Dag 21 – Ett annat ögonblick

Tänkte jag ska försöka avsluta de här inläggen. Så, här kommer ett annat ögonblick.

Det är den 4 april 2010. Jag och Dorian är själva hemma och vi har haft en helt fantastisk dag tillsammans. Inga bråk, mysig utelek i lilla parken utanför. Vi går in och jag sätter igång med maten. Jag ska precis ta av potatisen och vänder mig om för att se efter var min son befinner sig. Han befinner sig precis bakom mig och jag tappar kastrullen med kokande vatten och Dorian får en stor del av innehållet över sig. Den kommande tiden är som en dimma. Jag sliter av honom kläderna och på vägen in till duschen lyckas jag på något övernaturligt vis få med mig telefonen och jag lyckas även ringa 112 och med panik och darr på rösten få fram vad som hänt. Jag sköljer delarna av hans kropp som skållats med ljummet vatten, som jag lärt mig någonstans någon gång att man ska göra vid brännskador. Det känns som evigheter innan ambulansen kommer och Dorian är hysterisk, verkligen helt hysterisk. Ambulanspersonalen talar senare om för mig att han skriker för att han inte kan göra annat. Det gör så ont att det enda hans kropp förmår sig att göra är att skrika. Vi far i ilfart till Astrid Lindgrens barnakut och jag minns att jag i ambulansen undrar vad det är för sirener som följer efter oss. Jag inser senare att det såklart är ambulansen VI åker i som låter. Vi kommer fram och på vägen har jag även lyckats ringa Ilkka som är på jobbet. Han möter upp oss i ankomstrummet och jag bryter ihop fullständigt när jag ser honom. Jag har brännskadat vårt barn. Jag har gjort det värsta man kan göra. Detta mantra upprepas i mitt huvud under alla de fyra dagar vi spenderar på sjukhuset och jag har fortfarande dagar då jag förbannar mig själv för att jag lät det ske. Men det blir sakta bättre. Både mitt samvete och hans skada. Hans arm fick ytliga andra gradens brännskador och den behandlas fortfarande med brännskadeplåster och kompressionsärm. Hans arm kommer alltid att ha ett stort ärr och det är såklart det som gör mig mest ont. Tanken att jag har förstört honom har funnits hos mig många ggr men det går längre och längre mellan de gångerna och jag börjar sakta acceptera att det som hände var en olycka.

Det är ett ögonblick som jag kommer att bära med mig för alltid. Den dagen förändrade min sons liv och skadade min tro på mig själv som förälder. Det är det enda ögonblick i livet jag skulle ge vad som helst för att radera.

PPE

Sabina

Kommentarer
Postat av: Anonym

.....tårögd och förstår verkligen att det måste vara det värsta att råka göra illa sitt barn. men sabina du är en strålande mamma o olyckor händer lätt. du är stark som ändå kan acceptera det som hänt. o som berättar om det.



kram erika

2011-09-08 @ 16:27:24
Postat av: Anonym

Älskling, nu fick du mig att gråta. Har aldrig känt mig så hjälplös som jag gjorde den dagen. Du ringde och berättade hysteriskt vad som hänt. Jag befann mig för långt bort för att kunna göra något. Men olyckor händer och det var en olycka. Det var inget du gjorde eller l

2011-09-08 @ 23:57:23
Postat av: Anonym

orsakade. Du har inte förstört honom. Du är den bästa mamma mitt barnbarn kan ha. Tvivla aldrig på det!Älskar dig!

2011-09-09 @ 00:00:52
Postat av: Alex

Håller med båda ovanstående, du är världens bästa mamma till min systerson och världens bästa syster!

2011-09-10 @ 11:19:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0