Alphabettown

Idag när jag hämtat Dorian från förskolan traskade vi ner till centrum för att handla lite. På vägen mötte vi en dam som, ehm, kommit upp i åldern så att säga. Dorian, social som han är, stannar tantan och påpekar att hon ser lite konstig ut.

 

-Hur menar du då? svarade tantan.

-De där sakerna du har i ansiktet. Hur fick du dem?

-Menar du mina glasögon?

-Nej, jag menar dina ränder. Hur fick du dina ränder?

-Haha ja men du förstår, såna får man när man blir gammal!

-Jaha! Jag tycker dina ränder är fina. Kommer min mamma få såna när hon blir gammal?

-Det får hon säkert.

 

Sen vänder hon sig till mig (jag la mig inte i samtalet, det skötte både Dorian och tantan så bra själva)

 

-Vilken helt fantastisk unge! Jag har aldrig hört ett barn ställa såna frågor förut. Vad ska det bli av honom?

-Något stort tror jag, sa jag.

 

Sen fortsatte de konversationen. Om tåget som strax skulle köra föbi, hur man kunde komma till "det där tornet där borta" och andra saker som hör till en fyraårings intressen.

 

Jag tror tanten uppskattade samtalet med Dorian. Jag försöker att inte lägga mig i när han stannar äldre personer på gatan för att prata lite. De allra flesta tycker om att prata med honom och svara på hans frågor. Han är jättenyfiken på andra människor just nu. Hur folk ser ut och varför, alla främmande språk han hör. Han är helt fantastisk på att formulera frågor och fånga folks uppmärksamhet och jag tror att han har ett bra utbyte med de som han träffar på våra promenader. Säkert finns det någon som tycker att han är jobbig, men det skiter jag i.