Breivik AKA den minsta personen på jorden
Ja mina vänner, det blev en hemmadag för mig. Ligger i sängen med min (läs: Annas) älskade TENS-apparat och gömmer mig för byggubbarna som håller på med badrummet där nere. Smet ner och fick i mig en Nutrilettshake när de var iväg på lunch. Det tog drygt 20 minuter, så snabbt kan jag röra mig utan att börja gråta. Min rygg MÖRDAR mig.
Jag tittar på rättegången mot Breivik. De har nu kommit fram till den 22 juli 2011. Det är hjärtskärande att titta på, den här processen. Se hur han sitter och ler av ingen anledning. Vad har han för anledning att le? Han har utfört den värsta terrorhandlingen i Europa i efterkrigstid. Han har mördat 77 personer där majoriteten var barn OCH HAN LER?! Men jag vägrar säga att han är psykiskt sjuk, det skulle bara hjälpa honom. Han var frisk, måste ha varit frisk.
Jag minns verkligen exakt vad jag gjorde den där dagen. Vi var på stugsemester med grannarna och några till. Vi läser på våra smarta telefoner att Amy Winehouse har dött och är redan lite nedslagna av den nyheten när vi senare läser att en bomb sprängts i centrala Oslo. Man tänker ju ganska osökt på just terrorism och tyvärr blir det lätt att man tänker muslimska extremister vilket ju visade sig vara helt fel här. Ännu lite senare läser vi att ungdomar skjutits ihjäl under en lägervistelse på en ö i samma land. Vi diskuterade nog aldrig något sammanband eftersom det verkade så osannolikt. Men samband hade det ju, samma person samma ondska. Jag har väldigt svårt att koppla bort sånt här. Jag minns att vi försökte, men jag lyckades nog aldrig. Vi pratade jättemycket om det. Jag som politiskt aktiv tänkte på alla dessa ungdomar som engagerat sig i politiken i en tid då vi helst inte ska bry oss om någonting. Hur många ljus som släcktes som kunde fortsatt kämpa för en bättre värld. Borta. På några sekunder för att en människa med storhetsvansinne bestämt sig för att deras åsiker var fel, inte i linje med sina egna. Modiga ungdomar som hjälpte varandra, skyddade varandra. Kämpade för överlevnad i vad som måste ha känts som en evighet. Jag kan verkligen bara hoppas att Dorian vågar engagera sig i politiken. Vi behöver dessa ungdomar som inte flyter med, som vägrar följa strömmen. Som står upp för det de tror på och har en vilja att förändra, att förbättra. Det är så himla viktigt att uppmuntra våra barn till engagemang. Att hålla lågor vid liv.
Breivik gör mig så jävla arg. Så fruktansvärt jävla arg. Och jag avskyr att vara arg.
Och nu grinar jag. Fan vad arg jag blir.
Det här skulle ju bara bli ett inlägg om min stackars rygg.
Ta hand om varandra
Kärlek
Sabina
Jag tittar på rättegången mot Breivik. De har nu kommit fram till den 22 juli 2011. Det är hjärtskärande att titta på, den här processen. Se hur han sitter och ler av ingen anledning. Vad har han för anledning att le? Han har utfört den värsta terrorhandlingen i Europa i efterkrigstid. Han har mördat 77 personer där majoriteten var barn OCH HAN LER?! Men jag vägrar säga att han är psykiskt sjuk, det skulle bara hjälpa honom. Han var frisk, måste ha varit frisk.
Jag minns verkligen exakt vad jag gjorde den där dagen. Vi var på stugsemester med grannarna och några till. Vi läser på våra smarta telefoner att Amy Winehouse har dött och är redan lite nedslagna av den nyheten när vi senare läser att en bomb sprängts i centrala Oslo. Man tänker ju ganska osökt på just terrorism och tyvärr blir det lätt att man tänker muslimska extremister vilket ju visade sig vara helt fel här. Ännu lite senare läser vi att ungdomar skjutits ihjäl under en lägervistelse på en ö i samma land. Vi diskuterade nog aldrig något sammanband eftersom det verkade så osannolikt. Men samband hade det ju, samma person samma ondska. Jag har väldigt svårt att koppla bort sånt här. Jag minns att vi försökte, men jag lyckades nog aldrig. Vi pratade jättemycket om det. Jag som politiskt aktiv tänkte på alla dessa ungdomar som engagerat sig i politiken i en tid då vi helst inte ska bry oss om någonting. Hur många ljus som släcktes som kunde fortsatt kämpa för en bättre värld. Borta. På några sekunder för att en människa med storhetsvansinne bestämt sig för att deras åsiker var fel, inte i linje med sina egna. Modiga ungdomar som hjälpte varandra, skyddade varandra. Kämpade för överlevnad i vad som måste ha känts som en evighet. Jag kan verkligen bara hoppas att Dorian vågar engagera sig i politiken. Vi behöver dessa ungdomar som inte flyter med, som vägrar följa strömmen. Som står upp för det de tror på och har en vilja att förändra, att förbättra. Det är så himla viktigt att uppmuntra våra barn till engagemang. Att hålla lågor vid liv.
Breivik gör mig så jävla arg. Så fruktansvärt jävla arg. Och jag avskyr att vara arg.
Och nu grinar jag. Fan vad arg jag blir.
Det här skulle ju bara bli ett inlägg om min stackars rygg.
Ta hand om varandra
Kärlek
Sabina
Kommentarer
Postat av: Alex
Jag är också hemma, magsjuk, tror du det är karma för att vi åt middag utan dig (jag hörde att du var arg)
Om Dorian skulle bli politiskt aktiv, men åt helt andra hållet än vad du är, hur skulle du tycka det var?
Krya på dig Sabinas rygg! <3
Postat av: Sabina
Jag hoppas verkligen Dorian slipper det ni verkar drabbats av! Klart det är karma. Helt övertygad.
Jag har svårt att se att våra värderingar inte påverkar honom men skulle han engagera sig i typ moderaterna, hemska tanke, så skulle jag inte kunna annat än uppmuntra även det. Hellre det än inget alls tänker jag. Faktiskt. Men jag kommer självklart att försöka få in honom på rätt spår, så gör väl alla föräldrar. Man vill ju det bästa för sina barn!
Krya på dig du med, äckelpotta.
Trackback
