"Jag är stolt över att vara kvinna"
- Måla läpparna röda
- Puta med rumpan
- Inte vara en man. Eller ännu värre, en hen
- Ha höfter och tuttar
Och sen fortsätter hon om att vi måste få vara olika, kvinna och man och det vanliga gamla tramset och jag bara läser och känner att va fan, den här människan har ju inte fattat någonting. Som vanligt när det gäller stoltöverattvarakvinna-tjejer. Jag vet inte men, jag är stolt över att var jag? Sabina liksom? Jag vill liksom få vara stolt över MIG SJÄLV OCH DEN INDIVID JAG ÄR och inte stolt för att jag har typ, en snippa? Så länge vi fortsätter peka på, utmärka och göra väsen av skillnaderna så kommer vi ju alltid att behandlas olika och framförallt kommer vi kvinnor att fortsätta stå lägre i ordningen eftersom vi faktiskt lever i ett patriarkat (allt kvinnligt är dåligt osv). Och så det här med att det är skillnaderna könen emellan som är vackert och det som är attraktivt (jo hon skrev faktiskt så) hur fan förklarar man det för någon som inte är heterosexuell? "Nej du Lisa, du måste gilla pojkar för de är aaaannoooorluuuuundaaaa". Själv vill jag nog påstå att alla är olika och att det är personligheter vi dras till och inte kön. Jag kallar mig själv hetero, men jag vet inte. Jag har aldrig fallit för en tjej men har aldrig tänkt tanken att det skulle vara omöjligt bara för att jag hittills bara varit med killar. Nu är jag ju stadgad så jag tänker inte så mycket på det längre men jag har aldrig begränsat mina känslor till ett kön. Däremot finns det ett klart mönster gällande personlighet hos de jag haft relationer med.
Sen förstår jag ju att vissa tjejer tycker det är kul med smink och fina kläder och att behaga andra. (För det är därför de gör det. Att säga att man "gör det för sig själv" måste ju bli en tröttsam lögn någon gång.) Mitt problem med såna här tjejer ligger inte i ATT de gör det. Det är att de inte bryr sig om att fundera över VARFÖR utan kör på det där att det är för sig själv. Nej, det är inte därför. Jag lovar att varenda jävla människa på jorden gärna skulle gå omkring i myskläder och vara BEKVÄM dygnet runt hela tiden om det var socialt acceptabelt. Men det är det inte och vi gör som vi lär. Vissa av oss i alla fall. Jag gör det. Jag sminkar mig, jag klär upp mig. Skadad av omvärlden, normer och ideal liksom. Ibland står jag emot, förmodligen oftare än andra, men det är svårt att bryta vanor.
I alla fall. Jag slutar typ lyssna på folk som använder sig av denna typ av argumentation när genus och könsneutralitet kommer på tal. Om någon på riktigt tror att det är en bra grej att komma med (stolt tjej, måstefåvarakvinnaochman, skillnaderna är vackra osv) så avfärdar jag tyvärr personen som lätt intelligenshandikappad. Problemet med såna här tjejer är också ofta att de inte alls är stolta över att vara KVINNA. De vill bara skydda den stereotypiska kvinnligheten och gör det gärna med stilettklackar och röda läppar (tydligen)
Var stolta över er själva för fan, inte över ert kön. (Och alla förväntningar som kommer med det)
Kärlek
Sabina
Vem är jag?
Det är 8 år sen jag tog studenten. Och jag umgås inte med någon överhuvudtaget som jag umgicks med då, de som varit mina vänner sen högstadiet. Tioåriga vänskapsband klipptes ju där, för tre år sedan. Ett fruktansvärt nödvändigt uppbrott men saknaden ibland alltså. Hjärtskärande och avgrundsdjup. Framförallt efter vissa av dem. Det är ju som att göra slut. Att bli dumpad. Som att kliva ner i ett avgrundshål och ta sig upp igen. Det tar tid och det är så jävla SMÄRTSAMT att göra något som går emot allt man tror på. Och vet. Och kan.
Jag är en HELT annan människa idag än för åtta år sedan. Helt naturligt självklart men jag blir alltid lite fånigt leende när jag tänker på den jag var då, på gymnasiet. Så jävla osäker på mig själv, på folk runt omkring. Litade inte på någon efter upplevelser och händelser under högstadiet. Ifrågasatte OFTA mina relationer, både hur jag fungerade i dem och hur andra behandlade mig. Jag var aldrig helt övertygad om att de var mina vänner. Så där på riktigt liksom, som man läser om. Vått och torrt och genom eld och allt det där. Och idag inser jag, att jag var ju aldrig mig själv till 100% eftersom jag var så förvirrad. Osäker på vem jag var, vem jag ville vara, hur jag skulle förhålla mig till andra. Jag var ett VRAK i gymnasiet. Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr för jag ville inte att det skulle bli så, så föll inget på plats förrän jag vågade bryta upp. Jag vet att jag sårade folk när jag gjorde det och jag sårade mig själv, djupt, när jag valde att gå en annan väg. Att så brutalt vända ryggen åt allt jag visste och kände till. När jag tänker på det idag kan jag inte fatta att jag gjort det, att jag var så stark. Jag blir gråtig när jag tänker på det. För sån är jag idag, jag gråter. Gjorde aldrig det förr.
Jag har vänner idag. Riktiga vänner, som jag älskar villkorslöst och som älskar mig för att jag är jag, inte trots att jag är jag. De gillar mig liksom. Och de har fått lära känna mig när jag är jag till hundra procent. Jag låtsas inte längre, det är inte värt det. Det är energikrävande att anpassa sig efter sitt sällskap. Idag är jag ett paket, man får allt eller inget. Det positiva med det negativa. Ingen censur. Och ändå, haha, har jag folk som tycker att jag är bra. Och det känns fantastiskt.
Och så den där gamla klyschan att man förändras när man får barn. Men alltså, hur förändras man inte när man blir förälder? Innan Dorian var jag ensam. Jag var bara jag och min kropp var min. Idag har jag någon som är en förlängd del av mig själv. Han är jag och jag är han. Vi är individer, givetvis, men vi är ändå samma. På något sätt. Klart det förändrar en människa. Det finns ingenting jag inte skulle göra för honom, inget jag inte skulle offra för att han ska vara lycklig. I N G E N T I N G. Det är läskigt, verkligen jätteläskigt att älska någon så mycket. Jag är så sårbar när det gäller honom. Jag kan ta mycket skit (har tagit mycket skit) men när det kommer till honom. Helt försvarslös. Som ett öppet sår av kärlek. Och det har format mig, skakat mig och tvingat mig att växa upp. Bli vuxen. För vuxen är jag ju. På den andra (lite mörkare) sidan av 25.
Men jag vet ju också att den jag är idag inte är samma som jag kommer vara om tio år. Den jag är idag, och den jag varit innan det, är delar av den jag kommer att bli. Livets stora uppgift, att växa och utvecklas. Att lära och läras. Offantligt och mäktigt. Faktiskt.
Kärlek
Sabina
Sons of Anarchy
Alltså, jag har så mycket kärlek för den här mannen. Han är så.jävla.snygg. Och jag har de senaste dagarna, förutom plöjt igenom två och en halv säsong av fyra, börjat reflektera över hur ens "smak" ändras när man blir äldre. I tidiga tonår gillade jag blonda pojkbandspaket, absolut INGEN som helst kroppsbehåring fick förekomma. Under den senare delen av tonåren tände jag på indiepopnördar, lite udda och missförstådda. Tänk Seth Cohen. Och så nu. Alltså, Opie (eller Ryan Hurst som han heter på riktigt) är typ det sexigaste jag vet. Skäggig, lång, inte musklig men stor liksom. Beskyddande. Manlig (nä, skrev jag verkligen det?). Mitt 13 åriga jag hade gapflabbat om jag visat den här bilden och ba: du, det här gillar du om 15 år. Men idag: älskar skägg. Fucking love it alltså. Ilkka får inte raka av sig sitt, jag blir förtvivlad varje gång. Och Opie som sagt. Jag tyckte inte alls att han var snygg i Remember the Titans men nu; snyggast i världen. Så nej, jag förstår inte att tjejer blir tokiga i Jax. En typisk snubbe som fått ligga lite för mycket och vet om att han är snygg. Inte min grej.
Nog om det. Ilkka är bäst.
Kärlek
Sabina
För varje barn du får, får du leva ett liv till
Att se världen genom ett barns ögon är helt fantastiskt.
Jag är en helt annan person än jag var innan jag fick Dorian. Är jag helt ärlig minns jag inte ens vad jag gjorde innan. Jag är en bättre människa än förut. Mer tolerant, tålmodig, lugn, öppen. Gladare och nöjd. Han är lycka för mig. Ren och skär lycka. På riktigt.
Så om det är någon som tvivlar, som inte vet om eller varför man ska ha barn kan jag bara säga: Gör det. Ni kommer inte att ångra er!
Kärlek
Sabina
Zac Efron
Vill gärna se The Lucky One. Gärna nu.
(en till fråga: När blev jag tantsjuk?)
Kärlek
Sabina
Folk som dejtar
Det här gör mig lycklig: Michelle Williams och Jason Segel. Två personer jag älskar som älskar varandra.
Det här freaks me out: Ashton Kutcher och Mila Kunis. Jackie och Kelso. Ger mig magknip. Blir lätt äcklad och får mig att ifrågasätta kärleken. Oklart varför.
And im out
Kärlek
Sabina
Breivik AKA den minsta personen på jorden
Jag tittar på rättegången mot Breivik. De har nu kommit fram till den 22 juli 2011. Det är hjärtskärande att titta på, den här processen. Se hur han sitter och ler av ingen anledning. Vad har han för anledning att le? Han har utfört den värsta terrorhandlingen i Europa i efterkrigstid. Han har mördat 77 personer där majoriteten var barn OCH HAN LER?! Men jag vägrar säga att han är psykiskt sjuk, det skulle bara hjälpa honom. Han var frisk, måste ha varit frisk.
Jag minns verkligen exakt vad jag gjorde den där dagen. Vi var på stugsemester med grannarna och några till. Vi läser på våra smarta telefoner att Amy Winehouse har dött och är redan lite nedslagna av den nyheten när vi senare läser att en bomb sprängts i centrala Oslo. Man tänker ju ganska osökt på just terrorism och tyvärr blir det lätt att man tänker muslimska extremister vilket ju visade sig vara helt fel här. Ännu lite senare läser vi att ungdomar skjutits ihjäl under en lägervistelse på en ö i samma land. Vi diskuterade nog aldrig något sammanband eftersom det verkade så osannolikt. Men samband hade det ju, samma person samma ondska. Jag har väldigt svårt att koppla bort sånt här. Jag minns att vi försökte, men jag lyckades nog aldrig. Vi pratade jättemycket om det. Jag som politiskt aktiv tänkte på alla dessa ungdomar som engagerat sig i politiken i en tid då vi helst inte ska bry oss om någonting. Hur många ljus som släcktes som kunde fortsatt kämpa för en bättre värld. Borta. På några sekunder för att en människa med storhetsvansinne bestämt sig för att deras åsiker var fel, inte i linje med sina egna. Modiga ungdomar som hjälpte varandra, skyddade varandra. Kämpade för överlevnad i vad som måste ha känts som en evighet. Jag kan verkligen bara hoppas att Dorian vågar engagera sig i politiken. Vi behöver dessa ungdomar som inte flyter med, som vägrar följa strömmen. Som står upp för det de tror på och har en vilja att förändra, att förbättra. Det är så himla viktigt att uppmuntra våra barn till engagemang. Att hålla lågor vid liv.
Breivik gör mig så jävla arg. Så fruktansvärt jävla arg. Och jag avskyr att vara arg.
Och nu grinar jag. Fan vad arg jag blir.
Det här skulle ju bara bli ett inlägg om min stackars rygg.
Ta hand om varandra
Kärlek
Sabina
"...flytta ut på landet, som vi gjorde"
Det här låter kanske askonstigt för folk som känner mig, men jag fullkomligt älskar naturen. Skogar, ängar, hagar, bondgårdar. Jag kan på riktigt bara gå åt ett håll i typ två timmar för att sen gå hela vägen tillbaka. Det är det jag och Dorian gör för att fördriva tiden när vi är hemma utan Ilkka. Vi packar lite proviant och så går vi ut och går. Jag älskar att gå vilse också, och att försöka hitta tillbaka. Helknäppt, jag vet men jag verkligen älskar det. Så jag vill ha promenadvänliga omgivningar med mycket skog. Gärna nära vatten också.
Hur ser ert drömboende ut?
Kärlek
Sabina
Testosteron
Den här serien har sparkat på en känslig nerv hos mig. En känsla som legat latent ett tag men som nu börjar göra sig påmind. Jag saknar testosteron i mitt liv. Låter ju heltknäppt med tanke på att de två jag lever med och älskar mest i världen är fyllda med just testosteron. Men jag ska förklara. Jag har alltid varit omgiven av män. Eller, killar egentligen eftersom det var så länge sen. Jag har alltid haft killkompisar, har alltid funkat bäst tillsammans med det motsatta könet. Och låt mig göra det väldigt tydligt att jag pratar om den platoniska sortens vänskap. Jag har aldrig velat ligga med mina killkompisar.
På senaste tiden har jag börjat sakna det något fruktansvärt, framförallt saknar jag tre stycken fina killar, eller män är de ju nu, som jag umgicks väldigt mycket med innan jag blev tillsammans med Ilkka. Bl.a min BFF at the time. Vi gjorde typ allt ihop. Jag hade så himla, himla kul under den här perioden och ska jag sätta en känsla på det får det bli värme för jag blir så himla varm i hjärtat när jag tänker på dessa tre. Ilkka har alltid förstått att det här med killkompisar var något som kom med paketet Sabina och har aldrig ifrågasatt det (medan annat folk i min omgivning försökt övertala mig om att man inte kan ha vänner av motsatt kön för det är alltid någon som vill ligga). Men för mig har det aldrig handlat om något sådant. Jag har bara alltid dragits till manlig vänskap. Ända sedan jag var väldigt liten faktiskt, redan på lågstadiet hängde jag hellre på fotbollsplanen med killarna än jagade de i den hemska "pussleken" som alla tjejer lekte på den tiden.
Det här är ju himla otypiskt mig att skriva som sällan gör skillnad på tjejer och killar men när det kommer till just vänskap kan jag se en distinkt skillnad mellan den jag har haft med tjejer och den jag haft med killar. Mina vänskapsrelationer till tjejer har varit jobbiga, komplicerade och jag har aldrig varit helt mig själv tror jag. Medan jag med mina killkompisar alltid känt att jag fått plats och tillåtelse att vara jag, Sabina utan en massa förväntningar. Jag pratar om då, inte nu. Nu har jag fantastiska tjejkompisar som jag är 100 % mig själv med och som är helt vidunderligt bra. Det handlar inte heller om alla mina kvinnliga relationer, men överlag är det så de har tett sig.
Jag vet inte vad jag ville med det här inlägget egentligen. Det känns ju inte helt normalt att försöka skaffa sig nya killkompisar i min ålder. Det blir nog mer "desperat tjej vill ha lite på sidan" än "vill bara vara polare liksom".
Tror jag ska styra upp en dejt med mina gamla fantastiska män istället.
Kärlek
Sabina
Vilka är ni?
Skriv en rad vettja. Brighten my day!
Kärlek
Sabina
Kompisar från förr
Och varje gång jag hör den undrar jag hur sjutton det här blev vår låt. Vad hände?
Även fast jag vet är det egentligen oförklarligt och klumpen i magen infinner sig redan vid första tonerna.
Jag saknar dig med.
Barn och svordomar
Många ser det som en styggelse med barn som svär. Det är fult, ocharmigt och tabu med barn som får säga fan, jävlar och helvete. Familjer har svordomsburkar och gör så stor grej av det att jag ibland inte tror att det är sant.
Jag ser absolut inget fel eller fult med svordomar så varför ska jag lära Dorian att det är det? Jag tycker det berikar och förstärker språket och så länge han inte svär åt eller om någon så kommer jag inte lägga mycket energi på att tillrättavisa honom. Jag svär själv som en borstbindare, Ilkka med, och jag tror att om vi inte reagerar om han svär så kommer han inte tycka det är mer spännande än att säga balja eller sopborste. För det är ju det barn tycker är roligt, det de inte får göra. Hitills har han inte yttrat några svordomar men när det kommer, och det kommer att komma, så tänker jag helt enkelt inte bry mig.
Han kommer alltså ALDRIG att få använda svordomar i syfte att såra någon men om han vill förstärka känslor med fan, helvete eller jävlar är det helt okej med mig.
Hur tänker ni kring barn som svär?
PPE
Sabina
Ska bli lärare
Tanken är att jag ska kunna jobba, och eventuellt vara föräldraledig samtidigt som jag utbildar mig. Ska ta upp detta med min chef när jag kommer tillbaka till jobbet för att få hennes input och godkännande då jag kommer behöva ta ledig vid fyra tillfällen under mars-juni på ca 2-3 dagar vardera för att åka till Växjö och träffa min "grupp". Jag är väldigt ödmjuk inför det här då jag inser att det kommer vara tufft som f*n att jobba heltid och plugga deltid under tre månader men det får gå helt enkelt och jag hoppas, hoppas, hoppas att jag får mitt vikariat förlängt till hösten men då på deltid så jag kan göra båda grejerna på deltid.
Det här är ju en fördröjd dröm som det tog mig, lite för lång, tid att inse att jag ville förverkliga. Jag trivs verkligen med mitt jobb just nu. Alltså verkligen. Känner mig sjukt bortskämd. Ingen dag är den andra lik, jag lär mig saker varje dag och jag fullkomligt älskar att få umgås med barn och vara en del av deras värld. Så för att få upp min lön och lära mig ännu mer om små barns lärande och hur de fungerar så väljer jag att utbilda mig istället för att stå och stampa som barnskötare. Jag vill specialisera mig på genus, normkritisk pedagogik och så vill jag hemskt gärna lära mig teckenspråk för jag vill kunna jobba med barn som kommunicerar med tecken. Kan man forska på lärarutbildning?
Kommer att eftersöka pepp hela tiden så ni vet!
Vad tror ni? Klarar jag det?
PPE
Sabina
Svartskallar
Både jag och Ilkka är rörande överens om att vi tack vare våra möten med ett brett utbud av främmande kulturer under vår uppväxt blivit bättre människor och jag skulle ALDRIG medvetet beröva Dorian den erfarenheten. Jag vill inte att han ska umgås med en sorts människor under sin uppväxt, jag vill att han ska få ta del av så många kulturer det bara går!
Jag kan vara lite färgad av mitt egna kulturella arv som halvgrek, men var jag tvungen att välja mellan Djursholm och Tensta skulle jag välja Tensta alla dagar i veckan. (Läs "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra" av Pontus Herin, en riktig ögonöppnare.)
Hur tänker ni? Är mångkulturen berikande eller håller ni er helst till det ni vet?
PPE
Sabina
Namn igen
Det är spännande med namn tycker jag. Dorians namn kom vi på när vi satt på en parkbänk på Kreta i väntan på vårt flyg hem till Sverige. Det var ett år innan vi blev gravida men namnet höll sig kvar. När jag berättar vem han är döpt efter, Dr John Dorian (JD) från TV-serien Scrubs som är en av våra absoluta favoriter, fattar hälften inte vad jag snackar om och den andra hälften skrattar medhållandes. Jag är lite av en namnfetischist. Jag älskar namn i alla former men skulle nog aldrig komma på tanken att ge mina barn ett namn som finns med på Sveriges topp 100-lista, det är inget för mig helt enkelt men jag vill betona att jag INTE ser något fel i att andra väljer vanliga namn.
Namn måste betyda något för mig. Jag måste känna något för namnen jag väljer åt mina barn och jag måste ha någon slags koppling till namnet, en person som jag värderar högt tex. Det blir såklart oftast något från film och TV-världen eftersom det är vad både jag och Ilkka älskar mest här i livet. Förutom Dorian och varandra såklart!
Dorians andranamn är min systers namn i maskulin form, hade inte velat ha det på något annat sätt och namnet passar Dorian väldigt bra! Blir det en tjej nästa gång är jag helt på det klara med att hon kommer få Ilkkas brors namn i feminin form som andranamn :)
Hur tänker ni kring namn?
PPE
Sabina
(Tillägg: Ser att mitt tänkta killnamn finns med på topplistan så jag tar tillbaka det påståendet haha. Men jag har ett annat också. Jag ändrar mig praktiskt taget varje dag.. Namnfetischist som sagt..)
Namn
PPE
Sabina
Vad gjorde du den 11/9 2001?
Jag är inte speciellt Amerikavänlig men det är svårt att inte känna medlidande med alla dessa människor som förlorade sina älskade i den här terrorattacken och jag tycker att Bin Laden kom för lätt undan. Men det är lite så amerikanerna arbetar: Kill em all.
Vad gjorde NI den 11/9 2001?
PPE
Sabina
Högstadielärare
Usch. Jag feberyrar.
PPE
Sabina
Det är en ynnest att ta sig igenom en graviditet med lyckat resultat.
Jag har blandade känslor inför kommande graviditet. Dels ska det bli så himla roligat att få planera ett barn samtidigt som rädslan finns där. För besvikelsen i fall det inte går. Det finns ju inga garantier som säger att om man har varit gravid en gång så går det igen. Och min graviditet? Tänk om nästa blir ett helvete. Är jag byggd för det? Förlossningen gick smort den med. Sprack mer än de flesta men hade inte direkt några besvär av det och läkte som jag skulle så det var inte heller något att ta notis om.
Sen tänker jag på alla föräldrar som inte kan få barn. Som önskar och hoppas och förtvivlas och stångar sig blodiga samtidigt som andra människor som inte alls förtjänar titeln förälder får barn som om det vore julafton året om. Så fruktansvärt orättvist.
PPE
Sabina
Det här med vikten
Jag har iaf gått ner 2 kg på de här 3 veckorna (tror det är 3) och jag SKA ta tag i det. Ikväll faktiskt. Blir både promenad och hantlar. Att vi sen äter pannkakor med glass till middag är en annan femma ;)
PPE
Sabina