Alphabettown

Vår benägenhet att ge barn komplimanger gällande deras utseende är rent vidrig tycker jag. Jag minns själv hur det var, hur man riktigt sög åt sig alla ord som slängdes i ansiktet på en när man var liten: Vad söt du är! Vad fin du är! Nämen har du klippt dig? Vad fiiiint det blev! Och sen blev man ju smått beroende av det där, att vara fin och att få höra det. Varför denna besatthet av att recensera våra barn? Barn är otroligt villiga att behaga och tillfredställa oss vuxna och det är ju så här komplex och skeva kroppsbilder skapas. Jag har barn på jobbet som anser att det viktigaste i livet är att vara fin. Man ser när de kommer på morgonen att de nästan inte kan behärska sig. De bara måste få höra vilka fina kläder de har. "Jag har på mig klänning idag, visst är den fiiiin?" "Titta vad jag har på mig, fint va?" De allra flesta bekräftar det och håller med. "Jaaa vad fiiin du är". Tänker sig inte för för fem öre och jag kan inte klandra dem för man vill ju komplimera barn och ge dem det de efterfrågar. Men jag bara vägrar. Totalvägrar att bekräfta deras utseendefixering. Jag svarar kort och gott med "Ja den ser himla skönt ut! Kan du göra kullerbyttor i den tror du?" Fan. Hur jävla svårt ska det vara? Folk ojar sig till höger och vänster och undrar varför sjuåringar vill banta, vara snygga. Är det så himla konstigt när det enda vi kontinuerligt och rutinmässigt bekräftar hos dem är hur fina de är? Alltid denna jävla yta.

Nu har jag en son och det är ju allmänt känt att pojkar inte får höra hur fina de är hälften så ofta som flickor men jag uppmanar verkligen alla föräldrar att säga ifrån när andra människor vill komplimera era barns utseende. Om era barn hela tiden får höra hur fina de är, söta, snygga, tuffa, coola kommer de att få uppfattningen att yta är viktigt och att skönhet är något som bör eftersträvas. Då måste ni vara motpolen som bekräftar allt annat. Ponera följande scenario: Ni kommer till förskolan och en pedagog kläcker ur sig: Nämen vad fin/tuff/söt/häftig du är idag! Hur bemöter man det? Skitsvårt ju. Vid just ett sånt tillfälle kan man kanske säga att; Ja och du skulle se hur snabbt hen klädde på sig idag! Eller; Ja och vid frukostbordet hade vi jättekul idag för att... Osv. Eller helt enkelt bara säga att ni inte uppskattar sådana komplimanger. Det beror ju på hur villig man är att reda ut eventuella frågetecken för det här med att inte komplimera barns utseende är rena utomjordiskan för vissa.

Ett allmänt tips är att bekräfta era barns upplevelser istället.

"Titta vilken fin teckning jag har ritat/Torn jag har byggt"
"Ja titta! Det ser himla kul ut att bygga ett sådant, kan inte du visa mig hur du gjorde?"

"Kolla på min tröja, visst är den häftig!"
"Är det en ny tröja? Vem har du fått den av? Är den skön?"

Sluta uppmuntra barn att bry sig om hur de ser ut, att det är viktigt att vara fin. För det är inte viktigt. Barn ska inte behöva bry sig om hur de ser ut. När de hela tiden får bekräftelsen så kommer det att skapa ett beroende som för vissa kan komma att bli väldigt skadligt.

Tänk er för nästa gång. Vad vill jag förmedla till mina barn och barn i allmänhet? Att ta tillvara på upplevelser eller hur de ser ut?

Kärlek

Sabina