Jag lever!

 
 
Faktiskt. Slängdes in i vardagen igen i måndags och det var full rulle direkt. Snabba vändningar och kaos på jobb så när jag väl kommit hem har jag stupat i säng tidigt. Nu tar jag helg med gott samvete och hoppas att nästa vecka blir liiiiite lugnare.
 
På måndag har jag efter lite pepp (läs:hot, mutor, ultimatum) från världens bästa Anna bokat tid hos en kurator på kvinnokliniken. När allt går i ett är det lätt att skjuta undan och inte känna efter men tröttheten som ständingt gör sig påmind är nog ett ganska säkert tecken på att jag behöver bearbeta det jag varit med om i höst. Jag sover jättedåligt. De senaste åren har jag gått från att vara lätt sömnstörd till att sova riktigt, riktigt bra. Men nu är jag alltså tillbaka i sömnlösheten. Jag vaknar flera ggr per natt och vid 4-5 på morgonen har jag svårt att somna om så jag ligger oftas vaken eller halvsover till det är dags att gå upp på riktigt. Jag gissar att det är ett resultat av höstens svarta hål.
 
Så kl 8 måndag morgon (varför innan jobb? Jag gråter alltid i obekväma situationer) skall jag befinna mig på DS. Igen. Hatar verkligen det stället. Jag hoppas det är givande. För känner jag mig själv så kommer jag inte att gå tillbaka om det inte känns hundra procent. Det KÄNNS som jag ältat färdigt. Men mina erfarenheter säger mig att mina gamla rutiner inte kan apliceras på det här så jag har lovat, både mig själv och Anna, att i alla fall prova.
 
Den här eftermatten är tuff för mig. Jag är van vid att vara den som folk pratar med, gråter hos. Det är sjukt jobbigt och konstigt att vara den som folk tycker synd om nu. Att vara den som måste berätta om det som hänt. Och att återgå till något slags normalitet. För vad är normalt nu? Jag kan återigen glädjas med tjejerna runt omkring som är gravida men även fast avundsjukan ibland kliar sig fram längtar jag inte direkt efter att försöka igen. Allt får ta sin tid och livet är verkligen dag för dag nu. Jag orkar inte tänka varken framåt eller bakåt. På gott och ont.
 
Imorgon ska jag och Anna umgås hela dagen och åka på loppisturné! Tänk vilken tur jag har som i högstadiet lärde känna en kille som sen skaffade sig världens bästa tjej? Jag ska nog tacka Gabbe för det någon dag.
 
Trevlig helg på er!
 
Kärlek
 
Sabina
 

Kommentarer
Postat av: Anna

Vad rörd jag blir. Jag är så glad att ha dig i mitt liv. Jag får väl också tacka Gabbe för det.
Och vilken mysig loppisturne vi ska ha imorgon, jag får ju hålla vad jag mutat... ;)

2012-11-23 @ 22:54:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0