Pausknappen
Den finns och har varit ständigt intryckt sen i lördags när det började. Allt går i slow motion men det enda jag vill är att skynda på. Jag sover, jag gråter, jag tittar på Greek, sover lite till och gråter tills tårkanalerna imploderar. Jag vill att det ska sätta igång men inget händer. Denna jävla förtvivlan som sliter i mig vet inga gränser och jag vill så desperat gärna att det ska vara över nu. Jag kan inte äta. Sen i fredags har jag ätit ett mål varm mat. Sen har jag tvingat i mig lite småplock. En halv macka här, en näve popcorn där.
Det är så orättvist. Jag vet ingenting i livet som är orättvisare än det här. Och när det är över lovar jag att berätta exakt vad vi går igenom. För det pratas för lite om det. Det som skrämt mig mest sen den 30 augusti. Det som jag precis läst lite om innan det hände oss. Det andra alternativet till vad som kan gå fel när man är gravid.
Var gravid.
