Klarar mig utan

I typ oktober förra året slutade jag sminka mig. Jag har fått väldigt få kommentarer om det, sminkade mig väl egentligen inte speciellt mycket innan, inte till vardags i alla fall, så det kan ju bero på det. Det började med att jag helt la av på vardagar till jobb osv men fortsatte med att jag sket i det till fest med. Jag har tidigare i livet tyckt att det är ganska asroligt att leka med färg och form o bla bla bla men det har till allra högsta del handlat om att "inte se ut som fan". Insikt nu: ser inte ut som fan. Ser faktiskt helt normal ut, typ. Och nu har det ju blivit en lättjagrej, jag ork int mä helt enkelt, varken till vardags eller fest. Så jävla skönt att känna mig bekväm i mitt eget ansikte. Och tiden! Det tar ca fem minuter att göra sig redo för dagen/kvällen. På med lite kläder bara. Sån jävla vinst.
Och jag vill lova att inget kvinna i världen sminkar sig för sin egen skull, ni kan liksom inte lura i mig det. Behovet att känna sig snygg kommer utifrån, vi föds inte med ett behov att förfina vårt yttre, det är något vi förvärvar oss genom yttre krafter.

Tack för mig!

Lite av det jobbiga (UPPDATERAD)

Något som jag finner fruktansvärt frustrerande nu när vi inte fick fullfölja graviditeten (förutom allt det självklart jobbiga som missfall och barnlängtan innebär) är allt fint jag ramlar över som jag utan att tveka skulle ha inhandlat om jag var gravid.
 
DEN HÄR tillexempel ger mig gåshud, så fin är den. Gul är min absolut bästa färg och kostade den inte 599 kr hade jag någ köpt den och hållt tummarna för att vi nån gång lyckas få ett syskon som kan använda den.
 
Någon med lite mer pengar kan gärna få köpa den och överraska mig med den om, den för tillfället väldigt pausade, produktionen någonsin resulterar i ett barn. Jag gillar överraskningar :)
 
Uppdatering: Jag skulle köpa det här babygymet med matchande mobil och den här fantastiska skötväskan från Littlephant (jag jobbade med Camilla Lundsten när jag gjorde min praktik på Nordik, ni vet, de som snodde mitt examensarbete. Hon är helt fantastisk och det sa jag till henne en gång när vi åt lunch tillsammans!)
 
Jag vill även tillägga att barnkläder/prylar är ett intresse jag har även när jag inte längtar efter barn. Så det här är inte bara sorgligt, jag gillar att hålla koll på vad som finns att slösa pengar på ;)

It's just 'til these tears have dried

 
 
För en vecka sen inledde jag min karriär som terapipatient. Jag gillade min terapeut och grät hela samtalet igenom. Just den fredagen var jag så himla trött. På allt verkligen, livet kändes jättejobbigt och gropen jag grävde ner mig i blev till slut bottenlös så det var nog tur att jag fick förtroende för kvinnan som jag nu ska fortsätta träffa en gång i veckan, detta känns både nyttigt och nödvändigt. Det pratades mycket om mitt dåliga samvete som jag konstant lever med. Jag mår verkligen dåligt över hur jag drabbar andra (jo jag uttryckte mig så och min terapeut undrade hur det var med min självuppfattning, hur kan man "drabba andra"? typ). Men jag känner mig verkligen jobbig mot de som finns i min närhet. Mot min familj, mina kollegor, mina vänner. Jag vill liksom bara rycka mig i kragen men hittar den inte. Vi pratade också om det självdestruktiva tänk jag lätt fastnar i och så drog hon fram något papper med olika tankar man kan ha som deprimerad och alltså. Jag skrattade genom tårarna för varenda grej stämde. Jag känner och tänker så hemska saker ibland och det är det vi ska bryta tillsammans, min negativa spiral. 
 
Så om ni finner mig, typ, frånvarande eller konstig eller om ni inte vet hur ni ska förhålla er till mig nu så ber jag om ursäkt. Men jag går igenom känslorehab och hoppas vara torr så snart som möjligt.
 
 
 
 
 
Jag gråter när jag lyssnar på den här nu. Igenkänningsfaktorn spökar osv.
 

RSS 2.0