Komplimanger är förtryck!

Vår benägenhet att ge barn komplimanger gällande deras utseende är rent vidrig tycker jag. Jag minns själv hur det var, hur man riktigt sög åt sig alla ord som slängdes i ansiktet på en när man var liten: Vad söt du är! Vad fin du är! Nämen har du klippt dig? Vad fiiiint det blev! Och sen blev man ju smått beroende av det där, att vara fin och att få höra det. Varför denna besatthet av att recensera våra barn? Barn är otroligt villiga att behaga och tillfredställa oss vuxna och det är ju så här komplex och skeva kroppsbilder skapas. Jag har barn på jobbet som anser att det viktigaste i livet är att vara fin. Man ser när de kommer på morgonen att de nästan inte kan behärska sig. De bara måste få höra vilka fina kläder de har. "Jag har på mig klänning idag, visst är den fiiiin?" "Titta vad jag har på mig, fint va?" De allra flesta bekräftar det och håller med. "Jaaa vad fiiin du är". Tänker sig inte för för fem öre och jag kan inte klandra dem för man vill ju komplimera barn och ge dem det de efterfrågar. Men jag bara vägrar. Totalvägrar att bekräfta deras utseendefixering. Jag svarar kort och gott med "Ja den ser himla skönt ut! Kan du göra kullerbyttor i den tror du?" Fan. Hur jävla svårt ska det vara? Folk ojar sig till höger och vänster och undrar varför sjuåringar vill banta, vara snygga. Är det så himla konstigt när det enda vi kontinuerligt och rutinmässigt bekräftar hos dem är hur fina de är? Alltid denna jävla yta.

Nu har jag en son och det är ju allmänt känt att pojkar inte får höra hur fina de är hälften så ofta som flickor men jag uppmanar verkligen alla föräldrar att säga ifrån när andra människor vill komplimera era barns utseende. Om era barn hela tiden får höra hur fina de är, söta, snygga, tuffa, coola kommer de att få uppfattningen att yta är viktigt och att skönhet är något som bör eftersträvas. Då måste ni vara motpolen som bekräftar allt annat. Ponera följande scenario: Ni kommer till förskolan och en pedagog kläcker ur sig: Nämen vad fin/tuff/söt/häftig du är idag! Hur bemöter man det? Skitsvårt ju. Vid just ett sånt tillfälle kan man kanske säga att; Ja och du skulle se hur snabbt hen klädde på sig idag! Eller; Ja och vid frukostbordet hade vi jättekul idag för att... Osv. Eller helt enkelt bara säga att ni inte uppskattar sådana komplimanger. Det beror ju på hur villig man är att reda ut eventuella frågetecken för det här med att inte komplimera barns utseende är rena utomjordiskan för vissa.

Ett allmänt tips är att bekräfta era barns upplevelser istället.

"Titta vilken fin teckning jag har ritat/Torn jag har byggt"
"Ja titta! Det ser himla kul ut att bygga ett sådant, kan inte du visa mig hur du gjorde?"

"Kolla på min tröja, visst är den häftig!"
"Är det en ny tröja? Vem har du fått den av? Är den skön?"

Sluta uppmuntra barn att bry sig om hur de ser ut, att det är viktigt att vara fin. För det är inte viktigt. Barn ska inte behöva bry sig om hur de ser ut. När de hela tiden får bekräftelsen så kommer det att skapa ett beroende som för vissa kan komma att bli väldigt skadligt.

Tänk er för nästa gång. Vad vill jag förmedla till mina barn och barn i allmänhet? Att ta tillvara på upplevelser eller hur de ser ut?

Kärlek

Sabina

Hur går det att arbeta med barn när man vägrar kalla de söta, snälla eller duktiga?

Det är aldrig lätt att arbeta med barn, det ska det inte vara. Har man världens viktigaste jobb (forma framtidens vuxna) så måste man göra sitt yttersta varje dag för att vara en god förebild. Men det här att inte ge ytliga komplimanger är så himla enkelt. Det faller sig inte naturligt för mig att hälsa barnen välkomna på morgonen med ett "Hej *barnets namn*! Nämen vilken fiiiiiiin tröja du har! Vilken söt/tuff katt/dinosaurie du har på den!". Jag säger helt enkelt det jag känner: Välkommen! Vad kul att du kommer! Och skulle de ha någonting nytt på sig som de är stolta över och vill visa frågar jag om funktionen. Så jäklarns enkelt är det liksom. Och när de tillverkar någonting, om det så är en teckning, ett halsband eller ett väldigt högt torn använder jag mig inte heller av ytliga komplimanger utan ställer frågor om det de gjort. Vad det är, om det var svårt eller tog lång tid och jag frågar kanske om färgerna. Jag intresserar mig för det de gjort. Och när barnen te.x. städar eller hjälper till att plocka fram saker eller kanske håller upp dörrar och liknande tackar jag för hjälpen och talar om för dem hur mycket jag uppskattar när de plockar undan efter sig och förklarar hur mycket lättare det blir att hitta saker/få plats att leka om man lägger tillbaka det man använt där det skall vara. I princip alla barn håller med om det jag säger och man ser att det tänds en lampa någonstans där inne att "Ahaaa, okej ja det är ju så det är, det blir lättare att hitta. Barn som röjer undan efter sig är inte duktiga. Jag hatar det ordet. Jag bekräftar känslor, inte yta och hittills har jag inte fått några direkta reaktioner av negativ natur. Förutom från ett barn som är så indoktrinerad i det här med yta att det enda som betyder något för honom/henne är att det hon/han gör är fint eller att han/hon är söt. Det barnet försöker jag jobba extra mycket med. Det sorgligaste var att när jag frågade henne/honom varför det var viktigt att vara söt blev svaret: Vuxna tycker om en då. Det sved i hela mig när jag hörde det. Vem har lärt det här barnet att man måste vara fin/söt för att bli omtyckt? Jag hoppas att min son aldrig ska behöva känna det ansvaret. Att man behöver prestera för att bli omtyckt. Jag svarade iaf det här barnet att jag tycker om henne/honom för att hon/han är pratglad, ärlig, smart och fartfylld och att för mig spelar det ingen roll om hon/han är söt för det är inte viktigt för mig. Jag tycker om honom/henne för att hon/han är just den han/hon är. Så himla enkelt egentligen.

PPE

Sabina

The Pacific

Här hemma är vi, av den äldre generationen, två inbitna Film- och TV-nördar. Det har gett oss, förutom fyrkantiga ögon, otaliga minnen och upplevelser som vi värderar väldigt högt. Två av våra favoriter, alla kategorier måste jag nog säga, är mini-serierna Band of Brothers och The Pacific. Den senaste visas from idag på SVT1. Se dem för sjutton, två av de bästa serierna som någonsin visats på tv. Man gråter, man skrattar, man lider och sörjer med med männen, pojkarna egentligen, som till slut blir som  familjemedlemmar. Det är två grymma produktioner, lämnar ingen oberörd. Vi har Band of Brothers hemma i en plåtlåda, extramaterialet innehåller bl.a. intervjuer med de riktiga gamla rävarna som skådisarna porträtterar. The Pacific ligger och väntar på oss på Ica Hägernäs.

Så slå på ettan nu allihop och njut. Rami Malek är ju med för sjutton, sötast i stan.


Snafu


Sabina


RSS 2.0