Idag fick vi det bekräftat genom ett andra ultraljud. Imorgon skulle jag ha gått in i V.11 men räkan i magen hade slutat växa redan i V.6 någon gång. Tänk att man kan gå så länge utan att kroppen fattar och tar hand om det? Det är det som gör mig så vanvettigt förbannad, att kroppen inte fattar. Att jag har gått omkring och känt mig gravid i flera veckor fast jag egentligen inte är det.
Det hela började i lördags för en vecka sedan, den 29 september för att vara exakt. Efter ett toalettbesök upptäckte jag rosa nyanser på pappret och jag som faktiskt känt av att det inte skulle gå vägen (den där jävla magkänslan är jag så tacksam för idag) ringde mor min och vi åkte in till akuten. På akuten hade i princip hela norrort samlats och efter fyra timmars väntan kom två ur personalen in i väntrummet och informerade oss väntande att vi förmodligen skulle bli sittandes hela natten och uppmanade oss att återkomma på söndag morgon då det "absolut skulle ha lugnat ner sig". Vi valde att åka hem och jag sov faktiskt rätt okej den natten. Vi åkte in igen vid 8.30. Så här i efterhand vet vi ju att vi lika väl hade kunnat stanna för patientantalet hade inte förändrats ett dugg, först vid 16.30 (och sammanlagt ca 12 h väntan) fick vi komma in och göra ett VUL (vaginalt ultraljud). Jag förstår direkt att det är kört. Hon tittar själv först och vänder sedan skärmen mot oss: "Jag ser ett foster men det är inte så stort som det bör vara i veckan du är i." Där dog jag. Jag vet exakt när allt har hänt. Sista mens, befruktning. Jag har stenkoll på ALLT och vet att det omöjligt kan stämma. Vi får tid för ett nytt ultraljud en vecka senare och vi åker hem. Varje dag sen dess har jag dött lite. Bit för bit, dag för dag. Jag har legat på soffan exakt hela förra veckan och varvat TV med gråt. Jag har inte blött något. Haft lite molvärk, varit trött. Men framförallt så har min lust, lusten till allt som hör livet till, försvunnit. Jag vill ingenting längre. Jag äter knappt. Ifrågasätter precis allt i livet just nu och vill helst av allt bara fly verkligheten. Jag är så jävla ledsen, i ordets rätta mening. Som ett öppet sår. Allt tar sig in, mycket lättare än innan. Men jag gråter inte längre. Jag är bara hålögd och hopplös.
Samtidigt är jag så jävla ARG. För den populära uppfattningen om mig till trots, så är jag i vanliga fall en glad människa. Jag har humor, nära till skratt och jag älskar livet. Men just nu vill jag slå varenda människa som pratar med mig. Jag vill slå livet på käften. Det här gångna året har gjort mig bitter. En känsla och ett tillstånd jag upplevt med avsky hos andra människor, bitter är det absolut sista jag vill bli. Men jag är där nu. Jag har gett upp. Hur fan kan det få vara så här orättvist? Vi ville ha det här barnet, vi har planerat för det här barnet. Vi förtjänar det här barnet. Majbebis. Perfekt. Nu blir det inte ens en vårbebis. Och jag vill bara slåss. Med någon, med allt.
På torsdag har jag fått tid för skrapning. Jag vägrade piller eller "medicinsk abort" som det så fint heter. Fuck that shit. Söv mig och ta bort skiten. Jag är dock livrädd för just den delen, att sövas. Har aldrig opererats, aldrig blivit sövd. Men alternativet är så vidrigt att jag hellre dör under narkosen än tvingas blöda ut skiten.
Så nu vet ni. Jag vill tacka för alla sms, alla kort, alla fina ord. Jag har svårt att ta dem till mig just nu och blir tyvärr mest arg när jag läser ännu ett "tänker på dig". Jag kommer inte känna så sen, men mina känslor är inte mina just nu. Jag kan inte kontrollera dem, jag rår inte för dem. Mitt liv är inte mitt. Jag bryr mig för lite för att ändra mitt beteende. Så jag ber om tålamod och förståelse för att den där "Sabina" ni alla känner och älskar tillfälligt ersatts av någon annan.
Jag kommer att använda bloggen som en plats att slänga mitt kemiska avfall. Jag kommer förmodligen kräkas ut skit här så kan ni inte ta det, ber jag er återkomma nästa år eller nåt. Då kanske jag, SABINA, gör en come back. Hon den andra, bitterfittan, får husera i mig just nu. Jag har inte orken att be henne försvinna. Jag ber om ursäkt för det.
Kärlek
Den andra