"Jag är stolt över att vara kvinna"

Häromdagen när jag som vanligt fladdrade runt på Facebbok hamnade jag hos en väns vän och läste en status som fick mig att fundera lite. Innehållet var i princip en homage till allt det innebär att vara kvinna. Några av sakerna som tydligen hör till att vara kvinnlig (och stolt över det) var:

  • Måla läpparna röda
  • Puta med rumpan
  • Inte vara en man. Eller ännu värre, en hen
  • Ha höfter och tuttar

Och sen fortsätter hon om att vi måste få vara olika, kvinna och man och det vanliga gamla tramset och jag bara läser och känner att va fan, den här människan har ju inte fattat någonting. Som vanligt när det gäller stoltöverattvarakvinna-tjejer. Jag vet inte men, jag är stolt över att var jag? Sabina liksom? Jag vill liksom få vara stolt över MIG SJÄLV OCH DEN INDIVID JAG ÄR och inte stolt för att jag har typ, en snippa? Så länge vi fortsätter peka på, utmärka och göra väsen av skillnaderna så kommer vi ju alltid att behandlas olika och framförallt kommer vi kvinnor att fortsätta stå lägre i ordningen eftersom vi faktiskt lever i ett patriarkat (allt kvinnligt är dåligt osv). Och så det här med att det är skillnaderna könen emellan som är vackert och det som är attraktivt (jo hon skrev faktiskt så) hur fan förklarar man det för någon som inte är heterosexuell? "Nej du Lisa, du måste gilla pojkar för de är aaaannoooorluuuuundaaaa". Själv vill jag nog påstå att alla är olika och att det är personligheter vi dras till och inte kön. Jag kallar mig själv hetero, men jag vet inte. Jag har aldrig fallit för en tjej men har aldrig tänkt tanken att det skulle vara omöjligt bara för att jag hittills bara varit med killar. Nu är jag ju stadgad så jag tänker inte så mycket på det längre men jag har aldrig begränsat mina känslor till ett kön. Däremot finns det ett klart mönster gällande personlighet hos de jag haft relationer med.

 

Sen förstår jag ju att vissa tjejer tycker det är kul med smink och fina kläder och att behaga andra. (För det är därför de gör det. Att säga att man "gör det för sig själv" måste ju bli en tröttsam lögn någon gång.) Mitt problem med såna här tjejer ligger inte i ATT de gör det. Det är att de inte bryr sig om att fundera över VARFÖR utan kör på det där att det är för sig själv. Nej, det är inte därför. Jag lovar att varenda jävla människa på jorden gärna skulle gå omkring i myskläder och vara BEKVÄM dygnet runt hela tiden om det var socialt acceptabelt. Men det är det inte och vi gör som vi lär. Vissa av oss i alla fall. Jag gör det. Jag sminkar mig, jag klär upp mig. Skadad av omvärlden, normer och ideal liksom. Ibland står jag emot, förmodligen oftare än andra, men det är svårt att bryta vanor.

 

I alla fall. Jag slutar typ lyssna på folk som använder sig av denna typ av argumentation när genus och könsneutralitet kommer på tal. Om någon på riktigt tror att det är en bra grej att komma med (stolt tjej, måstefåvarakvinnaochman, skillnaderna är vackra osv) så avfärdar jag tyvärr personen som lätt intelligenshandikappad. Problemet med såna här tjejer är också ofta att de inte alls är stolta över att vara KVINNA. De vill bara skydda den stereotypiska kvinnligheten och gör det gärna med stilettklackar och röda läppar (tydligen)

 

Var stolta över er själva för fan, inte över ert kön. (Och alla förväntningar som kommer med det)

 

Kärlek

Sabina


Vem är jag?

Erika skrev ett inlägg om dokumentären som gick på SVt i veckan. Det väckte en del tankar hos mig som jag först tänkte dela med mig av i form av en kommentar på hennes blogg men som sen blev så lång att jag beslöt mig för att göra det till ett inlägg i min egen blogg. Här kommer resultatet:

Det är 8 år sen jag tog studenten. Och jag umgås inte med någon överhuvudtaget som jag umgicks med då, de som varit mina vänner sen högstadiet. Tioåriga vänskapsband klipptes ju där, för tre år sedan. Ett fruktansvärt nödvändigt uppbrott men saknaden ibland alltså. Hjärtskärande och avgrundsdjup. Framförallt efter vissa av dem. Det är ju som att göra slut. Att bli dumpad. Som att kliva ner i ett avgrundshål och ta sig upp igen. Det tar tid och det är så jävla SMÄRTSAMT att göra något som går emot allt man tror på. Och vet. Och kan.

Jag är en HELT annan människa idag än för åtta år sedan. Helt naturligt självklart men jag blir alltid lite fånigt leende när jag tänker på den jag var då, på gymnasiet. Så jävla osäker på mig själv, på folk runt omkring. Litade inte på någon efter upplevelser och händelser under högstadiet. Ifrågasatte OFTA mina relationer, både hur jag fungerade i dem och hur andra behandlade mig. Jag var aldrig helt övertygad om att de var mina vänner. Så där på riktigt liksom, som man läser om. Vått och torrt och genom eld och allt det där. Och idag inser jag, att jag var ju aldrig mig själv till 100% eftersom jag var så förvirrad. Osäker på vem jag var, vem jag ville vara, hur jag skulle förhålla mig till andra. Jag var ett VRAK i gymnasiet. Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr för jag ville inte att det skulle bli så, så föll inget på plats förrän jag vågade bryta upp. Jag vet att jag sårade folk när jag gjorde det och jag sårade mig själv, djupt, när jag valde att gå en annan väg. Att så brutalt vända ryggen åt allt jag visste och kände till. När jag tänker på det idag kan jag inte fatta att jag gjort det, att jag var så stark. Jag blir gråtig när jag tänker på det. För sån är jag idag, jag gråter. Gjorde aldrig det förr.

Jag har vänner idag. Riktiga vänner, som jag älskar villkorslöst och som älskar mig för att jag är jag, inte trots att jag är jag. De gillar mig liksom. Och de har fått lära känna mig när jag är jag till hundra procent. Jag låtsas inte längre, det är inte värt det. Det är energikrävande att anpassa sig efter sitt sällskap. Idag är jag ett paket, man får allt eller inget. Det positiva med det negativa. Ingen censur. Och ändå, haha, har jag folk som tycker att jag är bra. Och det känns fantastiskt.

Och så den där gamla klyschan  att man förändras när man får barn. Men alltså, hur förändras man inte när man blir förälder? Innan Dorian var jag ensam. Jag var bara jag och min kropp var min. Idag har jag någon som är en förlängd del av mig själv. Han är jag och jag är han. Vi är individer, givetvis, men vi är ändå samma. På något sätt. Klart det förändrar en människa. Det finns ingenting jag inte skulle göra för honom, inget jag inte skulle offra för att han ska vara lycklig. I N G E N T I N G. Det är läskigt, verkligen jätteläskigt att älska någon så mycket. Jag är så sårbar när det gäller honom. Jag kan ta mycket skit (har tagit mycket skit) men när det kommer till honom. Helt försvarslös. Som ett öppet sår av kärlek. Och det har format mig, skakat mig och tvingat mig att växa upp. Bli vuxen. För vuxen är jag ju. På den andra (lite mörkare) sidan av 25.

Men jag vet ju också att den jag är idag inte är samma som jag kommer vara om tio år. Den jag är idag, och den jag varit innan det, är delar av den jag kommer att bli. Livets stora uppgift, att växa och utvecklas. Att lära och läras. Offantligt och mäktigt. Faktiskt.

Kärlek

Sabina

Sons of Anarchy

Jag har börjat titta på SoA (typ tre år efter alla andra). Jag gillar den, jag gör verkligen det. Men jag kan inte förstå att folk är så besatta av Jax? Seriöst, har ni helt missat seriens verkliga ögongodis?


 


Alltså, jag har så mycket kärlek för den här mannen. Han är så.jävla.snygg. Och jag har de senaste dagarna, förutom plöjt igenom två och en halv säsong av fyra, börjat reflektera över hur ens "smak" ändras när man blir äldre. I tidiga tonår gillade jag blonda pojkbandspaket, absolut INGEN som helst kroppsbehåring fick förekomma. Under den senare delen av tonåren tände jag på indiepopnördar, lite udda och missförstådda. Tänk Seth Cohen. Och så nu. Alltså, Opie (eller Ryan Hurst som han heter på riktigt) är typ det sexigaste jag vet. Skäggig, lång, inte musklig men stor liksom. Beskyddande. Manlig (nä, skrev jag verkligen det?). Mitt 13 åriga jag hade gapflabbat om jag visat den här bilden och ba: du, det här gillar du om 15 år. Men idag: älskar skägg. Fucking love it alltså. Ilkka får inte raka av sig sitt, jag blir förtvivlad varje gång. Och Opie som sagt. Jag tyckte inte alls att han var snygg i Remember the Titans men nu; snyggast i världen. Så nej, jag förstår inte att tjejer blir tokiga i Jax. En typisk snubbe som fått ligga lite för mycket och vet om att han är snygg. Inte min grej.

Nog om det. Ilkka är bäst.

Kärlek

Sabina

För varje barn du får, får du leva ett liv till

Ikväll när jag och Dorian avslutade dagen tillsammans genom att titta på en av min, och min systers, favoriter Allra Käraste Syster kom jag äntligen på det, Svaret. Svaret på frågan; Varför ska man ha barn? Jag har några i min närhet som inte riktigt förstår charmen med barn och varför man ska ha egna och nu vet jag äntligen vad jag ska svara: För att man får leva ett liv till för varje barn man får. Man får uppleva ögonblick man kanske aldrig varit med om själv och man får återuppleva ögonblick man trodde var förlorade för evigt. Som att se en helt fantastisk film för första gången, klara av att ta ett första steg. Att bli störtkär, att bli hjärtkrossad. Att börja skolan, att lära sig simma, lära sig cykla. Allt detta får man uppleva igen genom någon man älskar, någon man skulle offra sitt liv för. Och det är verkligen helt ovärderligt. Inget gör mig så genuint lycklig som att få vara med och se Dorian leva sitt liv. Att se honom växa, lära, upptäcka, prova, lyckas, misslyckas och prova igen. Det finns I N G E N T I N G som är så värdefullt, så stort.

Att se världen genom ett barns ögon är helt fantastiskt.

Jag är en helt annan person än jag var innan jag fick Dorian. Är jag helt ärlig minns jag inte ens vad jag gjorde innan. Jag är en bättre människa än förut. Mer tolerant, tålmodig, lugn, öppen. Gladare och nöjd. Han är lycka för mig. Ren och skär lycka. På riktigt.

Så om det är någon som tvivlar, som inte vet om eller varför man ska ha barn kan jag bara säga: Gör det. Ni kommer inte att ångra er!

Kärlek

Sabina

Zac Efron

Seriös fråga: När blev han snygg?

Vill gärna se The Lucky One. Gärna nu.

(en till fråga: När blev jag tantsjuk?)

Kärlek

Sabina

Folk som dejtar

Det här gör mig lycklig: Michelle Williams och Jason Segel. Två personer jag älskar som älskar varandra.

Det här freaks me out: Ashton Kutcher och Mila Kunis. Jackie och Kelso. Ger mig magknip. Blir lätt äcklad och får mig att ifrågasätta kärleken. Oklart varför.

And im out

Kärlek

Sabina


Breivik AKA den minsta personen på jorden

Ja mina vänner, det blev en hemmadag för mig. Ligger i sängen med min (läs: Annas) älskade TENS-apparat och gömmer mig för byggubbarna som håller på med badrummet där nere. Smet ner och fick i mig en Nutrilettshake när de var iväg på lunch. Det tog drygt 20 minuter, så snabbt kan jag röra mig utan att börja gråta. Min rygg MÖRDAR mig.

Jag tittar på rättegången mot Breivik. De har nu kommit fram till den 22 juli 2011. Det är hjärtskärande att titta på, den här processen. Se hur han sitter och ler av ingen anledning. Vad har han för anledning att le? Han har utfört den värsta terrorhandlingen i Europa i efterkrigstid. Han har mördat 77 personer där majoriteten var barn OCH HAN LER?! Men jag vägrar säga att han är psykiskt sjuk, det skulle bara hjälpa honom. Han var frisk, måste ha varit frisk.

Jag minns verkligen exakt vad jag gjorde den där dagen. Vi var på stugsemester med grannarna och några till. Vi läser på våra smarta telefoner att Amy Winehouse har dött och är redan lite nedslagna av den nyheten när vi senare läser att en bomb sprängts i centrala Oslo. Man tänker ju ganska osökt på just terrorism och tyvärr blir det lätt att man tänker muslimska extremister vilket ju visade sig vara helt fel här. Ännu lite senare läser vi att ungdomar skjutits ihjäl under en lägervistelse på en ö i samma land. Vi diskuterade nog aldrig något sammanband eftersom det verkade så osannolikt. Men samband hade det ju, samma person samma ondska. Jag har väldigt svårt att koppla bort sånt här. Jag minns att vi försökte, men jag lyckades nog aldrig. Vi pratade jättemycket om det. Jag som politiskt aktiv tänkte på alla dessa ungdomar som engagerat sig i politiken i en tid då vi helst inte ska bry oss om någonting. Hur många ljus som släcktes som kunde fortsatt kämpa för en bättre värld. Borta. På några sekunder för att en människa med storhetsvansinne bestämt sig för att deras åsiker var fel, inte i linje med sina egna. Modiga ungdomar som hjälpte varandra, skyddade varandra. Kämpade för överlevnad i vad som måste ha känts som en evighet. Jag kan verkligen bara hoppas att Dorian vågar engagera sig i politiken. Vi behöver dessa ungdomar som inte flyter med, som vägrar följa strömmen. Som står upp för det de tror på och har en vilja att förändra, att förbättra. Det är så himla viktigt att uppmuntra våra barn till engagemang. Att hålla lågor vid liv.

Breivik gör mig så jävla arg. Så fruktansvärt jävla arg. Och jag avskyr att vara arg.

Och nu grinar jag. Fan vad arg jag blir.

Det här skulle ju bara bli ett inlägg om min stackars rygg.

Ta hand om varandra

Kärlek

Sabina

"...flytta ut på landet, som vi gjorde"

Alltså, jag vet inte vad jag fick för infall när jag skrev ovanstående rader i förra inlägget för vi bor verkligen inte på landet. Vi bor i radhus med typ 100 grannar inom ett spottloskeavstånd. Men när man bott i Täby hela sitt liv där det bor så mycket folk och byggs så mycket att man aldrig andats luft utan byggdamm blir det här liksom landet. Vi vill ännu längre bort i framtiden. Jag vill verkligen bo på landet. Men jag vill samtidigt ha nära till civilisationen och min familj och då är Vallentuna det enda logiska valet om man inte vill betala typ tio miljoner för ett avlägset hus i Täby. Så så blir det nog sen, att vi drar oss ännu längre ut här i Vallentuna för här kan man verkligen bo på riktiga landet men ändå ha typ 15 minuters billfärd till centrum. Körkort och bil är självklara förutsättningar för den här planen.

Det här låter kanske askonstigt för folk som känner mig, men jag fullkomligt älskar naturen. Skogar, ängar, hagar, bondgårdar. Jag kan på riktigt bara gå åt ett håll i typ två timmar för att sen gå hela vägen tillbaka. Det är det jag och Dorian gör för att fördriva tiden när vi är hemma utan Ilkka. Vi packar lite proviant och så går vi ut och går. Jag älskar att gå vilse också, och att försöka hitta tillbaka. Helknäppt, jag vet men jag verkligen älskar det. Så jag vill ha promenadvänliga omgivningar med mycket skog. Gärna nära vatten också.

Hur ser ert drömboende ut?

Kärlek

Sabina

Testosteron

Vi har börjat följa en ny serie här hemma, New Girl, som verkligen är helt fantastisk. Den är så himla, himla rolig! Det var länge sen jag skrattade så mycket åt en serie. Den handlar om en tjej som blir dumpad av sin kille på ett ganska brutalt sätt och i eftermatten av det flyttar hon ihop med tre män hon hittat på internet. Väldigt kort sammanfattat, den är verkligen hur kul som helst och inte minst är det en av mina favoritskådisar som spelar huvudrollen Jess, Zooey Deschanel (tidigare gift med en annan favorit, Ben Gibbard)

Den här serien har sparkat på en känslig nerv hos mig. En känsla som legat latent ett tag men som nu börjar göra sig påmind. Jag saknar testosteron i mitt liv. Låter ju heltknäppt med tanke på att de två jag lever med och älskar mest i världen är fyllda med just testosteron. Men jag ska förklara. Jag har alltid varit omgiven av män. Eller, killar egentligen eftersom det var så länge sen. Jag har alltid haft killkompisar, har alltid funkat bäst tillsammans med det motsatta könet. Och låt mig göra det väldigt tydligt att jag pratar om den platoniska sortens vänskap. Jag har aldrig velat ligga med mina killkompisar.

På senaste tiden har jag börjat sakna det något fruktansvärt, framförallt saknar jag tre stycken fina killar, eller män är de ju nu, som jag umgicks väldigt mycket med innan jag blev tillsammans med Ilkka. Bl.a min BFF at the time. Vi gjorde typ allt ihop. Jag hade så himla, himla kul under den här perioden och ska jag sätta en känsla på det får det bli värme för jag blir så himla varm i hjärtat när jag tänker på dessa tre. Ilkka har alltid förstått att det här med killkompisar var något som kom med paketet Sabina och har aldrig ifrågasatt det (medan annat folk i min omgivning försökt övertala mig om att man inte kan ha vänner av motsatt kön för det är alltid någon som vill ligga). Men för mig har det aldrig handlat om något sådant. Jag har bara alltid dragits till manlig vänskap. Ända sedan jag var väldigt liten faktiskt, redan på lågstadiet hängde jag hellre på fotbollsplanen med killarna än jagade de i den hemska "pussleken" som alla tjejer lekte på den tiden.

Det här är ju himla otypiskt mig att skriva som sällan gör skillnad på tjejer och killar men när det kommer till just vänskap kan jag se en distinkt skillnad mellan den jag har haft med tjejer och den jag haft med killar. Mina vänskapsrelationer till tjejer har varit jobbiga, komplicerade och jag har aldrig varit helt mig själv tror jag. Medan jag med mina killkompisar alltid känt att jag fått plats och tillåtelse att vara jag, Sabina utan en massa förväntningar. Jag pratar om då, inte nu. Nu har jag fantastiska tjejkompisar som jag är 100 % mig själv med och som är helt vidunderligt bra. Det handlar inte heller om alla mina kvinnliga relationer, men överlag är det så de har tett sig.

Jag vet inte vad jag ville med det här inlägget egentligen. Det känns ju inte helt normalt att försöka skaffa sig nya killkompisar i min ålder. Det blir nog mer "desperat tjej vill ha lite på sidan" än "vill bara vara polare liksom".

Tror jag ska styra upp en dejt med mina gamla fantastiska män istället.


Kärlek

Sabina

Vilka är ni?

Idag är ni 43 unika personer som besökt min väldigt ansprsåkslösa blogg. Igår var ni bara 18 så jag blir ju jättenyfiken på vilka ni är!

Skriv en rad vettja. Brighten my day!

Kärlek

Sabina

Kompisar från förr

Den här låten spelas i slutet av spinningpasset jag går på en gång i veckan.
Och varje gång jag hör den undrar jag hur sjutton det här blev vår låt. Vad hände?
Även fast jag vet är det egentligen oförklarligt och klumpen i magen infinner sig redan vid första tonerna.

Jag saknar dig med.

Barn och svordomar

Barn som svär är väl ett ständigt aktuellt ämne så jag tänkte ge min syn på saken här.

Många ser det som en styggelse med barn som svär. Det är fult, ocharmigt och tabu med barn som får säga fan, jävlar och helvete. Familjer har svordomsburkar och gör så stor grej av det att jag ibland inte tror att det är sant.

Jag ser absolut inget fel eller fult med svordomar så varför ska jag lära Dorian att det är det? Jag tycker det berikar och förstärker språket och så länge han inte svär åt eller om någon så kommer jag inte lägga mycket energi på att tillrättavisa honom. Jag svär själv som en borstbindare, Ilkka med, och jag tror att om vi inte reagerar om han svär så kommer han inte tycka det är mer spännande än att säga balja eller sopborste. För det är ju det barn tycker är roligt, det de inte får göra. Hitills har han inte yttrat några svordomar men när det kommer, och det kommer att komma, så tänker jag helt enkelt inte bry mig.

Han kommer alltså ALDRIG att få använda svordomar i syfte att såra någon men om han vill förstärka känslor med fan, helvete eller jävlar är det helt okej med mig.

Hur tänker ni kring barn som svär?

PPE

Sabina

Ska bli lärare

Förskollärare för att vara exakt. Kom på när jag satt och fyllde i CSN-ansökan att jag glömt outa mig själv. Börjar distansutbildningen vid Linnéuniversitetet på deltid i mars. Den ska enligt en av mina kollegor vara bra.

Tanken är att jag ska kunna jobba, och eventuellt vara föräldraledig samtidigt som jag utbildar mig. Ska ta upp detta med min chef när jag kommer tillbaka till jobbet för att få hennes input och godkännande då jag kommer behöva ta ledig vid fyra tillfällen under mars-juni på ca 2-3 dagar vardera för att åka till Växjö och träffa min "grupp". Jag är väldigt ödmjuk inför det här då jag inser att det kommer vara tufft som f*n att jobba heltid och plugga deltid under tre månader men det får gå helt enkelt och jag hoppas, hoppas, hoppas att jag får mitt vikariat förlängt till hösten men då på deltid så jag kan göra båda grejerna på deltid.

Det här är ju en fördröjd dröm som det tog mig, lite för lång, tid att inse att jag ville förverkliga. Jag trivs verkligen med mitt jobb just nu. Alltså verkligen. Känner mig sjukt bortskämd. Ingen dag är den andra lik, jag lär mig saker varje dag och jag fullkomligt älskar att få umgås med barn och vara en del av deras värld. Så för att få upp min lön och lära mig ännu mer om små barns lärande och hur de fungerar så väljer jag att utbilda mig istället för att stå och stampa som barnskötare. Jag vill specialisera mig på genus, normkritisk pedagogik och så vill jag hemskt gärna lära mig teckenspråk för jag vill kunna jobba med barn som kommunicerar med tecken. Kan man forska på lärarutbildning?

Kommer att eftersöka pepp hela tiden så ni vet!
Vad tror ni? Klarar jag det?

PPE

Sabina

Svartskallar

Jag ligger och tittar på Mitt Stora Feta Syrianska Bröllop och tanken slår mig att det finns människor som frivilligt avskärmar sig från andra kulturer. Det finns människor som aldrig bevittnat en högljudd diskussion mellan eritreaner, aldrig ätit persisk mat eller blivit väckt av en chilensk kvinna som undrar om man vill ha frukost trots att man smitit in under natten och sovit över hos hennes son.

Både jag och Ilkka är rörande överens om att vi tack vare våra möten med ett brett utbud av främmande kulturer under vår uppväxt blivit bättre människor och jag skulle ALDRIG medvetet beröva Dorian den erfarenheten. Jag vill inte att han ska umgås med en sorts människor under sin uppväxt, jag vill att han ska få ta del av så många kulturer det bara går!

Jag kan vara lite färgad
av mitt egna kulturella arv som halvgrek, men var jag tvungen att välja mellan Djursholm och Tensta skulle jag välja Tensta alla dagar i veckan. (Läs "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra" av Pontus Herin, en riktig ögonöppnare.)

Hur tänker ni? Är mångkulturen berikande eller håller ni er helst till det ni vet?

PPE

Sabina

Namn igen

Jag är ganska säker på vad nästa barn ska få heta om det blir en pojke också. Samma författare. Den här gången en trogen vän och följeslagare till huvudkaraktären. Hans sång sjunger jag för Dorian VARJE kväll när han ska sova.

Det är spännande med namn tycker jag. Dorians namn kom vi på när vi satt på en parkbänk på Kreta i väntan på vårt flyg hem till Sverige. Det var ett år innan vi blev gravida men namnet höll sig kvar. När jag berättar vem han är döpt efter, Dr John Dorian (JD) från TV-serien Scrubs som är en av våra absoluta favoriter, fattar hälften inte vad jag snackar om och den andra hälften skrattar medhållandes. Jag är lite av en namnfetischist. Jag älskar namn i alla former men skulle nog aldrig komma på tanken att ge mina barn ett namn som finns med på Sveriges topp 100-lista, det är inget för mig helt enkelt men jag vill betona att jag INTE ser något fel i att andra väljer vanliga namn.

Namn måste betyda något för mig. Jag måste känna något för namnen jag väljer åt mina barn och jag måste ha någon slags koppling till namnet, en person som jag värderar högt tex.  Det blir såklart oftast något från film och TV-världen eftersom det är vad både jag och Ilkka älskar mest här i livet. Förutom Dorian och varandra såklart!

Dorians andranamn är min systers namn i maskulin form, hade inte velat ha det på något annat sätt och namnet passar Dorian väldigt bra! Blir det en tjej nästa gång är jag helt på det klara med att hon kommer få Ilkkas brors namn i feminin form som andranamn :)




Hur tänker ni kring namn?

PPE

Sabina

(Tillägg: Ser att mitt tänkta killnamn finns med på topplistan så jag tar tillbaka det påståendet haha. Men jag har ett annat också. Jag ändrar mig praktiskt taget varje dag.. Namnfetischist som sagt..)

Namn

Det blir mer och mer uppenbart vad vårt nästa barn ska få heta om det blir en tjej. Men jag tänker inte avslöja det för någon! Det är taget ur en av mina favoritförfattares böcker. En bok om en tjej som står på egna ben och utmanar sina rädslor. En tjej som är omtänksam, orädd och full i fan. Precis som jag. Hennes mamma vill jag döpa en eventuell dotter efter.

PPE

Sabina

Vad gjorde du den 11/9 2001?

Jag hade precis börjar på gymnasiet och var spänd, nervös och allt det där man är när man efter ett långt sommarlov ska börja skolan igen. Jag minns att jag var hemma hos min vän Paula och satt vid datorn och surfade tillsammans med henne när hennes syster kommer in och säger att " det är något flygplan som flugit in i något hus i USA". Jag förstod såklart inte vidden av det som hänt där och då men jag minns att vi såg på TV när det andra planet flög in i det andra tornet. Jag minns hur folk hoppade, hur man såg skor flyga ut från byggnaderna och papper och framförallt så minns jag hur man såg folks liv gå i bitar. Hur förstörda människorna på gatan såg ut och jag minns att jag tänkte att världen blir nog aldrig riktigt sig själv igen. Jag minns också alla frågor som befann sig i huvudet: Vem, varför, hur? Händer det här verkligen?

Jag är inte speciellt Amerikavänlig men det är svårt att inte känna medlidande med alla dessa människor som förlorade sina älskade i den här terrorattacken och jag tycker att Bin Laden kom för lätt undan. Men det är lite så amerikanerna arbetar: Kill em all.

Vad gjorde NI den 11/9 2001?

PPE

Sabina

Högstadielärare

Okej. Så här långt har min feber tagit mig: Jag funderar seriöst på om det inte är högstadielärare jag vill bli när jag blir stor. Tankarna går ungefär så här: Blir det tillräckligt intressant för mig att undervisa de lägre åldrarna? Jag vill undervisa i Svenska och Samhällskunskap och jag vill påverka barn/ungdomar till att engagera sig i sina liv. Då känns högstadiet rätt logiskt. Eller? För samtidigt är högstadieelever skoltrötta, hormonstinna, uppkäftiga och allmänt jobbiga. Jag vet, jag var en själv. Ett riktigt arsle var jag. Men å andra sidan hade min skolgång varit SÅ mycket roligare om det varit en utmaning (jag var för smart för skolan) och om jag haft fler engagerade och kapabla lärare. Tänk om jag kan få vara den personen för någon? Det skulle vara så jävla häftigt att faktiskt kunna diskutera litteratur och samhällsfrågor på arbetstid. Dör bara av tanken.

Usch. Jag feberyrar.

PPE

Sabina

Det är en ynnest att ta sig igenom en graviditet med lyckat resultat.

Sitter och tittar på "Livet på BB" på femman. En av kvinnorna har gått igenom fyra sena missfall och det får mig att fundera över och begrunda det faktum att jag har haft en sån himla tur, varit bortskämd till och med. Jag har människor i min relativa närhet som försökt bli gravida i år men inte lyckats och där kom jag för tre år sen och ba: ooops, slarvade med mina piller. Min graviditet var lite som en dans, gick upp 3 kg och kräktes en gång. Kände av lite halsbränna men that's about it. Och ut kom Dorian, frisk och kry. Visserligen med klumpfötter men gud vilken no big deal det har varit. Det som var lite tungt var ju över efter 1 år och nu är det skenor nattetid men det är lite som en pyjamas för honom. Han har aldrig klagat. (nämnde jag att jag är bortskämd?)

Jag har blandade känslor inför kommande graviditet. Dels ska det bli så himla roligat att få planera ett barn samtidigt som rädslan finns där. För besvikelsen i fall det inte går. Det finns ju inga garantier som säger att om man har varit gravid en gång så går det igen. Och min graviditet? Tänk om nästa blir ett helvete. Är jag byggd för det? Förlossningen gick smort den med. Sprack mer än de flesta men hade inte direkt några besvär av det och läkte som jag skulle så det var inte heller något att ta notis om.

Sen tänker jag på alla föräldrar som inte kan få barn. Som önskar och hoppas och förtvivlas och stångar sig blodiga samtidigt som andra människor som inte alls förtjänar titeln förälder får barn som om det vore julafton året om. Så fruktansvärt orättvist.

PPE

Sabina

Det här med vikten

Jag ska vara ärlig, det går så där. Som vanligt när det gäller mig. Jag har sjukligt dålig karaktär och har tex inte motionerat sen i torsdags. Jag har massor av ursäkter men inte en enda giltig. Jag har fuskat och ätit lite mer än jag borde fast jag har inte glufsat i mig som jag kan göra ibland. För det är mitt största problem, det är allt eller inget. Antingen äter jag inget godis ALLS, längsta uppehållet var två månader utan något som helst onyttigt, inte ens cola. Men sen trillar jag tillbaka igen och sitter där med min uppätna 200 grams chokladkaka och näven i en Ben&Jerrys bytta. Jag har ett onormalt förhållande till mat, det vet jag. Jag är en känslomässig ätare. Jag äter när jag är ledsen, glad, nervös, ensam, uttråkad osv. Jag äter själv och i sociala sammanhang. Ett exempel på mitt känslomässiga ätande var i måndags när Ilkka var borta på kvällen. Jag smällde i mig sex stycken (!) korvbröd för att det typ inte fanns något vettigt att se på tvn och för att suget smög sig på. Anledningen till att jag gör det här, går ner i vikt menar jag nu, är för att jag framförallt vill bli mer hälsosam. Andra anledningar är att jag vill vara en positiv förebild för Dorian. Jag vill inte vara mamman som ständigt kämpar med vikten och olika fåniga dieter. Jo jag vet, jag började med NaturDiet men i ärlighetens namn kändes det aldrig som någon bantningskur. Barsen var goda och det var skönt att slippa tänka på vad man skulle äta till frukost, är notoriskt dålig på att äta frukost. Att kläderna sitter lite snyggare är såklart en fördel det med. Problemet är att jag inte direkt kan minnas att vi hade några bra matrutiner när jag växte upp. Minns inte att vi någonsin åt lunch på helgerna? Pappa var ju kock så middag fick vi. Mamma jobbade i butik så jag minns inte att vi någonsin åt tillsammans. Det är möjligt att vi visst gjorde det men jag har inga minnen av harmoni eller regelbundenhet när det gäller matintagen. Så att försöka skapa det när man är 26 år gammal är som ni säkert förstår inte helt lätt. Jag vet vad mitt problem är, jag äter alldeles för stora portioner. Jag har alltid ätit till jag känner mig proppmätt och det är en ovana skitsvår att göra sig av med. Men jag försöker. Jag hoppas att rutinerna kommer lite bättre till rätta till hösten när jag börjar jobba. Jag har även tänkt att ge gymkort en absolut sista chans. Det finns ett gym typ 1 minuts promenad från där jag kommer jobba som verkar bra så jag har tänkt mig att spendera några timmar i veckan där. Det och mycket promenader är min strategi. Och så det där med matintaget såklart.

Jag har iaf gått ner 2 kg på de här 3 veckorna (tror det är 3) och jag SKA ta tag i det. Ikväll faktiskt. Blir både promenad och hantlar. Att vi sen äter pannkakor med glass till middag är en annan femma ;)

PPE

Sabina

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0