Alphabettown

Okej. Så här långt har min feber tagit mig: Jag funderar seriöst på om det inte är högstadielärare jag vill bli när jag blir stor. Tankarna går ungefär så här: Blir det tillräckligt intressant för mig att undervisa de lägre åldrarna? Jag vill undervisa i Svenska och Samhällskunskap och jag vill påverka barn/ungdomar till att engagera sig i sina liv. Då känns högstadiet rätt logiskt. Eller? För samtidigt är högstadieelever skoltrötta, hormonstinna, uppkäftiga och allmänt jobbiga. Jag vet, jag var en själv. Ett riktigt arsle var jag. Men å andra sidan hade min skolgång varit SÅ mycket roligare om det varit en utmaning (jag var för smart för skolan) och om jag haft fler engagerade och kapabla lärare. Tänk om jag kan få vara den personen för någon? Det skulle vara så jävla häftigt att faktiskt kunna diskutera litteratur och samhällsfrågor på arbetstid. Dör bara av tanken.

Usch. Jag feberyrar.

PPE

Sabina