Alphabettown

 

 

För folk nära mig (eller alla på min vänlista on le fejsbuk) är det väl ingen nyhet att jag är en Gleek. Vet inte vad jag fastnade för egentligen, är inget musikalfan eller så. Men jag föll. Hårt. För vad serien gör för alla freaks runt om i världen, som inte passar in. För homosexuella ungdomar och nördar och töntar och misfits. Och så massa musik.

Jag älskar hela gänget, framförallt orginialmedlemmarna i New Directions. Och så igår när jag vaknar gick jag in på Aftonbladetappen för att kolla om det hänt nåt under natten. Det gör jag alltid varje morgon. Och så möts jag av nyheten att allas vår Finn Hudson inte finns mer. Och mitt hjärta brast. Tusen ggr under dagen brast det. Jag är en serienörd, jag skapar band till karaktärer på ett smått psykotiskt sätt och så tycker jag om att följa skådespelarnas liv utanför serien. Och jag är känslig, kanske mer känslig nu än vanligtvis. Jag har gråtit och så har jag gråtit och så har jag lyssnat på Glee, och läst. Och läst och läst och läst allt jag kan komma över vad gäller eventuell dödsorsak.

 

Jag är 28 år gammal.

 

Och jag kan fortfarande inte tro att det är sant.

 

 

 

Vila i frid, Frankenteen ♥