Dorian, jag älskar dig.

 
 
Idag har jag och Dorian haft en av våra kanske sämsta dagar tillsammans någonsin. Idag SKÄLLDE jag på mitt barn för första gången någonsin. Idag grät både jag och Dorian av frustration och ilska.
 
Han är inne i en sån förjävlig trotsperiod att jag efter den här dagen, den här ENDA dagen, känner att jag skulle vilja ha en veckas semester. Från mitt eget barn. Det känns inget bra, inget bra alls.
 
Dorian är en sån där som bara sticker. När saker inte passar så lämnar han helt enkelt situationen. Och platsen. Han skiter fullständigt i om någon följer efter, vill han inte så vill han inte och då går han. Eller springer. Och det skrämmer IHJÄL mig. Det har hänt att han helt plötsligt varit försvunnen och paniken man känner vet inga gränser. Och idag fick jag nog. Jag skällde ut honom efter noter, högt skrek jag på honom. Det gör jag ALDRIG! Jag må vara hetsig och högljudd i andra fall men inte när jag tillrättavisar (eller hur fan man ska beskriva det) barn. Varken på jobbet eller med Dorian. Jag höjer ibland rösten, men jag skriker aldrig. Jag hoppas att jag aldrig behöver göra det igen.
 
Han var så ARG. Som ett bi. Skrek och tjöt och grät så han hostade till han nästan kräktes. Det gör han aldrig. Han gnäller ibland men det här. Han var som besatt. Jag var också arg, men inte som han.
 
Vad som utlöste det hela? Jag ville inte bära upp honom i en bebisgunga. Så fånigt egentligen men det blev till en maktkamp. Jag tycker att han ska välja saker i lekparken som han klarar av själv (för att peppa honom att utmana sig mer fysiskt, få honom att lita på sin egen förmåga) och han tycker att jag ska hjälpa honom med allt. Till slut blev han så arg att han bestämde sig för att gå hem. Och det var då helvetet bröt loss.
 
Det var verkligen inte kul. Jag är fortfarande lite skakis. Vi bråkar aldrig så här. Jag tror till och med att vi skrämde grannarna som var med oss..
 
Det hela slutade med att vi gick hem tillsammans, gick upp och la oss i underslafen av hans nya säng. Jag laddade ner ett nytt Pippi-spel till honom och sen SOMNADE JAG av ren utmattning.
 
Fy fan. Vissa dagar vill man bara göra om och göra rätt.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: josefin

Du får försöka fokusera på att du 99% av gångerna lyckas behärska dig och inte börja skrika. Jag är övertygad om att det är betydligt bättre än majoriteten av alla småbarnsföräldrar! Ibland brister det, det är bara mänskligt. Speciellt om det hela grundar sig i rädsla.

2013-01-14 @ 12:45:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0