Suspended Coffee Stockholm

För sex timmar sedan startade jag en sida på Facebook för att sprida budskapet om Suspended Coffees vidare till så många som möjligt, framförallt i Stockholmsområdet. Vi är nu uppe i 115 likes och det stiger. Hela tiden. Det här är lika roligt som det är läskigt (så läskigt att jag tvingade Emma att vara min partner in crime och administrera sidan med mig) men jag känner att det här kan gå hur långt som helst.
 
Jag har skrivit ihop ett informationsblad som jag tänker att vi ska dela ut till kafféer och restauranger (jag fick ett mail från en krögare som gärna ville hjälpa till att sprida detta) under helgen V. 15. Sen har jag planer på att kontakta Stadsmissionen som dagligen har kontakt med människor som kan dra nytta av det här.
 
Tänk vad en lite tanke kan generera, va?
 
Vill ni veta mer, gå in på Suspended Coffee Stockholms Facebooksida!

And I will learn to love the skies I'm under

 
 
När det vilda rasar i mig, när jag inte kan sortera varken tankar eller känslor och smärtan av ångest brinner i bröstet finns det en sak jag alltid gör för att kyla ner huvud och själ: Gråtdansar. Jag har alltid gjort det, ända sen jag var rätt liten. På med en lagom intensiv låt och sen dansar jag arslet av mig. Jag ser förmodligen komplett galen ut när jag gör det, med vevande armar och stampande fötter. Men fan vad bra det känns. Och det där rivandet avtar och om så bara för en stund kan jag andas ut.
 
Jag är en rastlös själ. Har alltid haft svårt för att nöja mig, slå mig ner och stanna kvar. Får vansinniga myror som river och sliter i hela kroppen. Och jag har alltid dragits med mer eller mindre ångest över detta. Att inte vara som andra, att alltid sträva framåt men samtidigt dras bakåt. Att aldrig hitta Lugnet.
Jag är en hopplös vandrare. En nomad som säkert levt i flera tusen år och dras med bagage tyngre än en blåval.
 
Och den här dansar jag till tills tårar och vansinne sinar. Om så bara för en stund.
 
 
 
 
 

RSS 2.0