Alphabettown

 

 

Född:1976

Civilstatus: Gift

Filmer/Serier i urval: Remember The Titans, Sons Of Anarchy

 

 

 

Det här är alltså Ryan Hurst, eller Opie som han ju mest är känd som. Första gången jag fick uppleva Ryan var i en av mina tonårsfavoriter Remember The Titans. Jag tyckte inte alls att han var trevlig att se på då. Men nu. Alltså, jag vet inget snyggare än han ovan. Och ska jag vara helt ärlig var nog han den största anledningen att jag överhuvudtaget följde SOA. Han var tveklöst anledningen till att jag slutade titta iaf. Jag har inte sett ett avsnitt sedan det han dog i. Ser ingen mening med det. Nu läste jag precis att han rakat av sig skägget vilket initialt gav mig en känsla av besvikelse. Men så länge bilder som den här florerar på nätet är jag nöjd. FAN vad han är snygg!

 

I två dagar har jag känt mig bra. Inget har känts tyngre än innan och allt har flutit på. Men så idag. Eftermiddagen från helvetet på jobbet, krångel med ett paket jag skulle hämta ut. Det var det enda som krävdes för att orken skulle svika och jag ställde in en middag jag sett fram emot. 

 

Imorgon börjar ensamhelg med trotsmonstret. Jag älskar min son, men just nu är han allt annat än trevlig att ha med och göra.

 

Ibland orkar jag inte med livet..

 

(nej detta är inget självmordsbrev, jag är bara trött)

Besöket hos kuratorn blev tyvärr som väntat en besvikelse. Till en början kändes det bra, jag fick sätta ord på vad jag varit med om och jag pratade även om hela året som varit ett enda långt jävla mög men sen började hon ställa frågor jag inte kunde svara på och hela samtalet kom att handla om att jag sover dåligt och slutade med lite boktips om sömn, ett råd att boka tid hos husläkaren och en återbesökstid om tre veckor. Jag kände inte att jag fick ut något alls och känner mig istället mer vilsen än innan. Jag sover fruktansvärt dåligt. Tidigare när jag varit sömnstörd så har jag haft svårt att komma till ro och somna. Periodvis har det tagit upp till två timmar innan jag somnat. Men nu är problemet ett helt annat. Jag somnar fort men vaknar efter tre-fyra timmar och sover sen oroligt resten av natten vilket resulterar i att jag är helt slut, både fysiskt och psykistk. Det här har pågått i två månader snart och jag orkar inte mer. Och då tipsar hon mig om böcker att läsa?! Ledsen, men jag orkar inte läsa böcker. Inte ens böcker som intresserar mig. Hon tyckte även att jag skulle skriva brev till folk jag förlorat och att jag skulle tillåta mig själv att gråta när jag har egentid. MEN JAG ÄR TRÖTT PÅ TÅRAR! Fan att det ska vara så svårt att hitta någon som kan hjälpa istället för att sitta och slänga ur sig psykologklyschor.

 

Jag orkar inte må skit längre. Det är påfrestande och tråkigt. Jag vill vara normal. Finns det normalpiller? Jag kan svälja en hel burk..

 

 

Faktiskt. Slängdes in i vardagen igen i måndags och det var full rulle direkt. Snabba vändningar och kaos på jobb så när jag väl kommit hem har jag stupat i säng tidigt. Nu tar jag helg med gott samvete och hoppas att nästa vecka blir liiiiite lugnare.

 

På måndag har jag efter lite pepp (läs:hot, mutor, ultimatum) från världens bästa Anna bokat tid hos en kurator på kvinnokliniken. När allt går i ett är det lätt att skjuta undan och inte känna efter men tröttheten som ständingt gör sig påmind är nog ett ganska säkert tecken på att jag behöver bearbeta det jag varit med om i höst. Jag sover jättedåligt. De senaste åren har jag gått från att vara lätt sömnstörd till att sova riktigt, riktigt bra. Men nu är jag alltså tillbaka i sömnlösheten. Jag vaknar flera ggr per natt och vid 4-5 på morgonen har jag svårt att somna om så jag ligger oftas vaken eller halvsover till det är dags att gå upp på riktigt. Jag gissar att det är ett resultat av höstens svarta hål.

 

Så kl 8 måndag morgon (varför innan jobb? Jag gråter alltid i obekväma situationer) skall jag befinna mig på DS. Igen. Hatar verkligen det stället. Jag hoppas det är givande. För känner jag mig själv så kommer jag inte att gå tillbaka om det inte känns hundra procent. Det KÄNNS som jag ältat färdigt. Men mina erfarenheter säger mig att mina gamla rutiner inte kan apliceras på det här så jag har lovat, både mig själv och Anna, att i alla fall prova.

 

Den här eftermatten är tuff för mig. Jag är van vid att vara den som folk pratar med, gråter hos. Det är sjukt jobbigt och konstigt att vara den som folk tycker synd om nu. Att vara den som måste berätta om det som hänt. Och att återgå till något slags normalitet. För vad är normalt nu? Jag kan återigen glädjas med tjejerna runt omkring som är gravida men även fast avundsjukan ibland kliar sig fram längtar jag inte direkt efter att försöka igen. Allt får ta sin tid och livet är verkligen dag för dag nu. Jag orkar inte tänka varken framåt eller bakåt. På gott och ont.

 

Imorgon ska jag och Anna umgås hela dagen och åka på loppisturné! Tänk vilken tur jag har som i högstadiet lärde känna en kille som sen skaffade sig världens bästa tjej? Jag ska nog tacka Gabbe för det någon dag.

 

Trevlig helg på er!

 

Kärlek

 

 

 

 

Familjen, jag älskar er

 

 

Så resultatet av det medicinsa försöket uteblev helt. Kl 8.30 var jag tillbaka på helvetet på jorden: Gynakuten. För man kan inte boka tid. Man får åka dit och sätta sig och hoppas att man åtminstone bara behöver vänta 4 timmar för att ens få träffa en läkare. Just i torsdags var det för första gången relativt lugnt så allt som allt gick besöket på ca 5 timmar. Det konstaterades, efter tre ultraljud (varav ett gjordes uppe på Ultragyn) att det som finns kvar i mig är en bit moderkaka som dessutom är blodförsörjd. Det är därför jag fortfarande blöder och därför jag fick den där störtblödningen i tisdags och det kommer inte att komma ut av sig själv. Så det bokades tid för ytterligare en skrapning. Och trots att jag grät, skrek och bad om att få det gjort tidigare fanns det inga luckor förrän på måndag. Jag skrämde nog den späda lilla läkaren som var den sista att bemöta mig i torsdags. För jag var så förbannad. På allt. På henne, på läkarna som gjorde skrapningen, på alla jävla syrror jag träffat som egentligen inte varit annat än trevliga, på de verklösa pillerna, på livet, på situationen. Men att det inte fanns några luckor som infann sig tidigare än måndag kan ju varken hon eller jag påverka. Så jag fortsätter vänta. Och vänta, och vänta och vänta och vänta. Precis när man förlikat sig med tanken på att det inte blir något barn så börjar skiten om igen. Det tar aldrig slut. Just nu känns det så. Något som är slut är min ork. Jag börjar inse att det här tar mer på mig psykiskt än jag tidigare fattat. Eller velat fatta.Jag är helt slut. Jag vill bara sova. Konstant. Och jag har slutat bry mig. Jag ORKAR inte lyssna på folk när de pratar, inget känns viktigt eller intressant längre. Jag är heller inte rädd för något längre. Sen hela cirkusen drog igång gör jag saker jag gärna undvek tidigare. Till exempel ta promenader i mörker. Och det som skrämmer mig är att jag är osäker på varför rädslan försvunnit. Är det för att jag känner att jag klarar av allt eller är det för att jag inte bryr mig om något händer? Melankolisk, likgiltig. Två ord som varit totalt främmande för mig innan är nu de som beskriver mig bäst. Uppenbart är i alla fall att jag behöver prata med någon. Så det ska jag försöka be om när jag genomgår min tredje behandling på måndag. Jag är fruktansvärt dålig på att be om hjälp. Jag klarar ju allt själv.

 

Men det här är jag glad om jag kommer igenom med förståndet i behåll.

 

 

 

När missfallet var ett faktum för cirka 4 veckor sedan förlyssnade jag mig på Bon Ivers "Skinny Love". Nu är känslorna inte samma som då. Det är en annan sorg. Mer arg, mindre förtvivlad. Och jag fick gräva djupt i arkivet för att hitta något som bäst beskriver det rasande som pågår i mig just nu. Men så återupptäckte jag den här. Den passar rasandet som handen i handsken. Fick mail om att de kommer till Cirkus i April.

 

Ska gå. Ska gråta. Ska njuta till och med.

 

 

 

 

 

Aldrig tidigare har jag behövt ett mantra som jag behöver ett nu. Jag upprepar detta konstant och övertalar mig själv att när den här jävla skiten är slut kommer jag att vara Stålkvinnan. Stärkt av allt jag tvingas vara med om just nu. Denna jävla skithöst. Detta jävla missfallshelvete.

 

Idag när jag var ute i skogen tillsammans med mina barn och en kollega, känner jag hur någon vrider på kranen. Det fullkomligt forsar ifrån mina privata delar. Jag talar om detta för kollegan och vi skyndar oss tillbaka till förskolan. Jag blödde igenom en hel binda (front to back snackar vi nu), ett par trosor och mina byxor. Jag inser, såklart, att något är fel och försöker berätta detta för första personen jag möter, efter att jag tagit hand om blodbadet jag precis skapat inne på toaletten, men bryter ihop istället (gör det en del nu för tiden) men jag lyckas i alla fall få fram att jag måste ta mig till gynakuten och att jag behöver att någon kör mig dit. Hon sätter mig på en stol. Sen står hon och klappar på mig medan jag gråter och snorar ner hennes byxor och en annan hämtar chefen som kör mig till Danderyd. Aldrig tidigare har jag varit så glad över att arbeta med KVINNOR. Stora, starka, jävlaranamma kvinnor. Som förstår och låter det här hända. Säger och gör rätt saker. Som blir arga MED mig.

 

Väl på Danderyd är jag utmattad och yr och får lägga mig ner rätt omgående. Får sen vänta några timmar innan jag får göra ett VUL (vaginalt ultraljud). Där konstaterar man att det finns något som skulle kunna vara rester från moderkakan kvar i livmodern så nu är jag hemskickad med piller och skall denna gång prova på att göra det här på medicinsk väg. Förbereder mig på ett mindre helvete imorgon. Har bara läst skräckhistorier men jag orkar inte med mer sjukhus så jag är helst hemma och tar hand om det här denna gång. Är lite rädd, som jag är för allt jag inte känner till. Mitt kontrollbehov har minst sagt fått sig en prövning i och med det här. Men jag har blivit härdad. Känns som att jag klarar av allt så:

 

Bring it on, livet. BRING IT THE FUCK ON!

 

 

 

 

Får jag ett gravidbesked till det här året kommer jag förmodligen att explodera.

 

Ja ja jag vet, Självisk, bitter, unna andra bla bla. 99% av tiden unnar jag andra, är glad för och med andra men ibland rinner det över. Jag har seriöst 10 par i min närhet som väntar barn och kommer att få barn inom loppet av ca sex månader. T I O P A R. Vansinne.

 

Själv blöder jag fortfarande efter skrapningen.

 

*skriver upp ett namn till, tar en sup och går och lägger mig*

 

Jävla liv,

 

FÖRLÅT IGEN. Förlåt förlåt förlåt.