Död åt bloggen

Jag är mycket mer aktiv på instagram: Alphabettown heter jag där också såklart :) Följ mig och allt blir okej!

Delar med mig av ett favoritfoto




Livstecken

Vi lever! 
 
Men tid till bloggande finns liksom inte. Med en supetrotsig femåring och en närhetstörstande tvåmånaders spenderar jag mina dagar övandes på bläckfiskeskills. Önskar jag kunde klona mig men tills det är möjligt multitaskar jag och släcker bränder med de armar jag har.
 
Hoppas ni fortsätter titta in här då och då fast jag lyser med både frånvaro och intressanta inlägg. En dag kommer jag tillbaka ♥

Helg

Jag lever för helgen, det erkänner jag. Då är vi två om allt, jag kanske lyckas äta både frukost och lunch, jag kan ta igen eventuell förlorad sömn och kanske till och med duscha! Helt fantastiskt detta påhitt med helg alltså.
 
Ninja har utvecklat nåt slags kvällsångest som började för ett par veckor sen. Mellan 19 och 23 är det vad vi valt att kalla "skrikfest". Men låt inte namnet lura er, det är alltså inte tal om dans och dekadens utan hon är helt vansinnig bara helt upp och ner och utan anledning. Igår fick jag så ont i öronen att jag gick ut med henne i vagnen i 20 minuter. Hon somnade inte men var åtminstone tyst och nöjd där hon låg och njöt av att bli runtputtad i duggregnet och jag bekantade mig med en del av området som innan var mig okänt. Jag hade faktiskt inget emot det, skönt med lite luft men jag gissar att de få personer jag mötte undrade vad fan jag höll på med som var ute med barnvagn 22.30 en fredag..
Efter att ha rådfrågat några smarta människor i en föräldragrupp på fejjan valde vi idag att lägga henne i hennes säng när vi märkte att hon blev trött och hör och häpna HON HAR NU SOVIT I TVÅ JÄVLA TIMMAR! Helt själv! Hon har helt enkelt varit övertrött men inte kommit till ro här nere med oss. Nu hoppas vi att det här fortsätter funka för herregud vad man hinner med. Har säkert haft datorn i en timme nu och Ilkka spelar Xbox ostört ;)
 
 

131228



❤️ Ninja Elliott Helenius ❤️

God jävla jul!

Vi har haft en lugn och mysig jul och fått massa fina klappar.
 
I andra nyheter: Har gått över 6 dagar i graviditeten och sliter snart ut unghen med mina bara händer.
 
God jul!

Till vardagsrummet

 
 
Äntligen hittat en matta jag gillar som inte kostar miljoner riksdaler. Vi har världens största soffa så för att mattan ska täcka upp måste den vara tre meter lång.. Passade även på att klicka hem matchande kuddar. Herregud vad fint vi börjar få det hemma nu. Ska ta mig tid och fota allt nån dag men just nu består mina dagar typ av: promenad till och från förskolan, hem och sova, upp och se på TV. Det är vad jag orkar med för tillfället. 16 dagar kvar nu!
 

Elliott Smith 1969-2003

 
 
Jag har haft en del idoler genom åren, gillat många lagom mycket typ. Men den här människan finns längst in i hjärtat och stannar där tills jag dör och bortom det. Hans musik, hans liv, den han var och fortsätter vara kommer alltid att betyda otroligt mycket för mig. Hans musik ska spelas på mitt bröllop och min begravning och Om kommer att bära hans namn när hen anländer. Jag saknar honom fast jag aldrig träffat honom och det smärtar mig att han inte kan göra musik längre.
 
Idag är det tio år sedan han dog. Idag ska jag minnas honom hela dagen ♥
 
 
 
Vila i frid
 
 

Saker på min (och Oms) önskelista

 
 
Det är ju snart jul och i sann barnanda kommer här min önskelista! En del saker kanske passar Om (arbetsnamnet på den där som väntas komma runt just jul) bättre men en del saker är till mig. Och Om. Okej, mest till Om men jag kan inte komma på något jag önskar mig..
 
Ett babygym
 
 En matchande sängmobil
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sen önskar jag mig TV-serierboxar. Typ Supernatural (1-8), Buffy (alla säsonger utom första)  och Glee (1-4). Jag önskar mig även en bok. Presentkort är också alltid uppskattat, typ H&M.
 
De översta sakerna tar jag gärna emot som tidiga julklappar, gillar att ha saker färdigt så snabbt som möjligt och är inte ett dugg bortskämd som ber om saker som en liten skitunge :)
 
Tack på förhand ♥
 

Stefan Sundström forever

Jag och Dorian tittar på Barnkanalen och Stefan Sundström är med och lagar mat. Hallå, jag älskar Stefan.

Jag - Stefan är JÄTTEBRA på att spela gitarr.
Dorian - Det är du med FAST du har en bebis i magen.

Min unge alltså, han gillar mig ❤️

En tanke

Om AIK vinner SM-guld i år så innebär det att de och mina ungar hör ihop. Sist var ju 2009 och då föddes Dorian. Häftiga tanke, mina barn och Gnaget.

*håller alla tummar jag har*
*jag har bara två*
*hjälp mig!*

Ja men jag sa ju det

Sanning
 
Här står det ju ganska precis som jag skrev nedanför. Faktiskt. (Om Mileycirkusen och hur våldtäktskulturens främste förespråkare kommer undan tämligen oskadd)

Det omvälvande året

 
 
Det här inlägget har legat och pyrt precis under ytan ett tag och jag tror att det nu är redo att förevigas på det heliga internätet.
 
För ganska exakt ett år sen var jag gravid. Eller, jag trodde att jag var det för i verkligheten hade det som skulle bli Dorians syskon redan dött. Det fick aldrig en chans och dog i ett av de vanligaste stadierna ett missfall sker i, när hjärtat ska börja slå. Det fick aldrig börja slå. Men jag var gravid, faktiskt i flera veckor efter att det dött, och jag mådde fysisk väldigt bra. Därför misstänkte jag hela tiden att något var fel och när de där rosa flytningarna dök upp var det som en bekräftelse på något jag redan visste, det här skulle inte gå vägen. Månaderna efter är som en enda lång transportsträcka; från pigga, levande jag genom döda, deprimerade, dödslängtande jag till Sabina Av Idag. Jag gick igenom två kirurgiska och ett medicinskt försök innan den fysiska delen var fixad. Där emellan var jag med om en störtblödning på jobbe och fick skjutsas in akut av min chef. Hela upplevelsen var rakt igenom helvidrig och jag önskar inte min värsta fiende det jag fick utstå under de två månader det tog att bli fysiskt återställd.
 
Jag är absolut inte över guppet i vägen, mycket pga att vi nästan ett år efter missfallet och allt som följde faktiskt ska bli föräldrar igen. Runt julafton är det beräknat att Dorians syskon ska komma till oss och den här gången får man väl ändå säga att något riktigt illa ska hända för att det inte ska gå vägen. Jag gick in i V 27 igår och jag känner den här ungen varje dag i princip hela tiden, det är aldrig stilla. En till liten vilding.
 
Graviditeten har varit hemsk. I början var jag sjukskriven för illamående, jag har varit trött, får knappt i mig mat (har gått ner 5 kg hittills) och jag har ett pajat muskelfäste i ryggen som gör att jag är sjukskriven på halvitd just nu, det lär bli heltid snart. Men det som har varit allra jobbigast är den psykiska delen. Jag har haft jättesvårt att ta till mig graviditeten, att det faktiskt blir ett barn nu och hjärnan hinner inte med för fem öre. Jag är samtidigt konstant orolig, har ångest och vaknar flera ggr per natt för att kolla till Dorian, kolla så att han lever. För om graviditeten går bra måste ju något annat hända, så fungerar min hjärna just nu. Jag har dessutom ett fruktansvärt dåligt samvete gentemot Dorian, det känns som jag förstör hans liv genom att ge honom ett syskon. Här har han gått hela livet med all uppmärksamhet och kärlek och så ska han nu behöva dela den. Jag orkar heller ingenting alls just nu så vår relation som varit tajtare än spandex har helt ändrats. Vi umgås knappt längre, det är bara pappa som gäller även om vi ibland myser i soffan vilket är ungefär vad jag orkar. Vi har haft så mycket tid för oss själva i och med att Ilkka, innan han bytte jobb, jobbade kvällar och helger. Vi hittade på saker hela tiden, Dorian och jag, men nu är vårt umgänge reducerat till soffhäng och filmtittande. Total kullerbytta mot vad vi hade innan.
 
Jag mår helt enkelt väldigt dåligt, av förklarliga skäl. Jag är hela tiden på helspänn och det är fruktansvärt energitömmande.
 
Jag har kontakt på BUP och bra stöd från min barnmorska på MVC så jag hoppas att det ska bli bra, jag oroar mig framförallt för förlossningsdepression. Graviditetsdepression är det nog ganska säkert att säga att jag har, jag behandlades ju för depression redan innan vi blev gravida nu så det här är en förlängning av det.
 
Jag har valt att inte dela med mig av det här på varken Facebook eller Instagram och är tacksam om ni respekterar det. Jag har som sagt skrivit det här inlägget hur många ggr som helst, jag har påbörjat statusuppdateringar och tagit foton som jag velat dela med mig av men det har tagit helstopp så fort jag kommit till *PUBLICERA*.
 
Jag längtar efter det här barnet, jag gör verkligen det. Men jag har svårt att förstå att det är sant. Och sanningen är att vad som helst kan hända, jag tar inte ut något i förskott!
 
Så nu vet ni.
 
Kram på er ♥
 

Hörrni stackare

Jag ska försöka bli mer aktiv här. Jag har insett att sen jag återtog min Facebook så har bloggen fått lida, jag får ut all min lycka och olycka i statusuppdateringarna där och har inte samma behov att ordbajsa här, tyvärr. Men jag ska försöka klämma ur mig några rader i veckan åtminstone. Det händer ju faktiskt himla mycket i livet just nu, en del vet men de flesta vet inte. Precis som jag, vi, valt. Men kanske att det kommer lite avslöjanden här!
 
På återseende
 
 

Cory Monteith

 
 
För folk nära mig (eller alla på min vänlista on le fejsbuk) är det väl ingen nyhet att jag är en Gleek. Vet inte vad jag fastnade för egentligen, är inget musikalfan eller så. Men jag föll. Hårt. För vad serien gör för alla freaks runt om i världen, som inte passar in. För homosexuella ungdomar och nördar och töntar och misfits. Och så massa musik.
Jag älskar hela gänget, framförallt orginialmedlemmarna i New Directions. Och så igår när jag vaknar gick jag in på Aftonbladetappen för att kolla om det hänt nåt under natten. Det gör jag alltid varje morgon. Och så möts jag av nyheten att allas vår Finn Hudson inte finns mer. Och mitt hjärta brast. Tusen ggr under dagen brast det. Jag är en serienörd, jag skapar band till karaktärer på ett smått psykotiskt sätt och så tycker jag om att följa skådespelarnas liv utanför serien. Och jag är känslig, kanske mer känslig nu än vanligtvis. Jag har gråtit och så har jag gråtit och så har jag lyssnat på Glee, och läst. Och läst och läst och läst allt jag kan komma över vad gäller eventuell dödsorsak.
 
Jag är 28 år gammal.
 
Och jag kan fortfarande inte tro att det är sant.
 
 
 
Vila i frid, Frankenteen ♥
 

Behöver semester efter semestern

Igår kom vi så hem från vår fantastiska semester. Vi har hållt igång dagarna i ända och jag är helt slut. Inte riktigt i skick just nu att hålla mammas tempo och med en unge mitt uppe i det jävligaste av alla utvecklingshopp är jag nu slut som artist.
 
Dorian alltså. Det känns som vi har fått ett helt nytt barn. Han är, för att uttrycka det milt, helt omöjlig. Han vill inte äta, alltså verkligen ALDRIG äta någonting förutom pommes och möjligtvis lite chips, han tycker ca ingenting är roligt, han gnäller om precis allt. Allt allt allt. Han lyssnar inte på någon, inte ens sin mormor som annars aldrig har problem med honom. Han har en vilja av kevlar och det går INTE att varken muta eller hota. Inget funkar ändå. Han är med andra ord sin mors son och det får jag väl vara lite stolt över men gångerna jag velat lappa till honom under den här semestern är otaliga. Men han har iaf fått träffa tomten när vi två dagar i rad besökte tomteland (bästa jag gjort!!), se massa rovdjur på Orsa Björnpark, besökt en sagoby, åkt ett litet turisttåg, ätit sin vikt i pommes och hänga med sin idol morbror (haha) Henrik när vi avslutade semestern i Alfta och åkt fyrhjuling med samma idol.
Allt som allt har han nog haft en bra resa även om han inte direkt gjorde sken av det under tiden.
 
Nu är han hemma med mig till ondsag nästa vecka då han åker till Finland med sin farmor. Jag ska ta det så jävla lugnt och inte göra någonting alls de dagar han är borta. Jag och Ilkka ska ut och äta nån dag, men annars?
 
Noll knop.

Är ni kvar?

Min närvaro här har efterfrågats och jag hoppas att nu när jag har semester (I SEX VECKOR!!!) kan jag kanske anstränga mig lite mer för att hålla den här fina lilla bloggen vid liv.
 
Semestern kommer att spenderas enligt följande: Fredag nästa vecka tar jag och Dorian med oss mamma/mormor och bosätter oss i Dalarna i en vecka. Lugn och ro och lite turistande står på agendan och gladast av alla är nog Ilkka som ska få vara själv hemma i 9 dagar :) På vägen hem från Dalarna stannar vi till i Alfta för att besöka syrrans sambo med familj under en helg. Syrran kommer dock lysa med sin frånvaro då hon inte har semester förrän veckan efter. Sen slår jag och Dorian ihjäl en vecka själva innan svärföräldrarna tar med honom till Finland i tio dagar. Själv ska jag njuta av ensamma dagar och mysiga kvällar tillsammans med Ilkka som den här sommaren inte har någon semester alls eftersom han gjort ett trevligt karriärbyte som för honom betyder normala arbetstider och inget helgjobb och för oss innebär det att vi får umgås med honom mycket oftare! Inte en dag för tidigt och han trivs så himla bra. Han pratar om det nonstop när han kommer hem, hur kul han har på jobbet. Winwin för alla inblandade :)
 
Sen planerar jag och mamma att ta med oss Dorian till Gränna och sen vidare till Astrid Lindgrens värld men var när hur är inte bestämt än. Några umgängestimmar med grannar och vänner lär det bli också!
 
I höst går jag tillbaka till jobbet men byter tillbaka till min gamla avdelning. I vinter händer mycket spännande men det återkommer jag med lite senare i sommar!
 
Kram från oss

Ursäkta frånvaron

Jag vill så gärna blogga mer. Jag vill skriva om svensk hederskultur, American Apparel, Genus, Feminism, Vita Kränkta Män och allt annat jag brinner för/irriterar mig på.
 
Men det händer så mycket annat här just nu. Jag har varken orken eller tiden.
 
När tid och ork återvänder, gör även jag det.
 
Tack så länge!

Jag är tillbaka

 
 
Går in på blogg.se och inser att jag inte bloggat på nästan två veckor. Två veckor som har varit minst sagt fartfyllda! Mitt lilla projekt Suspended Coffee Stockholm (numera Bjudfika) tog minst sagt fart. I dagsläget har vi närmre 1300 gillare på Facebook, vi har synts i all media som finns (TV, tidning, radio, internet) och företag börjar så smått intressera sig. Fenomenet har spridit sig över hela Sverige och imorgon åker vi in till city och delar ut våra fina inofrmationslappar som vi blivit sponsrade med. Vi har även blivit sponsrade med en fantastiskt fin logga för att skilja oss lite från övriga SC-rörelser. Det händer saker hela tiden och Bjudfika har blivit lite av ett extrajobb. Kul, häftigt och lite läskigt på samma gång!
 
Igår kom jag och Ilkka hem från Amsterdam. En helt fantastisk stad där vi trivdes väldigt bra. Vill definitivt besöka staden igen. Gärna något senare på året, tänker vår/sommar. Vi hade helt OK väder men vi hade gärna haft lite mer sol och färg även om Amsterdam är vackert även när det är grått :) Jag återkommer senare med lite foton!
 
Nästa vecka är det jobb igen (det vanliga alltså haha). Jag skulle ha jobbat i fredags men efter att ha blivit skickade kors och tvärs över hela Schiphol (Amsterdams flygplats) pga av gatebyten och en rejäl försening av flighten och ett mindre (läs:större) sammanbrott var jag så utmattad när jag vaknade typ 2 timmar efter att vi kommit hem  att jobb inte var att tänka på. Jag har de senaste åren utvecklat en fruktansvärd flygrädsla och inför hemresan fick jag panikångest redan innan vi gått på. Det var faktiskt så illa att en medresenär erbjöd mig Sobril för att lugna mina (och kanske även sina?!) nerver. Det är HEMSKT att känna så inför en flygning som tog två timmar. Men min psykolog, som jag träffade igår, tyckte det var helt på sin plats att jag reagerade så. Hon uttryckte det som att "jag är mer sårbar nu" i och med allt jag går igenom. Jag godtog det och kommer aldrig att flyga igen!
 
Nu ska jag mysa ner mig i soffan bredvid Dorian. Ilkka har åkt på någon slags magbakterie och ligger nedbäddad i sängen där uppe. Just typiskt när vi har noll mat hemma och jag inte har någon lust att åka och handla ;)
 
 
 
 

Going loco

Vill ha det här setet till altanen på framsidan
 
 
Jag ser mig själv med en kall öl och goda vänner, njutandes av sommaren, i den där soffan. Tror jag gör det till verklighet någon gång innan midsommar.

Tidigare inlägg
RSS 2.0