Alphabettown

 

 

För en vecka sen inledde jag min karriär som terapipatient. Jag gillade min terapeut och grät hela samtalet igenom. Just den fredagen var jag så himla trött. På allt verkligen, livet kändes jättejobbigt och gropen jag grävde ner mig i blev till slut bottenlös så det var nog tur att jag fick förtroende för kvinnan som jag nu ska fortsätta träffa en gång i veckan, detta känns både nyttigt och nödvändigt. Det pratades mycket om mitt dåliga samvete som jag konstant lever med. Jag mår verkligen dåligt över hur jag drabbar andra (jo jag uttryckte mig så och min terapeut undrade hur det var med min självuppfattning, hur kan man "drabba andra"? typ). Men jag känner mig verkligen jobbig mot de som finns i min närhet. Mot min familj, mina kollegor, mina vänner. Jag vill liksom bara rycka mig i kragen men hittar den inte. Vi pratade också om det självdestruktiva tänk jag lätt fastnar i och så drog hon fram något papper med olika tankar man kan ha som deprimerad och alltså. Jag skrattade genom tårarna för varenda grej stämde. Jag känner och tänker så hemska saker ibland och det är det vi ska bryta tillsammans, min negativa spiral. 

 

Så om ni finner mig, typ, frånvarande eller konstig eller om ni inte vet hur ni ska förhålla er till mig nu så ber jag om ursäkt. Men jag går igenom känslorehab och hoppas vara torr så snart som möjligt.

 

 

 

 

 

Jag gråter när jag lyssnar på den här nu. Igenkänningsfaktorn spökar osv.