Alphabettown

Jag har precis sett reprisen av "Det blir bättre", avsnittet med Jonas. I slutet håller han ett tal som rörde mig till tårar. Jag grät redan i början av programmet när han beskrev hur han skuldbelade sig själv för det som hände honom, hur han tänkte tankar om sin lukt, sitt talfel och andra ytliga saker. Vad jag önskar att han hade vetat och vad jag vill att alla ska veta är att mobbare väljer offer först, anledning sist. Idag vet Jonas att skammen aldrig var hans och jag är så jävla imponerad av den här människan, har alltid varit så jag tänker sno Jonas text och publicera den här. För jag vill att alla älskade små barn ska veta att skammen inte är er.

Det finns dom som gjort dig illa,
det finns dom som inget vet,
det finns dom som gjort en grej av
att sprida ut din hemlighet,

det finns dom som stal din stolthet ,
det finns dom som tog ditt mod
och dom som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,
dig som ingen ser,
du som saknar vänner,
och knappt vill andas mer,

hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå,
du måste resa dig och gå.

Vägen tom och öde,
gryningsljuset klart,
du står vid busshållplatsen,
bussen kommer snart.

Nu lämnar du allt gammalt,
här tar din barndom slut,
nu tar du steget ut.

Och när du har rest dig,
vänd dig inte om,
det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.

Och allt dom ville ge dig,
har du rivit och förstört,
allt dom hade att säga,
har du redan hört.

Men det finns nåd för nya världar,
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.

Och alla deras lögner
betyder ingenting,
tro mig när jag säger,
skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam,
det finns dom som följer dig,
dom vet hur det är,
för dom har själva varit där.

Du är inte ensam,
det finns nån som går vid dig,
han vill att du ska veta
att han har det som du.
Som du.

Och till er som gjort mig illa, ni vet vilka ni är och jag vet att ni läser här ibland. Ni har inte berövat mig NÅGONTING. För skammen var aldrig min. När ensamheten tvingades på mig, när ni sa att jag inte dög så var skammen aldrig min. När ni agerade domare och jury, var skammen aldrig min. När ni förminskade mig och gjorde mig så liten, så liten, var skammen aldrig min. Den var er. Är er. Och jag vänder mig aldrig om.

PPE

Sabina