Hälsan

 
 
I början av året drog jag (med hjälp av många omkring mig) igång en process kring min mentala hälsa. Jag besökte en läkare som jag fick förtroende för och nästa vecka ska jag börja gå i terapi. TERAPI. Jag ska förhoppningsvis ta itu med gamla spöken, missfallen och kanske lära mig att hantera min ångest som jag dras med.
 
På första mötet med läkaren var min fina mamma med (hej snälla gråt inte nu) och hon drog upp allt jag varit med om de senaste åren (själv låser jag mig så fort jag ska prata, allt är "bara bra" fast jag nog är rätt trasig på den berömda insidan) och då började jag grina. Ingen har liksom radat upp mitt liv så förut, inte ens jag själv. Allt som hänt har för mig varit isolerade händelser, icke beroende av varandra men jag förstår ju nu att lägger man ihop allt har mitt liv varit ganska kaosartat i några år nu. 
 
En annan sak som hände var att jag fick en diagnos. Eller, jag blev egentligen inte diagnostiserad utan jag fick mer ett "ja värdena var ju inte så bra så jag skriver ut det här åt dig och så ska du äta en tablett om dagen i resten av ditt liv". Men sjukdomen känner jag till eftersom jag, och andra med mig, misstänkt länge att jag haft den. Den trevliga lilla sjukdomen heter Hypotyreos och innebär att min kropp producerar för lite sköldkörtelhormon och jag äter nu 50 mg Levaxin om dagen. Symptomen för den här sjukdomen är ofta diffusa men kass ämnesomsättning, trötthet, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet är några av grejerna jag har haft som fick mig att misstänka att något inte stod rätt till.
 
Jag åt Levaxin under min graviditet med Dorian eftersom värdena var för höga för att en graviditet skulle få de bästa förutsättningarna (men i annat fall inom ramarna för normalvärden)  men efter det har jag varit hos läkare som bara sagt att värdena ser bra ut och typ varit nöjd med det fast jag alltid känt att något varit fel. Men den här läkaren tyckte alltså att det var dags att behandla. Det kan ta upp till ett år innan man känner sig någorlunda funtad igen och än kan jag inte riktigt säga om jag märker av en förbättring men jag hoppas att den kommer.
 
2013 ska bli året då jag kom tillbaka. Jag ska grotta ner mig i all skit, verkligen vältra mig i det och jag ska bli frisk. Jag ska bli Sabina igen. Lovar!
 
Let's call this THE COMEBACK!
 
 
 
 

RSS 2.0