Dag 1: Presentera mig själv
Jahupp. Presentera sig själv? Det är ju skitsvårt. Men om vi tar det från början:
Jag föddes i mars 1985 på Danderyds sjukhus. Som barn var jag högljudd, bossig, envis och hängde med massa killar som bl.a. lärde mig spotta. Mina föräldrar separerade när jag var elva och jag har fortfarande delade uppfattningar om hur det har format mig. Ibland känns det som att det var något som hände, big deal och ibland kan jag vara ett sånt typfall av skilsmässobarn så det är pinsamt med allt från bekräftelsebehov till dödande kvävningskänslor som trevliga vänner på axeln. Min mamma sa någon gång för länge sedan att hon helt enkelt slutade älska pappa vilket har lätt till en total förvirring kring när jag kommer sluta älska Ilkka? Eller ännu värre; att han slutar älska mig. Det är liksom något normalt för mig att folk slutar älska varandra och jag är LIVRÄDD för det. Okej nu fastnade jag, vi fortsätter med mina härliga tonår. Som tonåring hängde jag med en massa gangstrar som slogs och våldgästade fester vi inte var bjudna på och tjejerna i gänget var stundtals jävligt elaka mot varandra, sådär som tonårstjejer kan vara. När jag började gymnasiet gick jag igenom min första identitetskris, visste inte alls var jag hörde hemma eller hur jag ville vara eller förväntades vara och var allmänt trött på allt. Jag slutade tvätta håret och spenderade sommrarna på festivaler med den enda vännen, av kvinnligt kön, som kunde tänka sig att smutsa ner sig lite. Det var även på en av dessa festivaler som jag träffade en man som skulle komma att vara min bästa vän ett par år. Max, om du läser. Jag älskar dig fortfarande och saknar dig så en del av hjärtat värker. När jag var 19 flyttade jag hemifrån och ihop med en tjejkompis här i Täby. Något år senare flyttade jag in till min första, och enda, egna lägenhet på Östermalm (eh vad hände där?) och precis när jag skulle flytta därifrån blev jag ihop med världens finaste kille. På något jävla vis har jag lyckats nagla mig fast i honom och idag, fyra år senare, bor vi fortfarande ihop och har världens finaste unge. Dorian. Han är det absolut största som hänt mig. Man hör ju alltid det, att grejen med att få barn är att allt förändras. Och det har det minst sagt gjort. Jag är en helt annan människa idag än jag var för två år sedan. Fortarande inte helt färdig med mig själv men ändå, ibland, rätt nöjd med vem jag är och valen jag gjort sen han dundrade in i mitt liv. Det är ibland svårt att minnas vad fan jag höll på med innan han kom. Och framförallt känns allt innan Dorian helt meningslöst. Allt från vänskapsrelationer jag hade då till hur jag levde mitt liv.
Om jag skulle välja tre personlighetsdrag som beskriver mig bäst skulle jag välja: Fortfarande envis som en jävla gris. En vägran att erkänna att jag har fel är ett sätt det uttrycker sig på. Konstant orolig är ett annat, något jag jobbar med varje dag att släppa men hittills går det sådär. Det är alltid något som upptar min tankeverksamhet. Allt från vad vi ska äta till middag till hur dom hemlösa har det nu när det är så satans kallt. Sen vill jag nog säga att jag är väldigt kärleksfull. Jag tycker om att kramas och pussas och gör det gärna med alla runt omkring mig.
Just nu är jag julledig från mina studier till inköpare men den 3 Januari börjar jag min andra omgång praktik på ett företag som heter Nordik. Förhoppningsvis, och troligtvis, trivs jag och blir kvar annars är det jobbsök som gäller till sommaren. Jag har lite mål i livet också som ser ut som följande: Jobb, bil, flytt, fler barn. Detta ska gärna ske inom två år. En till sak som beskriver mig väldigt bra är kroniskt rastlös. Jag blir brutalt frustrerad av att stå och stampa. Jag vill hela tiden vidare och har väldigt svårt att slappna av och njuta. Jag är med andra ord inte någon chillad person även om jag gärna skulle vilja vara lite sådär skönt hippierökt och bara flyta med.
Det där är typ jag. Jag hoppas att det räckte? Vet inte vad mer jag ska skriva. Det kommer ju 29 inlägg till som mer eller mindre handlar om mig eller vad som format mig genom åren. Hoppas ni fortsätter läsa.
Sabina
Jag föddes i mars 1985 på Danderyds sjukhus. Som barn var jag högljudd, bossig, envis och hängde med massa killar som bl.a. lärde mig spotta. Mina föräldrar separerade när jag var elva och jag har fortfarande delade uppfattningar om hur det har format mig. Ibland känns det som att det var något som hände, big deal och ibland kan jag vara ett sånt typfall av skilsmässobarn så det är pinsamt med allt från bekräftelsebehov till dödande kvävningskänslor som trevliga vänner på axeln. Min mamma sa någon gång för länge sedan att hon helt enkelt slutade älska pappa vilket har lätt till en total förvirring kring när jag kommer sluta älska Ilkka? Eller ännu värre; att han slutar älska mig. Det är liksom något normalt för mig att folk slutar älska varandra och jag är LIVRÄDD för det. Okej nu fastnade jag, vi fortsätter med mina härliga tonår. Som tonåring hängde jag med en massa gangstrar som slogs och våldgästade fester vi inte var bjudna på och tjejerna i gänget var stundtals jävligt elaka mot varandra, sådär som tonårstjejer kan vara. När jag började gymnasiet gick jag igenom min första identitetskris, visste inte alls var jag hörde hemma eller hur jag ville vara eller förväntades vara och var allmänt trött på allt. Jag slutade tvätta håret och spenderade sommrarna på festivaler med den enda vännen, av kvinnligt kön, som kunde tänka sig att smutsa ner sig lite. Det var även på en av dessa festivaler som jag träffade en man som skulle komma att vara min bästa vän ett par år. Max, om du läser. Jag älskar dig fortfarande och saknar dig så en del av hjärtat värker. När jag var 19 flyttade jag hemifrån och ihop med en tjejkompis här i Täby. Något år senare flyttade jag in till min första, och enda, egna lägenhet på Östermalm (eh vad hände där?) och precis när jag skulle flytta därifrån blev jag ihop med världens finaste kille. På något jävla vis har jag lyckats nagla mig fast i honom och idag, fyra år senare, bor vi fortfarande ihop och har världens finaste unge. Dorian. Han är det absolut största som hänt mig. Man hör ju alltid det, att grejen med att få barn är att allt förändras. Och det har det minst sagt gjort. Jag är en helt annan människa idag än jag var för två år sedan. Fortarande inte helt färdig med mig själv men ändå, ibland, rätt nöjd med vem jag är och valen jag gjort sen han dundrade in i mitt liv. Det är ibland svårt att minnas vad fan jag höll på med innan han kom. Och framförallt känns allt innan Dorian helt meningslöst. Allt från vänskapsrelationer jag hade då till hur jag levde mitt liv.
Om jag skulle välja tre personlighetsdrag som beskriver mig bäst skulle jag välja: Fortfarande envis som en jävla gris. En vägran att erkänna att jag har fel är ett sätt det uttrycker sig på. Konstant orolig är ett annat, något jag jobbar med varje dag att släppa men hittills går det sådär. Det är alltid något som upptar min tankeverksamhet. Allt från vad vi ska äta till middag till hur dom hemlösa har det nu när det är så satans kallt. Sen vill jag nog säga att jag är väldigt kärleksfull. Jag tycker om att kramas och pussas och gör det gärna med alla runt omkring mig.
Just nu är jag julledig från mina studier till inköpare men den 3 Januari börjar jag min andra omgång praktik på ett företag som heter Nordik. Förhoppningsvis, och troligtvis, trivs jag och blir kvar annars är det jobbsök som gäller till sommaren. Jag har lite mål i livet också som ser ut som följande: Jobb, bil, flytt, fler barn. Detta ska gärna ske inom två år. En till sak som beskriver mig väldigt bra är kroniskt rastlös. Jag blir brutalt frustrerad av att stå och stampa. Jag vill hela tiden vidare och har väldigt svårt att slappna av och njuta. Jag är med andra ord inte någon chillad person även om jag gärna skulle vilja vara lite sådär skönt hippierökt och bara flyta med.
Det där är typ jag. Jag hoppas att det räckte? Vet inte vad mer jag ska skriva. Det kommer ju 29 inlägg till som mer eller mindre handlar om mig eller vad som format mig genom åren. Hoppas ni fortsätter läsa.
Sabina
Kommentarer
Trackback
