Dorian
Jag tänkte berätta lite mer om min son, vem han är och vad han kan just nu. Till att börja med är han en liten clown. Han älskar att klä ut sig. Både blöjor, byxor och kalsonger har fått ta hattens plats på huvudet och det är inte ovanligt att han gör sina leksaker till accessoarer i sina utklädningslekar. Han gör miner för att man ska skratta åt honom och han har en fantastisk humor för att vara två år. Min enda önskan gällande detta personlighetsdrag är att han inte blir klassens clown för min erfarenhet säger mig att de barnen inte är särskilt glada egentligen.
Han är HELT fantastisk i sitt samspel med andra och jag kan säga att det ofta märks att han inte går på förskola. Han är lite avvaktande med vissa kompisar och leker fortfarande helst bredvid någon än med någon men han är den sista att någonsin gnälla, höja rösten eller använda våld när han inte får som han vill i leken. Vill en kompis ha något han har lämnar han i de flesta fall ifrån sig det och det är sällan jag får höra "jag hade den" från honom, mycket sällan. Men han är även exceptionellt bra på att säga ifrån och han vet hur han ska göra folk uppmärksamma på hans gränser. Han säger klart och tydligt: "Nej sluta" när han känner att det får räcka eller när det är något han inte vill göra. Det får både jag och Ilkka höra varje dag och det kan gälla allt från att ge honom för mycket pussar till att vi kittlar honom :) Jag tror att han när vi flyttar får fortsätta gå hos dagmamma. Hela verksamheten är så olik den brusande, stressande, stökiga, högljudda miljön på vanlig förskola. Det och barngruppernas storlek gör att jag helst har kvar honom i en mindre verksamhet där han får ta plats och där könsrollerna inte är lika cementerade. Sen kan det mycket väl vara så att det är just vår dagmamma som lyckats men han har utvecklats något helt ofantligt sen han började hos henne. Dorian avgudar henne och går inte därifrån när vi hämtar om han inte först får krama och pussa Annika hej då.
Han är empatisk och kärleksfull mot de han älskar, och andra med för den delen. Han visar det ofta och gärna även om vi här hemma får ta emot mer knuffar än pussar just nu. Han slår aldrig sina vänner men han slår oss. Ofta är det när han känner sig ignorerad eller vill att vi ska vara med och leka. Det kan vara att man sitter vid datorn för länge enligt honom eller att man ser på tv medan han leker på vårt rum. Då är det inte ovanligt att man utan förvarning får en handflata i ryggen. Vi jobbar med det och hoppas att det bara är en fas.
En annan fas just nu är att han äter dåligt. Är inte alls sugen på maten vi lagar utan har, till min stora fasa, blivit ett barnmatsbarn. Det som går ner är alltså korv, köttbullar, pannkakor och annat skit som jag inte alls tycker om själv. Men min inställning till familj och mat är att jag aldrig kommer att ställa mig och laga olika maträtter. Äter han inte det som serveras är han inte hungrig utan klarar sig utan. Då erbjuder vi frukt eller en knäckemacka till och så får han nöja sig med det till kvällsvällingen som han fortfarande dricker. Jag kommer heller aldrig någonsin tvinga mina barn att äta något. Aldrig. Men jag kommer uppmana dem att åtminstone smaka och så ska jag försöka involvera dem så mycket det går i matlagningen. Mat ska vara njutfullt och roligt, inte något att våndas över.
Potträningen går med varierande resultat men allra oftast klarar vi hela dagar utan olyckor. Vi inväntar den där mognaden som gör att kroppen producerar mindre urin på natten innan vi försöker göra honom blöjfri även då, han kissar fortfarande sjukt mycket nattetid så det känns bara dumt att försöka. Den delen är dessutom inget man kan träna utan är en hormonprocess som sker vid olika åldrar för olika barn om jag förstått det rätt. Vi stressar inte.
Han är besatt av familjekonstellationer haha. Om man nämner någon vid namn räknar han upp hela släktträdet till den personen. Eller, iaf de inom samma hushåll.
Han har blivit fenomenal på att prata även om man fortfarande får köra gissnings- eller uteslutningsmetoden för att tyda en del ord. Han har slutat sova middag för ett par månader sen då läggningarna var sena och utdragna och de senaste nätterna har det faktiskt gått på under 30 minuter, något vi hurrar för här hemma. Vi har en policy som säger att om han vaknar innan 8.00 så får han sova en snabbis men då ska han upp igen efter 30 minuter och vilan skall vara över innan 14.00.
Annars under semestern är det inte speciellt mycket rutiner som hållt i sig och vi gör lite som det blir om ni förstår. Vi har haft en helt fantastisk semester med nästan ingenting inplanerat. Till helgen åker vi till Tranås med ett gäng goda vänner och nästa vecka åker eventuellt Ilkka och Dorian till Finland utan mig. Känns lite konstigt att vara utan dem i en vecka. Jag har inte varit utan Dorian i mer än 48 timmar som allra längst och Ilkka och jag har varit ifrån varandra en vecka förut så det ska vi väl klara igen även om det var fyra år sen nu ;)
Ja det var väl det. Min son och vår familj. Han har en vilja av stål och har ärvt min frustration över saker som inte funkar som jag vill när jag vill. Stackars Ilkka. Vi är två hetlevrade själar jag och Dorian. Tvillingsjälar.
Kärleken hörrni. Den är överväldigande.
PPE
Sabina
Han är HELT fantastisk i sitt samspel med andra och jag kan säga att det ofta märks att han inte går på förskola. Han är lite avvaktande med vissa kompisar och leker fortfarande helst bredvid någon än med någon men han är den sista att någonsin gnälla, höja rösten eller använda våld när han inte får som han vill i leken. Vill en kompis ha något han har lämnar han i de flesta fall ifrån sig det och det är sällan jag får höra "jag hade den" från honom, mycket sällan. Men han är även exceptionellt bra på att säga ifrån och han vet hur han ska göra folk uppmärksamma på hans gränser. Han säger klart och tydligt: "Nej sluta" när han känner att det får räcka eller när det är något han inte vill göra. Det får både jag och Ilkka höra varje dag och det kan gälla allt från att ge honom för mycket pussar till att vi kittlar honom :) Jag tror att han när vi flyttar får fortsätta gå hos dagmamma. Hela verksamheten är så olik den brusande, stressande, stökiga, högljudda miljön på vanlig förskola. Det och barngruppernas storlek gör att jag helst har kvar honom i en mindre verksamhet där han får ta plats och där könsrollerna inte är lika cementerade. Sen kan det mycket väl vara så att det är just vår dagmamma som lyckats men han har utvecklats något helt ofantligt sen han började hos henne. Dorian avgudar henne och går inte därifrån när vi hämtar om han inte först får krama och pussa Annika hej då.
Han är empatisk och kärleksfull mot de han älskar, och andra med för den delen. Han visar det ofta och gärna även om vi här hemma får ta emot mer knuffar än pussar just nu. Han slår aldrig sina vänner men han slår oss. Ofta är det när han känner sig ignorerad eller vill att vi ska vara med och leka. Det kan vara att man sitter vid datorn för länge enligt honom eller att man ser på tv medan han leker på vårt rum. Då är det inte ovanligt att man utan förvarning får en handflata i ryggen. Vi jobbar med det och hoppas att det bara är en fas.
En annan fas just nu är att han äter dåligt. Är inte alls sugen på maten vi lagar utan har, till min stora fasa, blivit ett barnmatsbarn. Det som går ner är alltså korv, köttbullar, pannkakor och annat skit som jag inte alls tycker om själv. Men min inställning till familj och mat är att jag aldrig kommer att ställa mig och laga olika maträtter. Äter han inte det som serveras är han inte hungrig utan klarar sig utan. Då erbjuder vi frukt eller en knäckemacka till och så får han nöja sig med det till kvällsvällingen som han fortfarande dricker. Jag kommer heller aldrig någonsin tvinga mina barn att äta något. Aldrig. Men jag kommer uppmana dem att åtminstone smaka och så ska jag försöka involvera dem så mycket det går i matlagningen. Mat ska vara njutfullt och roligt, inte något att våndas över.
Potträningen går med varierande resultat men allra oftast klarar vi hela dagar utan olyckor. Vi inväntar den där mognaden som gör att kroppen producerar mindre urin på natten innan vi försöker göra honom blöjfri även då, han kissar fortfarande sjukt mycket nattetid så det känns bara dumt att försöka. Den delen är dessutom inget man kan träna utan är en hormonprocess som sker vid olika åldrar för olika barn om jag förstått det rätt. Vi stressar inte.
Han är besatt av familjekonstellationer haha. Om man nämner någon vid namn räknar han upp hela släktträdet till den personen. Eller, iaf de inom samma hushåll.
Han har blivit fenomenal på att prata även om man fortfarande får köra gissnings- eller uteslutningsmetoden för att tyda en del ord. Han har slutat sova middag för ett par månader sen då läggningarna var sena och utdragna och de senaste nätterna har det faktiskt gått på under 30 minuter, något vi hurrar för här hemma. Vi har en policy som säger att om han vaknar innan 8.00 så får han sova en snabbis men då ska han upp igen efter 30 minuter och vilan skall vara över innan 14.00.
Annars under semestern är det inte speciellt mycket rutiner som hållt i sig och vi gör lite som det blir om ni förstår. Vi har haft en helt fantastisk semester med nästan ingenting inplanerat. Till helgen åker vi till Tranås med ett gäng goda vänner och nästa vecka åker eventuellt Ilkka och Dorian till Finland utan mig. Känns lite konstigt att vara utan dem i en vecka. Jag har inte varit utan Dorian i mer än 48 timmar som allra längst och Ilkka och jag har varit ifrån varandra en vecka förut så det ska vi väl klara igen även om det var fyra år sen nu ;)
Ja det var väl det. Min son och vår familj. Han har en vilja av stål och har ärvt min frustration över saker som inte funkar som jag vill när jag vill. Stackars Ilkka. Vi är två hetlevrade själar jag och Dorian. Tvillingsjälar.
Kärleken hörrni. Den är överväldigande.
PPE
Sabina
Kommentarer
Trackback
