Dag 7: Min bästa vän

Vet ni, det här med vänner är inte lätt. Jag har alltid haft väldigt svårt att känna mig bekväm i stora grupper, mina vänner på högstadiet var en period så jävliga mot mig att jag tappade all tro på äkta vänskap. Alltså vänskap på riktigt. Inte kvantitet utan kvalitet. Inte "jag är polare med den, den, den, den och den" utan han/hon KÄNNER mig.

Då undrar ni kanske hur jag har det idag? Med vänner och så? Herregud är hon alldeles ensam? Då kan jag lugna er med att nej, jag är inte det minsta ensam. Jag är välsignad med inte en, utan två bästa vänner. Och en hel del vänner utöver dessa två. Men det är dem jag vill berätta om för er. Mina två. Emma och Paula.

Paula har jag känt sen vi var sju. Vi förenades nog i vår "grabbighet" om man nu får säga det så. Vår totala oförmåga att vara tysta och snälla. Vårt enda gemensamma drag. Vi slogs och väsnades hellre än lekte med dockor. Ostereotypiska tjejer med andra ord. Vi är helt olika jag och Paula, trots det har vi lyckats behålla vår vänskap under 18 år och bråkat enbart tre eller fyra ggr under de åren. Paula känner mig som ingen annan. Jag behöver aldrig bära mask med henne brukar jag säga, för det är ingen idé, hon tar bara av den och frågar vad fan jag håller på med. Vilken jävla resa vi gjort ihop du och jag, Paula. Svårt att summera allt så här i ett blogginlägg. Jag älskar dig. Jag uppskattar allt du har gjort för mig, allt du har lärt mig. Utan dig tror jag inte att jag hade varit samma person som jag är idag. Jag hade nog varit lite,lite kallare. Du har öppnat upp mig som ingen annan. Och jag kommer alltid att vara Pinky till din Brain. Alltid. Om en vecka gifter sig Paula med sin kille Martin. Jag grinar när jag skriver det för det är något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Att se min bäste vän gifta sig. Vi har gått igenom saker som är helt oförklarliga för någon som inte varit med, varit där, mitt i. Jag släpper dig aldrig, jag hoppas du vet det.

Emma
är en helt annan historia. Jag lärde länna Emma genom jobbet på en förskola i Gribbylund här i Täby för drygt tre år sedan. Vi var väl från början rätt ointresserade av varandra och umgicks som kollegor vanligtvis gör till en dag då vi skulle på personalfest 2008 . Jag ringer jobbet och undrar om vi ska ta oss gemensamt allihop till Hamburger Börs. Emma är inte den som svarar men jag får prata med henne sen iaf då följande samtal utspelar sig:
Emma: Ja alltså, jag ska inte dricka något..
Jag: Nä, inte jag heller..
Emma: För jag är gravid
Jag: Eh, jag med..
Följt av en massa skratt och gravidprat. Sen åker vi gemensamt ut allihop och jag och Emma dricker ingenting och är tråkigast på stället. Förutom föreställningen vi såg, den var tråkigare.

Sen fortsatte vi jobba ihop och eftersom vi nu hade något, väldigt stort, gemensamt pratade vi med varandra allt oftare. I oktober 08 får jag på ett rutinultraljud veta att bebisen i magen har fel på fötterna, klumpfötter. Hela min värld rasar samman. Jag berättar för Emma och ber henne meddela jobbet att jag inte kommer dagen efter vilket hon också gör. Men det är det hon gör sen som för mig betydde väldigt mycket. Hon och hennes kille, Micke, ska iväg till babyland och kolla på lite "bebisgrejer" (å vad jag hade velat minnas vad det var. Emma minns du? Vagn? Bilstol?) och den här människan som jag precis börjat lära känna frågar om jag vill följa med. Jag tror inte hon vet hur mycket det betydde för mig som låg hemma helt själv och grät men jag visste där och då att det här var någon jag ville ha kvar i mitt liv. Och så har det ju blivit. Jag och Emma är precis som jag och Paula väldigt olika. Jag antar att det är det jag dras till. Fy fan vad tråkigt att umgås med människor som är precis som en själv, vad har man för utbyte av det? Även Emma är någon jag inte behöver låtsas med. Mår jag dåligt så säger jag det och det är okej med henne att jag inte är fantastisk jämt. Nu är Emma gravid igen och jag är lite arg på henne för det. För att hon är det utan mig. Men mest är jag glad, såklart. Jag vill göra allt med Emma. Allt allt allt. Resa, festa, bo ihop, få fler barn, se kvarvarande Twilightfilmerna med henne och bli gammal med henne.

Det här med vänskap är som sagt inte lätt. Inte lätt alls. Ändå har jag lyckats pricka rätt två gånger. Det är helt sjukt. Jag har lärt mig under åren att nyckeln till livslång vänskap är just den där öppenheten. Att inte dölja något för varandra. Och att inte låta saker passera, att man försöker reda ut eventuella knutar direkt. Och att alltid lyssna mer än prata. Det man ger får man tillbaka.

Jag har ju andra vänner som jag skulle vilja nämna också, även om de inte tillhör den innersta kretsen. Det är allt från min tonårsväns tjej, förlåt FÄSTMÖ, som jag klickar så fint med och har världens bästa vinkvällar med. Hon är också helt fantastisk. Och min gamla högstadievän som jag tappade kontakten med men som nu finns med på ett hörn i mitt liv för att jag till slut vågade höra av mig och berätta att jag saknade henne. Och alla andra fantastiska människor som förgyller mitt liv. Herregud, för bara 18 månader sedan kände jag mig ensammast i världen. Idag vet jag ju att det där var något jag var tvungen att gå igenom för att komma ut på andra sidan. Med något färre vänner, men desto finare, mer på riktigt.

Jag hoppas verkligen att alla där ute har någon dom kan vända sig till när det känns svårt, någon att skratta med när lyckan inte går att tygla och någon att ha förtroliga samtal med om allt och inget. Vänskap är viktigt. Vilken form den än har.

Sabina


Kommentarer
Postat av: Anonym

jag får verkligen ont i magen när jag läser det här. för jag har ingen bästa kompis. eller jo jag har mina nära men samtidigt nej, det är inte full öppenhet o att ja bara kan komma grinandes. det är bara min mamma som är min närmsta vän i det. och tommy. önskar jag hade en barndomsvän kvar. någon med fina minnen med. men dem har trillat bort allihop, de flesta efter att jag fick barn. det är verkligen dem få beundransvärda som har tid o intresse kvar som bryr sig som man är så tacksam för. sen så har man ju börjat lära känna nya männikor. men just den där känslan med allt man gått igenom tillsammans. de minnena har jag med vänner jag inte längre har någon kontakt med.. det är så tråkigt. och jag önskar verkligen jag hade en bästa vän som förstod mig o som jag kunde luta mig tillbaka på helt o fullt i vissa lägen o bara släppa ut allt till. ja fjuu. vilket inlägg. fint skrivet o ja, jag blev me tårögd när ja läste om att paula gifter sig o att få se sin bästa vän göra det. häftigt.



kram erikaaaaaaa

2010-12-30 @ 22:32:07
Postat av: Sabina

Du vet ju vad jag gått igenom med vänner och så där och det är verkligen inte lätt att förlora människor man delat mycket med. Men ibland är det behövligt, det är så jag ser det för jag känner mig mer, jag vet inte, hel sen allt det där hände även om jag såklart trillar i gropen ibland och får panik över att jag helt plötsligt har så mycket färre vänner. Jag är inte säker på mycket men jag ÄR säker på att det blev bra till slut och att de relationer jag avslutat behövde avslutas. Jag har två bästa vänner i min mamma och Ilkka med och sen har jag en SÄLLSYNT tur som har två andra också. Jag trodde inte att det GICK att träffa nya människor när man lämnade tonåren, men det går. Och du har ju en sån himla fin släkt/familj som alltid finns där, det märks så väl på era bloggar hur fina ni är med varandra. Ibland är det allt man behöver. Och jag finns också :) Ska bara fixa den där flytten så vi får lite närmre till varandra så kan vi hänga när våra män jobbar!

2010-12-30 @ 22:49:33
URL: http://alphabettown.blogg.se/
Postat av: Emma

Du är underbar Sabina!

2011-01-02 @ 22:31:43
URL: http://wallmo.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0