Den där Elliott

 
 
Av uppenbara skäl kommer det sällan grejer med Elliott Smith som jag inte redan sett/läst/lyssnat sönder (pga är död liksom) Men ibland dyker det upp saker som får hela själen att hoppa glädjeskutt och ögonen att släppa ifrån sig mindre vattenfall. Som det här 43 minuter långa, fantastiskt intima klippet från Elliotts medverkan i The Jon Brion show. Han skrattar. Och han skämtar. Och han briljerar med sina covers på "jealous guy" och "waterloo sunset". Och jag gråter. För musiken som aldrig fick bli. För mannen han aldrig blev. För att känslan är så svår att sätta ord på, hur svårt det är att förklara vad den här människan betyder för mig.
 
I år är det 10 år sen han gick bort.
 
 
 
1969-2003
 

RSS 2.0