Alphabettown

Nu är det väl rätt förväntat att jag ska skriva om förlossningen eller om första gången Dorian sa mamma eller något om Dorian överhuvudtaget men jag har så himla många favoritminnen med honom att det är omöjligt att välja ut ett. Så jag ska berätta om ett annat.

Det var typ oktober 2006 (kan ha varit november, jag minns inte så bra). Jag hade precis kommit hem från London och skulle gå på Tegel med mina vänner. Jag hade på mig nya fina kläder och kände mig skitspexad (snygg för er yngre som läser). Jag minns att vi förfestade på en hårsalong som någon i gänget jobbade på då. Sen går vi vidare till tegel, vi dansar och har kul som man bara kunde ha på Tegel på den tiden, inga förväntningar liksom. Umgänget gjorde kvällen. Sen dyker två av mina fd arbetskamrater upp. Jag hade precis slutat och inte träffat dem på några månader och blir själv förvånad över hur glad jag blir av att se dem. Framförallt en av dem. Han som jag har så mycket gemensamt med, han som jag skrattat med, tjaffsat med. Som jag vet att jag skulle passa fruktansvärt bra ihop med men som jag aldrig satsat på för att jag varit för upptagen med självplågeri på annat håll (läs:annan kille). Vi står och pratar jättelänge och sen händer det: han kysser mig.

Sen den kvällen har det varit vi. Jag och Ilkka. Så självklart men ändå inte. Tänk att det skulle ta mig TVÅ år att fatta att han var min? Min hummer. Mitt unikum.

Det är mitt favoritminne alla kategorier tror jag. Inte för att kyssen i sig var särskilt storslgen, eller omgivningen. Vi var askalas på Tegel liksom. Men det är vad den lett till som värmer min själ. Vårt liv tillsammans. Det vi byggt upp under de här fyra åren. Det hade aldrig hänt om han inte vågat. Som jag älskar att han vågade.

Och som jag älskar honom.

PPE

Sabina