Alphabettown

Dorian. En av två människor som gör att jag ens går upp ur sängen. Mitt mål i livet (ett mål måste jag ha, annars går jag under) är just nu att få honom att le. Varje dag. Det är ett lätt mål, ungefär vad jag klarar av. Men ändå, ett mål som ger mitt liv mening.

 

Men det är också något utav det mest intensiva jag upplever just nu. För i och med honom, vet jag vad jag har.

 

Och eftersom jag vet vad jag har tvingas jag inse vad vi gick miste om.