Vi

I love the kid


 


Blöjfri

För två veckor sen, exakt på dagen, förklarade Dorian att det bara är små, små bebisar som har blöjor och att han nu ville sluta med det. Han har varit blöjfri dagtid i snart ett år (tror jag men inser att jag nog inte har en aning om när han slutade. Tror det är ännu längre sen) men för två veckor sen valde han alltså HELT SJÄLV att även sluta med blöjor på natten. Det har gått över all förväntan med endast två olyckor varav en var precis när han vaknat och inte hann på toaletten. Jag är så ofattbart STOLT över min son. Ingenting är någonsin en fight med honom och han tar själv initiativ till framsteg och utveckling. Napp? Inga problem. Slutade innan han var 18 månader. Blöjor dagtid? Inga problem, några perioder har han "glömt" att gå på toaletten men de har varit korta och han är helt fantastisk på att känna efter och gå själv. Idag använder han inte ens pallen för att ta sig upp på toaletten utan sätter sig utan hjälpmedel helt problemfritt. Vällingen slutade han med för läääänge sen också. Han har blivit så stor! Känns så mycket äldre än vad han är. #SKRYT

Nu är han alltså helt blöjfri. Och jag är stoltast i världen.


Min älskade lilla, stora unge!


Här var han en liten plutt ♥


Vattkoppor

Dorian är prickig. VÄLDIGT prickig. Han har prickar över hela kroppen, till och med i hårbotten. Mitt lilla hjärta, han är så ledsen och ynklig. Feber har han också. Just nu ligger han och gråter i soffan och mellan snyftningarna får han fram: Jag vill inte haaa prickaaaar. Hjärtat går ju i bitar när han är så här, vilket han väldigt sällan är. Han är liksom aldrig sjuk. Mer än förkylningar och även då är han pigg. Men inte nu. Jag har köpt en kräm som ska lindra symptomen men den vägrar han låta mig smörja honom med.

Det började i onsdags med en liten vätskefylld blåsa. Tyckte det var konstigt för han hade inte haft feber och inga andra prickar som det ju brukar börja med så jag trodde första inte det var vattkoppor. Han har dock varit orolig på nätterna sen i söndags så i onsdags var jag hemma med honom för att vi inte sovit något någon av oss på drygt tre nätter. Sen upptäckte jag blåsan och på den vägen är det. Blir till att vara hemma hela nästa vecka också eftersom allt ska vara uttorkat innan han får komma tillbaka. Som tur är behöver vi bara vabba en dag var då Ilkka är ledig tisdag och torsdag och min mamma ska ha honom på fredag. Det är vid såna här tillfällen det blir extra tydligt hur bortskämda vi är med vårt sociala nätverk av människor som älskar och vill umgås med Dorian. Guld värt!

Hoppas ni andra njuter av värmen och har en underbar helg!

Kärlek

Sabina

Dorians olycka

För två år sen brännskadades Dorian när han fick varmt vatten över sig i ett oövervakad tillfälle. Jag har skrivit om det förut och jag känner faktiskt att jag inte behöver rota i arkivet igen och plocka fram alla känslor kring händelsen, hur det gick till, alla tankar om vad jag kunde gjort för att förhindra osv. Han har klarat sig bra, det har varit värre för mig men summan av kardemumman är att han har ärr över i princip hela sin vänstra arm som sen dess har behandlats med kompressionsärm och insmorning med bisalva varje kväll. Tills nu. För han är efter två år färdigbehandlad! Äntligen! Han skall enbart bära sin arm nu under sommaren när han är ute, som solskydd och det är ju egentligen inget annorlunda mot vad vi gjort med resten av hans kropp som inte är "skadad". Men sen är det klart.

Typ..

För nu börjar en hel hop nya tankar ta form i mitt huvud. För nu kommer ju andra att se armen, och undra. Kanske ställa frågor. Och hela magen snörps ihop när jag tänker på hur han kanske kommer att bli bemött. Barn är jag inte så orolig för, barn är rättfram och ocensurerade och vi har varit väldigt öppna med alla som redan sett armen om vad som har hänt och varför den ser ut som den gör. Brutal ärlighet är nog det enda som funkar för att han inte ska börja skämmas för att se annorlunda ut. Det och att vi håller stenhårt på att det inte är någon big deal. Men så kommer vi till mig, det största samvetet i världen. Det är JAG som måste jobba på att inte lägga någon vikt vid det, att inte bli så där oövervinnerligt ledsen när jag eller andra inser att han ser annorlunda ut.

På onsdag ska hans arm och mage (som har pigmentförändringar men inga ärr) fotograferas och sen ska bilderna skickas in till försäkringsbolaget som sedan ska avgöra vad han har rätt till för ersättning. Känns jättekonstigt att hoppas på stor summa för hur ska pengar hjälpa honom egentligen? Men jag gör verkligen det, hoppas på väldigt, himla, jättemycket. Pengarna sätts självklart direkt in på hans sparkonto och just den summan får han göra vad fan han vill med när han blir 18 sen. Jag är inte orolig, vi kommer göra ett sådant fantastiskt jobb med honom att han kommer att spendera dem väl ;)

Ett litet tips för att undvika eventuella olyckor: Håll koll på era små vid matlagning. Dorian var 15 månader och jag tittade till honom och var han befann sig i förhållande till mig och spisen typ 30 sekunder innan olyckan var framme. De är snabba, sjukt snabba. Skaffa spis- och ugnsskydd. Drick aldrig varma drycker i närheten av lösspringande barn. Och om olyckan är framme: LÅT KLÄDERNA VARA KVAR PÅ, spring in i duschen och spola med RUMSTEMPERERAT vatten. Iskallt vatten blir ineffektivt då smärtan från kylan gör det omöjligt att behandla i minst 20 MINUTER som en brännskada behöver. Är skadan omfattande, RING AMBULANS. Det gjorde jag. Var jag fick min handlingskraftighet ifrån och var i mitt minne jag gömt kunskapen om ljummet vatten vet jag inte för jag kan än idag inte komma på var jag lärt mig det, men jag tackar högre makter för att jag blivit utrustat med en extremt hög stresströskel. Jobbar bäst under press och är bra att ha i akuta situationer. Blir lugnet själv tydligen.

Jag hoppas att vår erfarenhet kan hjälpa någon där ute, att bli mer uppmärksam. Att vi kan vara ett varnande exempel. Jag har ett kontrollbehov som inte är av denna värld, visste om exakt vad som kunde hända och hur jag skulle undvika att det hände men ändå hände det. Det krävs inte mycket. En olycka händer lätt och snabbt osv.

Jag har förlåtit mig själv, jag har faktiskt det. Men det tog lång tid. Nu kan jag tänka på det utan att känna mig sämst i världen men under en tid var jag helt övertygad om att jag var världens sämsta mamma. För med handen på hjärtat och skammen i halsen erkänner jag att tänkte jag så om de föräldrar man läst om som hamnat i samma situation innan mig. Att de var oförsiktiga och att det inte alls händer vem som helst. Men det gör det. Det kan göra det. Så tänk er för och var försiktiga vid matlagning! Tror ni att ni redan är det, var ännu försiktigare. Det är egentligen så lätt att undvika.

Dorian bryr sig inte nämnvärt om sin arm. Han tycker det är skönt att slippa ärmen. Men han har ju erfarenhet sen innan med skenorna som han fortfarande använder på nätterna p.g.a. sina klumpfötter. Min stencoola, astuffa, mjuka, fina fina fina unge. Han är fantastisk.

Kärlek

Sabina

John Dorian

Vi döpte ju Dorian efter J.D i TVserien Scrubs, jo det är sant, och varje gång jag ser serien nu flinar jag och tänker: hur kunde vi veta? Han verkligen är en liten mini-J.D. Tokflummig, lite weird, inte alltid helt hemma men alltid alltid jättecharmig. Och smart. Diplomatisk. Omtänksam. Fantastisk.

Mamma älskar dig.

Dorian 3 år

Han är såklart helt fantastisk. Världens bästa unge.

Tre ord: Kärleksfull, viljestark, intelligent

Förutom det så är han läskigt vuxen i sitt tal. Använder sig nästan uteslutande av ord och fraser han snappar upp i sin vuxna omgivning. Det är ofta svårt att hålla sig för skratt när han uttrycker känslor och viljor i ord man knappt använder själv. Han umgås ju väldigt mycket med vuxna och har ett helt fantastiskt socialt nätverk fyllt med bra förebilder och trygga personer som aldrig någonsin har pratat bebisspråk med honom och som alla är verbalt begåvade så det är inte helt konstigt att han uttrycker sig så som han gör. Hans tal är absolut inte färdigbildat än men det kan nästan kännas skönt för om hans uttal varit perfekt hade han nog varit lite creepy (om man får säga så om sitt barn haha) Han är ett väldigt älskat barn och det märks så väl på honom då han är en helt fantastiskt kärleksfull liten person som gärna och ofta talar om för en att han "älskar dig så mycket". Han talar ofta om sina bästa kompisar och sina favoriter och det smälter ju hjärtat lite (läs:mycket) Han fullkomligt avgudar sin mormor och farmor, som han har varsin dag i veckan med. Måndagar med farmor, fredagar med mormor. Få förunnat och det gör mig varm i hjärtat att han älskar dem så mycket.

Han har även en helt fantastisk humor och även där är han rolig på ett sätt som jag sällan ser hos andra, något jag tycker är skithäftigt. Han är kroppsspråkssmästaren nr 1 också, använder sig alltid av handgester när han förklarar eller vill något. Väldigt yvig, som en liten professor. Han fullkomligt älskar pussel och slår redan mig med hästlängder. Han kan sitta länge och lägga samma pussel om och om igen tills det blir tråkigt och jag misstänker att han kommer att bli en rastlös själ, som jag, så det gäller att hela tiden utmana honom för han har lite svårt att göra samma sak för länge (förutom pusslandet då). Han har mitt, korta, tålamod vilket ger sig uttryck i frustrerade skrik och heta temperamentsväxlingar. Han kan vara förjävlig när han inte får som han vill och jag vet att hans och Ilkkas mornar ibland är mer än Ilkka kan hantera. Vill inte gärna klä på sig och inte gå till sin förskola men det går snabbt över och efter snart tre månader på nya stället har vi fått veta att han kommit in i gruppen bra och är en uppskattad kamrat.

Han är väldigt bra på att prata istället för att knuffas och slåss, sånt är inget för honom. Men han är bra på att säga ifrån när det räcker, när någon hotar hans integritet eller blir "för mycket". Han är en väldigt bra kompis och skyddar gärna sina små vänner även när de inte behövs skyddas. Säger gärna ifrån när hans BFF ska gå härifrån med orden "sluta, du får inte. Han vill inte gå hem!" En jättefin egenskap i grunden men som vi försöker prata med honom om, att det är Es föräldrar som bestämmer. Han älskar att rita också och han har favoritfärger (rosa och lila). Färger kan han för övrigt klockrent nu och har kunnat ganska länge. Bokstäver börjar också falla på plats och då framförallt de som ingår i hans namn.

Han är en väldigt otypisk pojke. Fysiska, buffliga lekar är ingenting för honom även om han också kan dras med i stundens hetta. Jag vet inte om jag ska tacka vårt alldeles förträffliga föräldraskap för detta. Jag tycker det är väldigt skönt och uppmuntrar honom till andra lekar, kreativa, "mjuka" lekar som en motpol till den uppmuntran han får och kommer fortsätta få från samhället och omgivningen. Han är mer kramig än puttig brukar jag säga och jag tror det är för att vi är väldigt fysiska i vår kärlek här hemma. Vi kramas gärna och mycket och talar ofta om för honom, och varandra, att vi uppskattar och tycker om honom. Han är dock inget osynligt tyst barn utan vet exakt hur han ska göra för att ta plats.

Jag tror vi har haft väldig tur med förskoleplatsen också. Dorian är tre år och har nog aldrig ens hört ordet "pangare" och jag har aldrig sett honom leka lekar som är typiska för killar i hans ålder. Hos hans dagmamma var majoriteten av barnen tjejer så när han började på Borgen var jag lite rädd att han skulle indoktrineras i machokulturen som faktiskt råder på de flesta förskolor bland pojkarna men det har liksom inte hänt och jag är så fruktansvärt tacksam för detta (även om jag vet att det kan komma bakslag så tror och hoppas jag att Dorian är så bra rustad hemifrån att han kan stå emot för stämningen kan bli väldigt våldsam bland småpojkar vet jag av erfarenhet och jag hoppas han ska slippa känna det kravet, att vara grabbig, häftig och stor)
Det jobbar inte mindre än tre män på hans förskola, en på varje avdelning, och jag tycker det är jätteviktigt att han får se män i omsorgsyrken.

Ja ni märker kanske att jag skulle kunna fortsätta med det här inlägget i all evighet men någonstans måste man väl sluta antar jag.

Jag är fruktansvärt stolt över min son, såklart. Jag känner att jag lyckas i mitt föräldraskap och jag är även stolt över mig själv som engagerar mig i mitt barn på de sätt jag gör. Jag läser och lär mig och är vetgirig då jag vill att Dorian ska få den bästa barndomen jag kan åstadkomma åt honom. Jag gör ingenting på rutin och jag har en välgrundad tanke med allt det jag gör som involverar honom. Min största förhoppning är att han när han är vuxen är lika stolt över mig som jag vet att jag kommer vara över honom!

PPE

Sabina

Bajserier

Förlåt men: DORIAN SKET PÅ POTTAN IDAG! Alltså, det kan tyckas vara ett litet steg för människan i sig men med en son som är precis som sin mor var då hon var liten (på med blöja, stå i exakt samma hörn, skit) så är det en jävla vinst varje gång ungen sätter sig på pottan och "gör en bajsorm", som han själv säger. Det har hänt exakt två ggr det senaste halvåret och det funkar bara om vi säger att det inte finns några blöjor och han gått och hållt sig ett tag. I slutet kan han nästan inte stå still och jag känner mig som en djävul med treudd som plågar honom men den här gången hade vi faktiskt inga blöjor. Bara en som skulle på för natten. Han är ju helt blöjfri dagtid förutom när han bajsar och någon gång måste han ju lära sig att han överlever en bajsorm, fortfarande hans ord, som hamnar utanför blöjan känner jag. Så, WOHO för bajsormar i pottan!

Jag slutar aldrig förvånas över saker som gör mig stolt idag. Om någon hade sagt till mig för tio år sen att jag när jag är 26 år gammal kommer bli glad för att någon skiter någon annanstans än på en toalett och att jag dessutom är  tvungen att ta hand om skiten och dessutom utdelar high fives för prestationen hade jag fnyst och sagt yeah right.

Livet, hörrni. Obegripligt.

PPE

Sabina

It was meant to be, the ribbstol and me

Igår kom jag på tanken att en ribbstol i lekrummet (i nya huset) vore ju hur kul som helst så ungarna kan klättra och leka apa och så har man någon slags madrass under så di små inte slår sig. Men jag la snabbt den tanken på hyllan när jag såg priserna för en på olika sidor på nätet. (För er som inte vet vad en ribbstol är så är det såna där trägrejer på väggarna i gymnastiksalar runt om i landet som man älskade som liten.) Idag for jag runt med mor min och eftersom Dorian lekt bort alla pjäser och tärning till det enda spel han har föreslog jag att vi skulle åka förbi Kid2Kid som är en second hand butik för barngrejer här i kommunen och kolla om de hade några roliga spel för 2-åringar. När jag går ur bilen ser jag att det står ett stort paket precis vid dörren. Döm om min förvåning när jag ser att det står RIBBSTOL med stora bokstäver på lådan. När jag tittar närmre ser jag att det är en produkt från IKEA, som jag vet inte finns längre eftersom jag kan IKEAs barnutbud utantill by now, så när vi handlat färdigt och satt oss i bilen googlar jag ribbstol+IKEA och får mycket riktigt upp en ribbstol, "Hängig", som funnits på IKEA. I blått och rött har den funnits och nu får jag lite ont i magen. Färgtemat i rummet är ju rött och gult och känner jag svenska folket rätt så har de flesta säkert köpt ribbstolen i färgen blått och det är säkert en sådan jag har köpt. Här hinner jag alltså bli lite nedslagen då den absolut inte funkar i mitt röd/gula rum om den är blå vilket jag är övertygad om att den är eftersom min slutledningsförmåga aldrig svikit mig förr. När vi sen kommer hem och plockar ut paketet ser jag att det sitter en liten rund lapp på paketet som talar om vilken färg just min ribbstol har. Kan ni gissa vad det var för färg? RÖD! Herregud. Om det inte är ödet så vet jag inte vad som är. Jag är helt överlycklig!! Och priset? 50 jävla kronor! Helt otroligt! Inte ens min onda ryggböld kan regna på min parad nu!

Så här ser den ut:



Trevlig helg alla!

PPE

Sabina

Till min älskade son som förgyller alla mina dagar genom sin blotta existens


Dorian (igen)

Jag glömde nämna en av hans färdigheter i det tidigare inlägget. Han är en fena på alfabetet. Skriver jag Dorian på ett papper så ser han att det står hans namn och han kan nästan alla sina sex bokstäver nu. Det är något jag är riktigt imponerad av. Vet i och för sig inte om det är en bedrift i hans ålder? Det kanske är vanligt? Jag tycker iaf att han är skithäftigt. Möjligt att jag är lite subjektiv...

PPE

Sabina

Han är hemma!

Eller, DE är hemma. Männen alltså. Så vad är nytt? Vad har han lärt sig under sin Finlandsvistelse? Jo, Dorian svarar numera Japp eller Nepp om man frågar honom något och han har fått en gigantisk vagel i ögat. Det enda som har inhandlats på resan var en rosa muminmössa så det märks med andra ord att jag lämnades hemma :) Annars är han som vanligt men ändå inte. Han känns.. Större på något vis. Min älskade tvåochetthalvtåring. Nästa vecka är det tillbaka till dagmamman och i November kommer han ju inskolas på nytt. Hos någon ny. Men först har vi en semestervecka kvar bara han och jag, den är än så länge relativt oplanerad så vi får se vad som händer!

PPE

Sabina

Dorian

Jag tänkte berätta lite mer om min son, vem han är och vad han kan just nu. Till att börja med är han en liten clown. Han älskar att klä ut sig. Både blöjor, byxor och kalsonger har fått ta hattens plats på huvudet och det är inte ovanligt att han gör sina leksaker till accessoarer i sina utklädningslekar. Han gör miner för att man ska skratta åt honom och han har en fantastisk humor för att vara två år. Min enda önskan gällande detta personlighetsdrag är att han inte blir klassens clown för min erfarenhet säger mig att de barnen inte är särskilt glada egentligen.

Han är HELT fantastisk i sitt samspel med andra och jag kan säga att det ofta märks att han inte går på förskola. Han är lite avvaktande med vissa kompisar och leker fortfarande helst bredvid någon än med någon men han är den sista att någonsin gnälla, höja rösten eller använda våld när han inte får som han vill i leken. Vill en kompis ha något han har lämnar han i de flesta fall ifrån sig det och det är sällan jag får höra "jag hade den" från honom, mycket sällan. Men han är även exceptionellt bra på att säga ifrån och han vet hur han ska göra folk uppmärksamma på hans gränser. Han säger klart och tydligt: "Nej sluta" när han känner att det får räcka eller när det är något han inte vill göra. Det får både jag och Ilkka höra varje dag och det kan gälla allt från att ge honom för mycket pussar till att vi kittlar honom :) Jag tror att han när vi flyttar får fortsätta gå hos dagmamma. Hela verksamheten är så olik den brusande, stressande, stökiga, högljudda miljön på vanlig förskola. Det och barngruppernas storlek gör att jag helst har kvar honom i en mindre verksamhet där han får ta plats och där könsrollerna inte är lika cementerade. Sen kan det mycket väl vara så att det är just vår dagmamma som lyckats men han har utvecklats något helt ofantligt sen han började hos henne. Dorian avgudar henne och går inte därifrån när vi hämtar om han inte först får krama och pussa Annika hej då.

Han är empatisk och kärleksfull mot de han älskar, och andra med för den delen. Han visar det ofta och gärna även om vi här hemma får ta emot mer knuffar än pussar just nu. Han slår aldrig sina vänner men han slår oss. Ofta är det när han känner sig ignorerad eller vill att vi ska vara med och leka. Det kan vara att man sitter vid datorn för länge enligt honom eller att man ser på tv medan han leker på vårt rum. Då är det inte ovanligt att man utan förvarning får en handflata i ryggen. Vi jobbar med det och hoppas att det bara är en fas.

En annan fas just nu är att han äter dåligt. Är inte alls sugen på maten vi lagar utan har, till min stora fasa, blivit ett barnmatsbarn. Det som går ner är alltså korv, köttbullar, pannkakor och annat skit som jag inte alls tycker om själv. Men min inställning till familj och mat är att jag aldrig kommer att ställa mig och laga olika maträtter. Äter han inte det som serveras är han inte hungrig utan klarar sig utan. Då erbjuder vi frukt eller en knäckemacka till och så får han nöja sig med det till kvällsvällingen som han fortfarande dricker. Jag kommer heller aldrig någonsin tvinga mina barn att äta något. Aldrig. Men jag kommer uppmana dem att åtminstone smaka och så ska jag försöka involvera dem så mycket det går i matlagningen. Mat ska vara njutfullt och roligt, inte något att våndas över.

Potträningen går med varierande resultat men allra oftast klarar vi hela dagar utan olyckor. Vi inväntar den där mognaden som gör att kroppen producerar mindre urin på natten innan vi försöker göra honom blöjfri även då, han kissar fortfarande sjukt mycket nattetid så det känns bara dumt att försöka. Den delen är dessutom inget man kan träna utan är en hormonprocess som sker vid olika åldrar för olika barn om jag förstått det rätt. Vi stressar inte.

Han är besatt av familjekonstellationer haha. Om man nämner någon vid namn räknar han upp hela släktträdet till den personen. Eller, iaf de inom samma hushåll.

Han har blivit fenomenal på att prata även om man fortfarande får köra gissnings- eller uteslutningsmetoden för att tyda en del ord. Han har slutat sova middag för ett par månader sen då läggningarna var sena och utdragna och de senaste nätterna har det faktiskt gått på under 30 minuter, något vi hurrar för här hemma. Vi har en policy som säger att om han vaknar innan 8.00 så får han sova en snabbis men då ska han upp igen efter 30 minuter och vilan skall vara över innan 14.00.

Annars under semestern är det inte speciellt mycket rutiner som hållt i sig och vi gör lite som det blir om ni förstår. Vi har haft en helt fantastisk semester med nästan ingenting inplanerat. Till helgen åker vi till Tranås med ett gäng goda vänner och nästa vecka åker eventuellt Ilkka och Dorian till Finland utan mig. Känns lite konstigt att vara utan dem i en vecka. Jag har inte varit utan Dorian i mer än 48 timmar som allra längst och Ilkka och jag har varit ifrån varandra en vecka förut så det ska vi väl klara igen även om det var fyra år sen nu ;)

Ja det var väl det. Min son och vår familj. Han har en vilja av stål och har ärvt min frustration över saker som inte funkar som jag vill när jag vill. Stackars Ilkka. Vi är två hetlevrade själar jag och Dorian. Tvillingsjälar.





Kärleken hörrni. Den är överväldigande.

PPE

Sabina

Pappa hau noppen

Som sagt, Dorian gör mycket roligt just nu. Den här sången sjöng han idag när vi var ute och försökte söva honom i vagnen:

"Pappa hau noppen, Dojan hau noppen, Mamma hau noppen...
Näää Mamma hauen nippa"

Och så sprack han upp i världens leende när han fick till det där på slutet. Det pratas mycket om snoppar och snippor här hemma just nu. Vem som har vad och så. Han har förstått att han och jag inte har samma även om han ibland tittar efter 'noppen' när jag gått på toa eller kommer ut ur duschen. Jag avdramatiserar nakenhet här hemma förresten. Jag räds inte för att vara naken inför honom eftersom jag tror att det bättre rustar honom för framtiden att se hur en helt vanlig kvinna ser ut. Sen tycker jag om att vara naken. I all min operfekta prakt :) Detta kanske ändras med tiden men jag har svårt att se mig själv som någon som skyler mig inför min familj. När jag pratar med honom om vem som har snippa och vem som har snopp är jag väldigt försiktig med att benämna personerna som flicka/pojke och kvinna/man. Det kommer han att få lära sig av andra tids nog. Nu pratar vi om personer med namn i vår omgivning och vem som har vad. Tycker det är onödigt att lära honom att flickor har snippor och pojkar har snoppar. Han kan nog se den fysiska skillnaden könen emellan ändå.

När vi var ute och gick sa han dessutom att han älskade oss för första gången. Visserligen som svar på våra kärleksförklaringar men mitt mammahjärta svällde till dubbla storleken tror jag bestämt. Vi har världens finaste son!

PPE

Sabina

Tadaaa

Det roligaste med Dorian just nu är att han utropar Tadaaa så fort han gör något. Något kan tex vara att ställa sig på vårt skrivbord fast han vet att han inte får.. En annan rolig sak är att han numer skrattar när jag ber honom. Bra för fotografering och sånt.

PPE

Sabina

Tankar fryser fast Jag springer allt jag orkar Du kan ligga kvar tills tårarna har torkat

Idag gick jag och la mig tillsammans med Dorian. Har inte gjort det på flera månader. Men hade ett sådant behov av att få vara nära. Andas in allt som är han, litet, oskyldigt och vackert. Låg där länge och lyssnade på honom när han bearbetade dagen. Viskade, svarade på frågor som ställts, grälade lite. Han kramas mycket. Det har han inte direkt gjort förut, men nu riktigt trycker han sig nära när man ligger bredvid, lägger en arm om min hals och så. Precis sånt jag kan behöva idag.

Jag önskar jag var bättre. För hans skull. Bättre på allt, allt han förtjänar. Guld och gröna skogar. Lycka och allt sånt.
Men han får nöja sig med mig. Lite trasig och väderbiten. Stundtals fullkomligt galen. Jag hoppas han gillar mig ändå. För älskar mig, det gör han. Det vet jag. Även när jag inte förtjänar det.

PPE

Sabina

Jag skulle ge dej allting du pekar på

Finaste barnen i världen



Bilden är lånad från http://wallmo.blogg.se/

Längtan, alltid denna längtan

Det är när jag ser bilder som den här som jag inser, hur stor du faktiskt är min älskling.


Det är slutet som räknas

Dagen avslutades med mys i en allt för liten säng. Finns inget så mysigt som att ha ens barn bredvid sig medan han sakta somnar och snusandet blir mer utdraget.

Imorgon ska jag till doktorn. Min svärmor tvingar mig..

Sabina

Nyare inlägg
RSS 2.0