Alphabettown

Det är aldrig lätt att arbeta med barn, det ska det inte vara. Har man världens viktigaste jobb (forma framtidens vuxna) så måste man göra sitt yttersta varje dag för att vara en god förebild. Men det här att inte ge ytliga komplimanger är så himla enkelt. Det faller sig inte naturligt för mig att hälsa barnen välkomna på morgonen med ett "Hej *barnets namn*! Nämen vilken fiiiiiiin tröja du har! Vilken söt/tuff katt/dinosaurie du har på den!". Jag säger helt enkelt det jag känner: Välkommen! Vad kul att du kommer! Och skulle de ha någonting nytt på sig som de är stolta över och vill visa frågar jag om funktionen. Så jäklarns enkelt är det liksom. Och när de tillverkar någonting, om det så är en teckning, ett halsband eller ett väldigt högt torn använder jag mig inte heller av ytliga komplimanger utan ställer frågor om det de gjort. Vad det är, om det var svårt eller tog lång tid och jag frågar kanske om färgerna. Jag intresserar mig för det de gjort. Och när barnen te.x. städar eller hjälper till att plocka fram saker eller kanske håller upp dörrar och liknande tackar jag för hjälpen och talar om för dem hur mycket jag uppskattar när de plockar undan efter sig och förklarar hur mycket lättare det blir att hitta saker/få plats att leka om man lägger tillbaka det man använt där det skall vara. I princip alla barn håller med om det jag säger och man ser att det tänds en lampa någonstans där inne att "Ahaaa, okej ja det är ju så det är, det blir lättare att hitta. Barn som röjer undan efter sig är inte duktiga. Jag hatar det ordet. Jag bekräftar känslor, inte yta och hittills har jag inte fått några direkta reaktioner av negativ natur. Förutom från ett barn som är så indoktrinerad i det här med yta att det enda som betyder något för honom/henne är att det hon/han gör är fint eller att han/hon är söt. Det barnet försöker jag jobba extra mycket med. Det sorgligaste var att när jag frågade henne/honom varför det var viktigt att vara söt blev svaret: Vuxna tycker om en då. Det sved i hela mig när jag hörde det. Vem har lärt det här barnet att man måste vara fin/söt för att bli omtyckt? Jag hoppas att min son aldrig ska behöva känna det ansvaret. Att man behöver prestera för att bli omtyckt. Jag svarade iaf det här barnet att jag tycker om henne/honom för att hon/han är pratglad, ärlig, smart och fartfylld och att för mig spelar det ingen roll om hon/han är söt för det är inte viktigt för mig. Jag tycker om honom/henne för att hon/han är just den han/hon är. Så himla enkelt egentligen.

PPE

Sabina