Alphabettown

Varannan helg är jag själv hemma med Dorian. Jag skäms för att säga det, men jag hatar dessa helger. Det är inte alltid lätt att fylla de här dagarna och alla man vill umgås med är upptagna på andra håll. Oftast med sina familjer där helgerna är heliga för att BÅDA föräldrarna har 9-17 jobb och är lediga tillsammans på helgerna. I den här familjen är det bara jag som följer normen. Och det är den enda normen jag egentligen vill följa. Jag vill ha vardagskvällarna tillsammans med min familj och sen kunna se fram emot helgerna då vi får hela dagar med varandra. Men icke. Jag valde att bilda familj tillsammans med en man som jobbar i butik och han verkar inte ha varken ambitionen eller viljan att byta det jobbet trots att han vet hur jag känner. Han slutar som tidigast kl 18 och är då hemma ca 19.30. Vi har kunnat lösa vardagseftermiddagarna bra genom att våra föräldrar hämtar och umgås med Dorian varsin dag i veckan så jag slipper stressa hem efter jobbet VARJE DAG och sen är Ilkka ledig torsdagar. Men vi hinner aldrig vara med varandra känns det som. Inte regelbundet. Äter i princip aldrig middag tillsammans. Och jag hatar det. Hatar att tjata på folk om att umgås, hatar att känna mig som den där värdelösa mamman som sätter ungen framför tvn. Men bor man i en tvåa utan lekrum eller barnrum och alla leksaker är undanplockade för att vi måste visa den här j*vla lägenheten i tid och otid eftersom vi inte får den såld tar man till vilka medel man kan för att underhålla. Vi är självklart ute så mycket vi kan och vill men nu talar jag om stunderna vi är inne. DÖR på det här snart.