.

Idag firar vi som sagt fyra år. Och jag älskar dig, Ilkka, till månen och tillbaka.

Sabina

Dag 1: Presentera mig själv

Jahupp. Presentera sig själv? Det är ju skitsvårt. Men om vi tar det från början:

Jag föddes i mars 1985 på Danderyds sjukhus. Som barn var jag högljudd, bossig, envis och hängde med massa killar som bl.a. lärde mig spotta. Mina föräldrar separerade när jag var elva och jag har fortfarande delade uppfattningar om hur det har format mig. Ibland känns det som att det var något som hände, big deal och ibland kan jag vara ett sånt typfall av skilsmässobarn så det är pinsamt med allt från bekräftelsebehov till dödande kvävningskänslor som trevliga vänner på axeln. Min mamma sa någon gång för länge sedan att hon helt enkelt slutade älska pappa vilket har lätt till en total förvirring kring när jag kommer sluta älska Ilkka? Eller ännu värre; att han slutar älska mig. Det är liksom något normalt för mig att folk slutar älska varandra och jag är LIVRÄDD för det. Okej nu fastnade jag, vi fortsätter med mina härliga tonår. Som tonåring hängde jag med en massa gangstrar som slogs och våldgästade fester vi inte var bjudna på och tjejerna i gänget var stundtals jävligt elaka mot varandra, sådär som tonårstjejer kan vara. När jag började gymnasiet gick jag igenom min första identitetskris, visste inte alls var jag hörde hemma eller hur jag ville vara eller förväntades vara och var allmänt trött på allt. Jag slutade tvätta håret och spenderade sommrarna på festivaler med den enda vännen, av kvinnligt kön, som kunde tänka sig att smutsa ner sig lite. Det var även på en av dessa festivaler som jag träffade en man som skulle komma att vara min bästa vän ett par år. Max, om du läser. Jag älskar dig fortfarande och saknar dig så en del av hjärtat värker. När jag var 19 flyttade jag hemifrån och ihop med en tjejkompis här i Täby. Något år senare flyttade jag in till min första, och enda, egna lägenhet på Östermalm (eh vad hände där?) och precis när jag skulle flytta därifrån blev jag ihop med världens finaste kille. På något jävla vis har jag lyckats nagla mig fast i honom och idag, fyra år senare, bor vi fortfarande ihop och har världens finaste unge. Dorian. Han är det absolut största som hänt mig. Man hör ju alltid det, att grejen med att få barn är att allt förändras. Och det har det minst sagt gjort. Jag är en helt annan människa idag än jag var för två år sedan. Fortarande inte helt färdig med mig själv men ändå, ibland, rätt nöjd med vem jag är och valen jag gjort sen han dundrade in i mitt liv. Det är ibland svårt att minnas vad fan jag höll på med innan han kom. Och framförallt känns allt innan Dorian helt meningslöst. Allt från vänskapsrelationer jag hade då till hur jag levde mitt liv.
Om jag skulle välja tre personlighetsdrag som beskriver mig bäst skulle jag välja: Fortfarande envis som en jävla gris. En vägran att erkänna att jag har fel är ett sätt det uttrycker sig på. Konstant orolig är ett annat, något jag jobbar med varje dag att släppa men hittills går det sådär. Det är alltid något som upptar min tankeverksamhet. Allt från vad vi ska äta till middag till hur dom hemlösa har det nu när det är så satans kallt. Sen vill jag nog säga att jag är väldigt kärleksfull. Jag tycker om att kramas och pussas och gör det gärna med alla runt omkring mig.
Just nu är jag julledig från mina studier till inköpare men den 3 Januari börjar jag min andra omgång praktik på ett företag som heter Nordik. Förhoppningsvis, och troligtvis, trivs jag och blir kvar annars är det jobbsök som gäller till sommaren. Jag har lite mål i livet också som ser ut som följande: Jobb, bil, flytt, fler barn. Detta ska gärna ske inom två år. En till sak som beskriver mig väldigt bra är kroniskt rastlös. Jag blir brutalt frustrerad av att stå och stampa. Jag vill hela tiden vidare och har väldigt svårt att slappna av och njuta. Jag är med andra ord inte någon chillad person även om jag gärna skulle vilja vara lite sådär skönt hippierökt och bara flyta med.

Det där är typ jag. Jag hoppas att det räckte? Vet inte vad mer jag ska skriva. Det kommer ju 29 inlägg till som mer eller mindre handlar om mig eller vad som format mig genom åren. Hoppas ni fortsätter läsa.

Sabina

RSS 2.0