Alphabettown

 

 

Det här inlägget har legat och pyrt precis under ytan ett tag och jag tror att det nu är redo att förevigas på det heliga internätet.

 

För ganska exakt ett år sen var jag gravid. Eller, jag trodde att jag var det för i verkligheten hade det som skulle bli Dorians syskon redan dött. Det fick aldrig en chans och dog i ett av de vanligaste stadierna ett missfall sker i, när hjärtat ska börja slå. Det fick aldrig börja slå. Men jag var gravid, faktiskt i flera veckor efter att det dött, och jag mådde fysisk väldigt bra. Därför misstänkte jag hela tiden att något var fel och när de där rosa flytningarna dök upp var det som en bekräftelse på något jag redan visste, det här skulle inte gå vägen. Månaderna efter är som en enda lång transportsträcka; från pigga, levande jag genom döda, deprimerade, dödslängtande jag till Sabina Av Idag. Jag gick igenom två kirurgiska och ett medicinskt försök innan den fysiska delen var fixad. Där emellan var jag med om en störtblödning på jobbe och fick skjutsas in akut av min chef. Hela upplevelsen var rakt igenom helvidrig och jag önskar inte min värsta fiende det jag fick utstå under de två månader det tog att bli fysiskt återställd.

 

Jag är absolut inte över guppet i vägen, mycket pga att vi nästan ett år efter missfallet och allt som följde faktiskt ska bli föräldrar igen. Runt julafton är det beräknat att Dorians syskon ska komma till oss och den här gången får man väl ändå säga att något riktigt illa ska hända för att det inte ska gå vägen. Jag gick in i V 27 igår och jag känner den här ungen varje dag i princip hela tiden, det är aldrig stilla. En till liten vilding.

 

Graviditeten har varit hemsk. I början var jag sjukskriven för illamående, jag har varit trött, får knappt i mig mat (har gått ner 5 kg hittills) och jag har ett pajat muskelfäste i ryggen som gör att jag är sjukskriven på halvitd just nu, det lär bli heltid snart. Men det som har varit allra jobbigast är den psykiska delen. Jag har haft jättesvårt att ta till mig graviditeten, att det faktiskt blir ett barn nu och hjärnan hinner inte med för fem öre. Jag är samtidigt konstant orolig, har ångest och vaknar flera ggr per natt för att kolla till Dorian, kolla så att han lever. För om graviditeten går bra måste ju något annat hända, så fungerar min hjärna just nu. Jag har dessutom ett fruktansvärt dåligt samvete gentemot Dorian, det känns som jag förstör hans liv genom att ge honom ett syskon. Här har han gått hela livet med all uppmärksamhet och kärlek och så ska han nu behöva dela den. Jag orkar heller ingenting alls just nu så vår relation som varit tajtare än spandex har helt ändrats. Vi umgås knappt längre, det är bara pappa som gäller även om vi ibland myser i soffan vilket är ungefär vad jag orkar. Vi har haft så mycket tid för oss själva i och med att Ilkka, innan han bytte jobb, jobbade kvällar och helger. Vi hittade på saker hela tiden, Dorian och jag, men nu är vårt umgänge reducerat till soffhäng och filmtittande. Total kullerbytta mot vad vi hade innan.

 

Jag mår helt enkelt väldigt dåligt, av förklarliga skäl. Jag är hela tiden på helspänn och det är fruktansvärt energitömmande.

 

Jag har kontakt på BUP och bra stöd från min barnmorska på MVC så jag hoppas att det ska bli bra, jag oroar mig framförallt för förlossningsdepression. Graviditetsdepression är det nog ganska säkert att säga att jag har, jag behandlades ju för depression redan innan vi blev gravida nu så det här är en förlängning av det.

 

Jag har valt att inte dela med mig av det här på varken Facebook eller Instagram och är tacksam om ni respekterar det. Jag har som sagt skrivit det här inlägget hur många ggr som helst, jag har påbörjat statusuppdateringar och tagit foton som jag velat dela med mig av men det har tagit helstopp så fort jag kommit till *PUBLICERA*.

 

Jag längtar efter det här barnet, jag gör verkligen det. Men jag har svårt att förstå att det är sant. Och sanningen är att vad som helst kan hända, jag tar inte ut något i förskott!

 

Så nu vet ni.

 

Kram på er ♥