Att prata om det

Jag vill inte bli ännu en i mängden som säger "ja men jag har också varit med om ett missfall" när en vän går igenom det som jag går igenom nu. Jag vill att alla ska veta att jag varit med om det. Därför har jag valt att dela min blogg på facebook idag. Jag vill att mina vänner och bekanta ska kunna kontakta mig om de, mot all min önskan, någon gång tvingas uppleva en förlorad graviditet. En del i sorgen som varit allra jobbigast, i alla fall för mig, är att jag känt mig så jävla misslyckad. Jag har känt mig ensam, konstig och utsatt men det jag nu lärt mig är att det här är sjukt vanligt. Det gör det inte lättare att hantera, egentligen, men jag känner mig mindre ensam i kampen.
 
Jag är fruktansvärt tacksam att vi berättade att vi var gravida för de som står oss nära så tidigt i graviditeten som vi gjorde. Jag kan inte ens tänka mig hur det hade varit annars. Man SKA berätta för dem man vill ha stöd av ifall det går snett så tidigt som möjligt. Det här med att vänta till 12e veckan är bara så jävla fånigt. Missfallsrisken minskar visserligen men det finns ju aldrig några garantier för att det går vägen ändå, så varför hålla på och hymla? Egentligen? Eftersom jag var hemma i två veckor hade jag nog varit så illa tvungen att förklara ändå. Så jag är glad att jag berättade för mina kollegor även om jag gjorde det lite tidigt. Och även fast det gick som det gick.
 
Faktiskt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0