Alphabettown

Dorians önskelista, den han själv dikterat, är väl inte särskilt fantasifull. Vad som helst med Star Wars önskas. Typ lasersvärd, Lego Star Warsspel till X-box 360, Lego byggsatser (som att han inte har alla). Vi har köpt en resväska och kommer att köpa Jabbas Palace till honom och jag vet att hans moster kommer att köpa en Jedimorgonrock och en R2D2-spargris. Annars är liksom allt annat uppskattat hos vår lilla Star Warsnörd och jag vet att hans far är av samma uppfattning :)

 

Så vad önskar jag mig till honom? Utklädningskläder i alla dess former, klänningar, peruker, accessoarer superhjältedräkter, djurdräkter. Han älskar att klä ut sig och eftersom han växer som ogräs har han nu växt ur nästan alla kostymer han har. Framförallt sina klänningar som han blivit så stor för att han spräckt dem i sömmarna :) H&M har jättemycket fint just nu så det är ett tips! (Jag var tvungen att dela upp det i två länkar eftersom H&M envisas med att dela upp till och med maskeradkläder efter kön. SUCK) Jag skulle satsa på stl 122-128 för att kläderna ska kunna användas längre.

 

Jag skulle även uppskatta normbrytande böcker förslagsvis Anette Skåhlberg.

 

Sen kommer jag tyvärr inte på mer. Han är liksom ungen som har allt han behöver och just nu gör han inte mycket annat än bygger med Lego. Sen fyller han ju år en månad efter jul så lite får man ju spara till dess!

Jag - Stefan är JÄTTEBRA på att spela gitarr.

Dorian - Det är du med FAST du har en bebis i magen.

Min unge alltså, han gillar mig ❤️

 

 

Dorian, älskade förgrömmade onge. Du är helt fantastisk och jag skulle kunna skriva en bok om allt du säger och gör som får mig, och många med mig, att häpna och skratta.

 

Dina största intressen just nu är rymden och galaxer. Du kan mycket om vår galax och alla planeter tack vare ett projekt på din förskola. Du frågar mycket om hav och saltvatten och vilka fiskar som bor var och vilka som kan bo i saltvatten. Att man inte ska dricka det har du stenkoll på. Jag känner igen dina frågor om livet från de äldre barnen på jobbet och undrar hur du blivit så stor så fort. Du är fyra år men ibland funderar jag på vad det är för gammal själ som huserar i dig. Du är så klok.

 

Du intresserar dig för släktband och hur vi är sammanlänkade allihop. Du kallar mormor för "din mamma" när du pratar om henne med mig och mig för "din dotter" när du pratar om mig med mormor. Alex är min syster, farmor är pappas mamma osv osv.

 

Du rabblar singular och plural som värsta grammatikexperten. Inte ett ord blir fel, inte ens de som heter samma. Du bara satte igång en dag utan förvarning och jag gissar att detta, tillsammans med ditt mattesinne som redan givit sig till känna, kommer att göra skolan lika rastlöst tråkig som den var för mig. Jag hoppas att dina framtida lärare tar tillvara på detta och hittar saker som utmanar dig så du inte blir skoltrött redan i åk 4, som jag blev. Bokstäver är du fortfarande inte jätteintresserad av men när du väl tar dig tid med dina pysselböcker är det inga problem. Du skriver mamma pappa och Dorian utan hinder nu.

 

När du blir stor ska du bli Jediriddare och imorgon vill du ha på dig din Hello Kitty-tröja, precis sådär öppen och varierad som jag jobbat hårt för att du ska få vara. Än finns inte tjej- och killsaker för dig. Din favoritfärg är rosa och du fullkomligt älskar Star Wars. Du kan allt, alla namn alla skepp alla platser A L L T. Till din fars stora förtjusning såklart. Inga begränsningar och som jag hoppas att du får fortsätta vara så här öppen och modig.

 

När vi pratade om vad du vill bli när du blir stor frågade du mig vad jag ville bli och när jag svarat sa du: Men du blev pedagog mamma, för du gillar barn. Hjärtat svällde till dubbla storleken. För att du använder ord som pedagog och förskola istället för fröken och dagis, det har du alltid gjort, och för att du förstår vad det är med mitt jobb som jag gillar allra mest.

 

Du använder fortfarande både vänster och höger hand när du skriver/ritar/äter och vi undrar ibland om du kanske är något så häftigt som dubbelhänt. Vänster är något mer dominant och det har du ärvt av din morfar.

 

Du har humor, du har världens kanske häftigaste fantasi. Du snackar konstant och det finns inget jag hellre lyssnar på än dina tankar och funderingar.

 

Du är världens häftigaste unge. Faktiskt. Och jag älskar dig, till månen och tillbaka <3

 

 

 

- Var tar kisset och bajset vägen när man spolar?

-Varför sitter Gollum alltid på huk?

 

Seriöst, jag måste nästan filma Dorian någon gång då vi går hem från förskolan. Han snackar NON STOP! Jag har skavsår i öronen men samtidigt är det så himla häftigt att lyssna på allt som pågår innanför pannbenet på mitt geni till son.

 

 

 

 

 

Idag när jag hämtat Dorian från förskolan traskade vi ner till centrum för att handla lite. På vägen mötte vi en dam som, ehm, kommit upp i åldern så att säga. Dorian, social som han är, stannar tantan och påpekar att hon ser lite konstig ut.

 

-Hur menar du då? svarade tantan.

-De där sakerna du har i ansiktet. Hur fick du dem?

-Menar du mina glasögon?

-Nej, jag menar dina ränder. Hur fick du dina ränder?

-Haha ja men du förstår, såna får man när man blir gammal!

-Jaha! Jag tycker dina ränder är fina. Kommer min mamma få såna när hon blir gammal?

-Det får hon säkert.

 

Sen vänder hon sig till mig (jag la mig inte i samtalet, det skötte både Dorian och tantan så bra själva)

 

-Vilken helt fantastisk unge! Jag har aldrig hört ett barn ställa såna frågor förut. Vad ska det bli av honom?

-Något stort tror jag, sa jag.

 

Sen fortsatte de konversationen. Om tåget som strax skulle köra föbi, hur man kunde komma till "det där tornet där borta" och andra saker som hör till en fyraårings intressen.

 

Jag tror tanten uppskattade samtalet med Dorian. Jag försöker att inte lägga mig i när han stannar äldre personer på gatan för att prata lite. De allra flesta tycker om att prata med honom och svara på hans frågor. Han är jättenyfiken på andra människor just nu. Hur folk ser ut och varför, alla främmande språk han hör. Han är helt fantastisk på att formulera frågor och fånga folks uppmärksamhet och jag tror att han har ett bra utbyte med de som han träffar på våra promenader. Säkert finns det någon som tycker att han är jobbig, men det skiter jag i.

 

 

Det fina i att mina män leker Star Wars med tillhörande soundtrack som spelas via paddan ♥

 

 

 

 

 

Hunden är också med i leken (högst ovetandes om detta som ni ser). Hon är såklart Chewbacca.

 

 

 

Det här är en av de låtar som finns med på Dorians dopskiva som vi gav honom när han namngavs. Jag har talat om för honom att den är hans och han älskar den ♥

 

 

 

 

 

 

Av alla Doktor Kosmos låtskatter är det här min favorit. En homage till en son, en perfekt beskrivning av vår relation till Dorian och hur extraordinär vi tycker att han är. Vi såg Doktor Kosmos live på Arvika 08 när Dorian låg i magen men de spelade tyvärr inte denna. Eller så hann de med den i början som vi missade eftersom vi va på Krunegård då (som också har en låt med på dopskivan)

Jag tänkte lägga upp lite låtar från Dorians skiva framöver, kanske att jag lägger upp lite citat från albumet han fick till skivan också. Albumet är fyllt med foton från hans första månader samt några textrader om varför vi valt låtarna. Om vi någon gång välsignas med en till unge har jag redan en låtlista (halvt) färdig. Tycker det är en fin present att ge till det finaste man har ♥

 

 

Det här med att Dorian fick ett fett A på sin 4-årsuppföljning är ju såklart något som värmer mammahjärtat lite extra. Perfekt syn, perfekt hörsel, en naturbegåvad tecknare ("Oj, han ritar som en femåring. Jag skriver 4-år här på den så jag inte blandar ihop den med femåringarnas") Jag delade med mig av mina tankar gällande hans pirat/amerikanska R och att han avslutar ord med ändelsen RE med DE (typ riddade istället för riddare) men det var inget att oroa sig för, innan de är fem år är felaktiga R tydligen ingen big deal. Han charmade loss där inne som vanligt, social och oblyg som han är! Felfri balans, inga problem att koncentrera sig på uppgiften vid hörseltestet och han svarade utförligt på alla frågor som ställdes. Min älskade lilla pratkvarn ♥

 

Det här med ritandet är inte något som intresserar mig för fem öre så när han ritade sin figur på samma sätt som han alltid gjort var det liksom inte något jag la någon vikt vid men det är tydligen ovanligt att yngre barn ritar halsar bland annat. Han och Ilkka (som är vansinnigt duktig) ritar ganska mycket tillsammans, tror jag lagt upp Dorians alster här någon gång, så det är ju inte helt svårt att spåra talanggenen ;)

 

Efter det fina betyget firade vi såklart med McDonalds. När vi hade ätit upp haffar Dorian tag i en anställd som plockar av borden och säger att han nu gärna skulle vilja ha en glass och frågar var dom ha den någonstans. Det slutar med att den här FANTASTISKA människan köper en glass till Dorian, för sina egna pengar (jag såg honom ta emot växel när de var och köpte den). Seriöst, jag blev helt ställd. Jag hann inte med i ordväxlingen och helt plötsligt har Dorian en McFlurry i handen. Tänk vilka helt fantastiska människor det finns. Han var invandrare såklart, de är ju såna. Givmilda, öppna, inbjudande (snälla uppfatta min poäng här). Jag har tyvärr glömt bort namnet på denna underbara själ men är ni på McDonalds i Täby Centrum och ser någon som har en namnbricka med ett S-namn kan ni väl skänka ett leende, det är han helt klart värd ♥

Och vilken födelsedag sen! Det började med sång, frukost och paket på sängen. Fortsatte med ett litet vredesutbrott vilket resulterade i saft, drickyoghurt och kaviarmackor i hela soffan. Det där med att ha det fint hemma när man får hem folk är ändå inte riktigt vår grej haha. Fick bli filtar att sitta på :) Sen firade vi med de närmsta. Precis som jag vill ha det. Dorian ville gärna bjuda hela sin förskolegrupp men jag känner att 20 barn i åldrarna 1-5 (han går i sk syskongrupp) är mer än vi mäktar med. Och att bjuda bara killarna eller bara tjejerna är helt uteslutet. Lika lite som vi skulle bjuda in bara blondiner eller bara brunetter. Vi har bestämt att han får välja de han vill bjuda nästa år. Eftersom han är född tidigt på året hinner han med två kalas till med sina förskolekompisar.

 

Han har fått så fina grejer! Ett par skidor, en Buzz Lightyear robot (Woody och Slinky har han redan vår lilla Toy Storyfantast), en Spindelmannenkostym, spel, en sparkcykel, en ny bilbarnstol med Toy Storymotiv fick han av oss, massa fina kläder, ett pysselkit, mm mm mm. Han är vansinnigt bortskämd både med prylar och kärlek!

 

Kalaset gick i ett så vi har faktiskt inte tagit ett enda foto kom vi fram till efter. Men det är ändå minnena man lever på. Vi har världens bästa familj, både den blodsbundna och den utvalda ♥

 

 

 

 

 

Idag har jag och Dorian haft en av våra kanske sämsta dagar tillsammans någonsin. Idag SKÄLLDE jag på mitt barn för första gången någonsin. Idag grät både jag och Dorian av frustration och ilska.

 

Han är inne i en sån förjävlig trotsperiod att jag efter den här dagen, den här ENDA dagen, känner att jag skulle vilja ha en veckas semester. Från mitt eget barn. Det känns inget bra, inget bra alls.

 

Dorian är en sån där som bara sticker. När saker inte passar så lämnar han helt enkelt situationen. Och platsen. Han skiter fullständigt i om någon följer efter, vill han inte så vill han inte och då går han. Eller springer. Och det skrämmer IHJÄL mig. Det har hänt att han helt plötsligt varit försvunnen och paniken man känner vet inga gränser. Och idag fick jag nog. Jag skällde ut honom efter noter, högt skrek jag på honom. Det gör jag ALDRIG! Jag må vara hetsig och högljudd i andra fall men inte när jag tillrättavisar (eller hur fan man ska beskriva det) barn. Varken på jobbet eller med Dorian. Jag höjer ibland rösten, men jag skriker aldrig. Jag hoppas att jag aldrig behöver göra det igen.

 

Han var så ARG. Som ett bi. Skrek och tjöt och grät så han hostade till han nästan kräktes. Det gör han aldrig. Han gnäller ibland men det här. Han var som besatt. Jag var också arg, men inte som han.

 

Vad som utlöste det hela? Jag ville inte bära upp honom i en bebisgunga. Så fånigt egentligen men det blev till en maktkamp. Jag tycker att han ska välja saker i lekparken som han klarar av själv (för att peppa honom att utmana sig mer fysiskt, få honom att lita på sin egen förmåga) och han tycker att jag ska hjälpa honom med allt. Till slut blev han så arg att han bestämde sig för att gå hem. Och det var då helvetet bröt loss.

 

Det var verkligen inte kul. Jag är fortfarande lite skakis. Vi bråkar aldrig så här. Jag tror till och med att vi skrämde grannarna som var med oss..

 

Det hela slutade med att vi gick hem tillsammans, gick upp och la oss i underslafen av hans nya säng. Jag laddade ner ett nytt Pippi-spel till honom och sen SOMNADE JAG av ren utmattning.

 

Fy fan. Vissa dagar vill man bara göra om och göra rätt.

 

 

 

Dorian. En av två människor som gör att jag ens går upp ur sängen. Mitt mål i livet (ett mål måste jag ha, annars går jag under) är just nu att få honom att le. Varje dag. Det är ett lätt mål, ungefär vad jag klarar av. Men ändå, ett mål som ger mitt liv mening.

 

Men det är också något utav det mest intensiva jag upplever just nu. För i och med honom, vet jag vad jag har.

 

Och eftersom jag vet vad jag har tvingas jag inse vad vi gick miste om.

 

 

Idag har jag för första gången pratat med Dorian om att det är okej att slå tillbaka när någon är elak. Jag vet att det låter helt galet i vissas öron men jag ska förklara läget och varför jag tänker som jag gör.

 

Dorian har upprepade gånger under höstterminen (minst 10 ggr) kommit hem och berättat att det är ett barn på hans förskola som slåss. Han nämner barnet vid namn och förklarar exakt hur situationen sett ut när det skett. Både jag och Ilkka har pratat med honom om hur det gått till, om de varit osams, om Dorian gjort något för att göra henom arg osv men Dorian håller fast vid att det är helt oprovocerat. Dorian är ett ärligt barn, han ljuger faktiskt aldrig. Faktum är att han alltid avslöjar när han betett sig illa eller gjort något bus, han har alltid funkat så så jag litar på honom till 100 % när han säger att han inte gjort något för att förtjäna den här behandlingen (inte för att någon någonsin gör det men ni fattar) och ikväll fick jag nog. Jag satte mig ner med Dorian och gick igenom vad han skulle, och fick lov, att göra nästa gång det händer. FÖRST ska han säga NEJ. Högt. Hjälper inte det, ska han sätta upp handen och säga STOPP JAG VILL INTE! Sen ska han ta hjälp av en pedagog. Hjälper inte det och ungen fortsätter så har jag gett min son klartecken för att slå/knuffa tillbaka. I en perfekt värld slåss ingen och ingen behöver slå tillbaka. Men jag har lärt mig att vissa barn inte slutar förrän de möter motstånd och jag inser att Dorian, som är liten till storleken och inte gör en fluga förnär, är ett lätt offer för barn som har den här sortens problematik. Jag gissar att det här barnet har något slags NPF och inte rår för sitt beteende. Men jag kan inte med gott samvete säga åt honom att det är okej och det enda han kan göra är att säga nej, när det inte hjälper. Han ska inte behöva acceptera att bli behandlad hur som helst. Jag är emot all sorts våld, är övertygad pacifist och anser att allt bör gå att lösa med ord men även jag måste erkänna att det ibland är bäst att sätta hårt mot hårt. Jag planerar självklart att prata med hans pedagoger om det här. Dels för att jag vill göra dem uppmärksamma på att Dorian kommer hem och säger det här så att de kan hålla lite extra koll (vilket jag gissar att de redan har, jag har sett och upplevt barnet ifråga och gissar att hen har resurstimmar) dels för att jag vill veta om det ligger någon sanning i det Dorian säger eller om barnet fått en stämpel och Dorian bara bearbetar det han SER under dagarna och inte det han utsätts för för jag vill inte att barnet ska få dåligt rykte bland andra föräldrar. Jag kan såna här barn och ser inget problem med att de går i "vanlig" barngrupp.

 

Bara för att klargöra, Dorian förstod exakt systemet jag gav honom klartecken för. Ilkka kom precis hem och Dorian berättade till punkt och pricka hur han skulle göra nästa gång barnet på förskolan slog honom. Alltså, prata, stoppa, fröken, göra tillbaka.

 

Hur tänker ni kring det här?

 

 

Sabina

 

 

 

Dorian har under en tid pratat om att han vill flytta tillbaka till Täby. Han pratar om ett gult hus (tror han pratar om huset hans dagmamma hade sin lokal i) och att han vill bo i Täby som mormor, Brittis och Monica. Han pratar också mycket om min lilla kusin och har funderingar kring varför hennes föräldrar inte bor ihop längre, varför andra människor bor i deras hus och vill ha stenkoll på var alla befinner sig och bor och sover. Rätt normala funderingar för en 3.5 åring och jag har hittills tagit det som just det, normalt, och varit helt ärlig när han ställt frågor om livets alla ämnen men nu börjar jag undra lite vad som pågår i hans lilla stora tankeverksamhet. Han har pratat och undrat över sånt här så himla länge nu och tjatat, nästan krävt, att vi ska flytta tillbaka. Han pratar om sin dagmamma och alla barnen där och att han hellre vill vara med dem, hur det är barn på hans nya förskola som inte är snälla osv. Han pratar också mycket om att han vill in i sagor. Vi kan läsa en bok och så säger han: "där vill jag vara, ta mig dit mamma". Och mitt hjärta bara brister! Trivs han inte här? Är de dumma mot honom på förskolan? Nu har det visserligen bara gått 7 dagar av höstterminen och halva den här veckan spenderas hemma för att han har dragit på sig jordens förkylning, men ändå.

 

Jag vet inte. Jag är ju jordens största samvete och det är inte svårt att spåra ursprunget till det där tänkarhjärtat han har och min största rädsla i livet (förutom att han ska mobba andra) är att han själv inte får vara med. Att barn med sopiga föräldrar inte låter honom vara den han är. Jag blir så ledsen när han säger att han inte vill vara på sin förskola samtidigt som jag VET att det är normalt att barn i den här åldern känner så ibland! Men jag måste ju ta det på allvar. Tänkte försöka prata med hans pedagoger nästa vecka och höra hur han har det. Han lovordades ju på utvecklingssamtalet i våras men vuxna blir ofta förälskade i honom, lillgammal som han är. Det är annorlunda för barn, de vill ha normalt, vanligt och lättsmält.

 

Han är speciell min son (ja jag vet alla säger det men han är en udda fågel, en ensam ärta osv) och kanske finns det barn som lägger märke till det. Jag har ett barn i min barngrupp på jobbet som liknar honom väldigt mycket i sättet och jag tycker hen är fantastisk men hen har lite svårt att hitta sin plats så jag tänker att det kanske är samma för honom. Eller va fan jag vet verkligen inte. Kunde inte barn komma med lite instruktioner?

 

Slutligen vill jag säga att Dorian är helt jävla outstanding. Han kommer att utföra stordåd i livet om han bara tillåts vara den han är, att han får omge sig med folk som embracear hela jävla honom. Jag kommer aldrig låta andra diktera hans villkor i livet eller förtrycka honom men jag vill ju, såklart, att alla ska älska honom som jag gör. Hur rustar man sina ungar för att alla kanske inte kommer att göra det?

 

 

Sabina

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För varje trotsperiod känns det som att Dorian slår nya rekord, så även nu. Han är fruktansvärd! Jag kan inte ens svära om honom, så hemsk är han. Elak och otrevlig, klättrar på möblerna, vägrar gå och lägga sig, kräver saker (!!!) och är allmänt jobbig. Det värsta (och bästa) med Dorian är ju att han är verbalt begåvad så han kan ju snacka för sig, det handlar sällan om några utbrott utan han är bara allmänt arrogant och obrydd om allt man säger till honom och ursäktar allt med huvudet på sne och ett "det var inte mitt fel". Nä nä, det var någon annan som slog mig/drog mig i håret/hoppade på mig/sprang i soffan/you name it. Han är ju dessutom notoriskt omöjlg att muta så det enda som funkar är hot och det fullkomligt hatar jag. Vi är ständigt i konflikt känns det som (men så är det ju inte, då hade jag skänkt honom till kyrkan eller nåt) och han är smart som sagt så det går inte att snacka omkull honom.

 

Någon som har tips? Det är så himla tråkigt att gå omkring och vara irriterad hela tiden och nu har det gått så långt att jag nästan förväntar mig att han ska bete sig illa och knappt hinner ge honom en chans att bevisa motsatsen.

 

Livet som småbarnsförälder, fullt av jobbiga perioder överraskningar!

 

 

 

 

Sabina

 

Sitter med Dorian i soffan och bara är en lördag när solen skiner. Kan faktiskt inte tänka mig bättre häng. Vi lyssnar på musik (nget radioskit såklart). Hellacopters just nu, Looptroop innan. Allt med ambitionen att göra honom lika musikaliskt pretentiösa som vi själva är!

 

Inser att han kommer att få svårt att hänga med när de andra kidsen snackar om senaste flickidolen eller melodifestivalsclowner men jag kan faktiskt inte med att lyssna på det. Med det INTE sagt att de som gillar det är sämre än oss. Såklart.. Jag är pretentiös, inte översittig!

 

Nu kör vi lite Kinks.

 

 

Sabina

Nu har vi semester allihopa i lilla familjen Vrouvenius.

 

Vi inledde igår med en lugn dag där den enda aktiviteten fick bli att åka till Arninge och äta glass.

Idag åker jag och Dorian med min syster ut till Vaxholm för i princip samma grej. Ilkka blir kvar hemma och fixar lite grejer som behöver göras nu när vi ska börja "renoveringen".

 

Dorian är fruktansvärt rastlös. Det märks verkligen att han inte umgåtts med barn på ett tag för han fullkomligt klättrar på väggarna! Han tjatar på om sin bästis, Elias, som ÄNTLIGEN kommer hem nu på torsdag. De har varit ifrån varandra i två veckor, det ska bli intressant och se hur lycklig min älskade blir när hans älskade kommer hem <3

 

 

Sabina