Alphabettown

Han är såklart helt fantastisk. Världens bästa unge.

Tre ord: Kärleksfull, viljestark, intelligent

Förutom det så är han läskigt vuxen i sitt tal. Använder sig nästan uteslutande av ord och fraser han snappar upp i sin vuxna omgivning. Det är ofta svårt att hålla sig för skratt när han uttrycker känslor och viljor i ord man knappt använder själv. Han umgås ju väldigt mycket med vuxna och har ett helt fantastiskt socialt nätverk fyllt med bra förebilder och trygga personer som aldrig någonsin har pratat bebisspråk med honom och som alla är verbalt begåvade så det är inte helt konstigt att han uttrycker sig så som han gör. Hans tal är absolut inte färdigbildat än men det kan nästan kännas skönt för om hans uttal varit perfekt hade han nog varit lite creepy (om man får säga så om sitt barn haha) Han är ett väldigt älskat barn och det märks så väl på honom då han är en helt fantastiskt kärleksfull liten person som gärna och ofta talar om för en att han "älskar dig så mycket". Han talar ofta om sina bästa kompisar och sina favoriter och det smälter ju hjärtat lite (läs:mycket) Han fullkomligt avgudar sin mormor och farmor, som han har varsin dag i veckan med. Måndagar med farmor, fredagar med mormor. Få förunnat och det gör mig varm i hjärtat att han älskar dem så mycket.

Han har även en helt fantastisk humor och även där är han rolig på ett sätt som jag sällan ser hos andra, något jag tycker är skithäftigt. Han är kroppsspråkssmästaren nr 1 också, använder sig alltid av handgester när han förklarar eller vill något. Väldigt yvig, som en liten professor. Han fullkomligt älskar pussel och slår redan mig med hästlängder. Han kan sitta länge och lägga samma pussel om och om igen tills det blir tråkigt och jag misstänker att han kommer att bli en rastlös själ, som jag, så det gäller att hela tiden utmana honom för han har lite svårt att göra samma sak för länge (förutom pusslandet då). Han har mitt, korta, tålamod vilket ger sig uttryck i frustrerade skrik och heta temperamentsväxlingar. Han kan vara förjävlig när han inte får som han vill och jag vet att hans och Ilkkas mornar ibland är mer än Ilkka kan hantera. Vill inte gärna klä på sig och inte gå till sin förskola men det går snabbt över och efter snart tre månader på nya stället har vi fått veta att han kommit in i gruppen bra och är en uppskattad kamrat.

Han är väldigt bra på att prata istället för att knuffas och slåss, sånt är inget för honom. Men han är bra på att säga ifrån när det räcker, när någon hotar hans integritet eller blir "för mycket". Han är en väldigt bra kompis och skyddar gärna sina små vänner även när de inte behövs skyddas. Säger gärna ifrån när hans BFF ska gå härifrån med orden "sluta, du får inte. Han vill inte gå hem!" En jättefin egenskap i grunden men som vi försöker prata med honom om, att det är Es föräldrar som bestämmer. Han älskar att rita också och han har favoritfärger (rosa och lila). Färger kan han för övrigt klockrent nu och har kunnat ganska länge. Bokstäver börjar också falla på plats och då framförallt de som ingår i hans namn.

Han är en väldigt otypisk pojke. Fysiska, buffliga lekar är ingenting för honom även om han också kan dras med i stundens hetta. Jag vet inte om jag ska tacka vårt alldeles förträffliga föräldraskap för detta. Jag tycker det är väldigt skönt och uppmuntrar honom till andra lekar, kreativa, "mjuka" lekar som en motpol till den uppmuntran han får och kommer fortsätta få från samhället och omgivningen. Han är mer kramig än puttig brukar jag säga och jag tror det är för att vi är väldigt fysiska i vår kärlek här hemma. Vi kramas gärna och mycket och talar ofta om för honom, och varandra, att vi uppskattar och tycker om honom. Han är dock inget osynligt tyst barn utan vet exakt hur han ska göra för att ta plats.

Jag tror vi har haft väldig tur med förskoleplatsen också. Dorian är tre år och har nog aldrig ens hört ordet "pangare" och jag har aldrig sett honom leka lekar som är typiska för killar i hans ålder. Hos hans dagmamma var majoriteten av barnen tjejer så när han började på Borgen var jag lite rädd att han skulle indoktrineras i machokulturen som faktiskt råder på de flesta förskolor bland pojkarna men det har liksom inte hänt och jag är så fruktansvärt tacksam för detta (även om jag vet att det kan komma bakslag så tror och hoppas jag att Dorian är så bra rustad hemifrån att han kan stå emot för stämningen kan bli väldigt våldsam bland småpojkar vet jag av erfarenhet och jag hoppas han ska slippa känna det kravet, att vara grabbig, häftig och stor)
Det jobbar inte mindre än tre män på hans förskola, en på varje avdelning, och jag tycker det är jätteviktigt att han får se män i omsorgsyrken.

Ja ni märker kanske att jag skulle kunna fortsätta med det här inlägget i all evighet men någonstans måste man väl sluta antar jag.

Jag är fruktansvärt stolt över min son, såklart. Jag känner att jag lyckas i mitt föräldraskap och jag är även stolt över mig själv som engagerar mig i mitt barn på de sätt jag gör. Jag läser och lär mig och är vetgirig då jag vill att Dorian ska få den bästa barndomen jag kan åstadkomma åt honom. Jag gör ingenting på rutin och jag har en välgrundad tanke med allt det jag gör som involverar honom. Min största förhoppning är att han när han är vuxen är lika stolt över mig som jag vet att jag kommer vara över honom!

PPE

Sabina