Alphabettown

Okej, jag ser det så här: Man har ju flera första kärlekar. Som den första kärleken jag minns, Donatello, den lila sköldpaddan i TMNT. Eller min allra första kille som jag blev ihop med i femman som var så himla gullig mot mig men som ingen av de andra tjejerna gillade så vi fick smyga. Eller min första blixtförelskelse som jag dansade med på ett disco och sen utbytte julklappar med i Täby Centrum när jag var tolv. Eller han som jag spanade in på B-språkslektionerna i Bergtorp, han som senare blev min bästa vän under högstadieåren. Dom är viktiga även om dom inte var min första KÄRLEK. Honom träffade jag strax innan jag började sjuan. Under de kommande tre-fyra åren var jag konstant kär i honom och vi fortsatte alltid att ses även om jag hade andra killar under tiden, och han hade andra tjejer, och det är även delar av honom som återfinns i nästan alla killar jag träffat sen dess. Sen har vi den första gymnasieförälskelsen, killen jag beundrade på avstånd i tre år men aldrig utbytte en enda stavelse med. Och sen han den där som spelade på klubben vi festade på varje lördag som förvandlade mig till ett pinsamt våp, jag var som besatt. Han var ju min första "vuxna" kärlek. Sen han som jag dejtade innan Ilkka som jag var helt övertygad om att jag kunde "förändra". Att jag kunde få honom att älska mig. Det var mitt första långa förhållande även om vi aldrig var "tillsammans". Och sen Ilkka. Min hummer. Han som var den första att visa mig vad kärlek handlar om. Att man ska ge och ta, inte bara ge ge ge. Han som hanterar mig som ingen annan, han som gör mig lugn. Han som står ut med väldigt mycket utan att klaga. Som älskar mig villkorslöst. Som gett mig det finaste jag har. Han som jag vill och kommer spendera resten av mitt liv med, som är som ingen annan. Mitt unikum. Han är min första och min sista. Dom innan bleknar i jämförelse med honom.

Idag firar vi som sagt fyra år. Och jag älskar dig, Ilkka, till månen och tillbaka.

Sabina